PROGRAMOMRÅDEN

PROGRAMOMRÅDEN​

Globala medborgarförsamlingar vidgar den globala demokratiagendan

Aerial. People crowd on pedestrian crosswalk. Top view from drone.

Under de senaste åren har demokratier runt om i världen experimenterat med medborgarförsamlingar. Huvudtanken bakom sådana församlingar är att slumpmässigt utvalda medborgare, som utgör ett statistiskt representativt urval av den aktuella befolkningen, med hjälp av experter diskuterar och ger rekommendationer i angelägna politiska frågor. De mest framträdande exemplen är medborgarförsamlingar i Australien, Irland, Frankrike och Tyskland som diskuterar så vitt skilda ämnen som samkönade äktenskap, klimatförändringar och artificiell intelligens. Spridningen av dessa metoder på nationell nivå har fått kommentatorer att tala om en “deliberativ våg”. För förespråkare av globala styrningsreformer var den viktigaste utvecklingen i detta sammanhang inrättandet av den första globala medborgarförsamlingen (GCA) vid FN:s klimatkonferens 2021, organiserad av civilsamhället. Vid detta tillfälle noterade vi att “medborgarförsamlingar av detta slag bör bli ett permanent inslag i FN:s rådgivande verktygslåda”.

I september 2024 planerar FN att anta en “Framtidspakt” vid ett toppmöte med stats- och regeringschefer, det så kallade “Framtidstoppmötet”. Förhandlingarna pågår och förra månaden presenterades ett första utkast. I FN:s samråd med det civila samhället rekommenderade Democracy Without Borders att paktens kapitel om att “förändra den globala styrningen” bland annat borde inkludera åtaganden om att inrätta ett parlamentariskt organ inom FN samt mekanismer för medborgarinitiativ och globala medborgarförsamlingar. Medan DWB har främjat de två första förslagen sedan länge, har idén om en global medborgarförsamling tillkommit på agendan för påverkansarbete på senare tid.

Den irländska medborgarförsamlingen anses vara ett framgångsrikt exempel på ett deliberativt medborgarorgan. Bild: citizensassembly.ie

Med tanke på de ansträngningar som nu pågår för att institutionalisera medborgarförsamlingar på global nivå, skulle vi vilja belysa hur GCA ligger i linje med det arbete som utförs av påverkansgrupper som DWB och den globala demokratiagendan i stort. Här koncentrerar vi oss på tre punkter: ideal, komplementaritet och pragmatism.

Helt och hållet ett komplement till andra globala demokratiförslag

Idealen för GCA är väsentligen i samma anda som förespråkandet av globala demokratireformer. Idén att slumpmässigt välja ut medborgare för att representera den aktuella befolkningen går långt tillbaka i den demokratiska teorins historia, vilket tillämpningen av sortitionsmetoder (dvs. slumpmässigt urval) i det antika Grekland visar. Den grundläggande skillnaden mellan sortitionsbaserade metoder och dagens representativa demokrati är följande: I den förstnämnda lyfts vanliga medborgare själva in i överläggande funktioner, snarare än att de väljer professionella politiker för att representera dem. Medan fördelen med den senare metoden är att alla (i idealfallet) har något att säga till om när det gäller vilka deras företrädare är, säkerställer den förra metoden att urvalet av ledamöter verkligen är statistiskt representativt för den aktuella befolkningen. Båda metoderna leder därför till institutioner som representerar den aktuella befolkningen – om än på olika sätt.

Tillvägagångssättet med slumpmässigt utvalda globala medborgarförsamlingar är helt och hållet ett komplement till andra förslag som rör global demokrati, till exempel att skapa en FN-församling med valda parlamentariker och vice versa. Båda metoderna har särskilda styrkor och utmaningar när det gäller faktorer som närhet till medborgarnas vardagsproblem, institutionellt minne, demokratisk legitimitet, skydd mot lobbyinflytande, partidisciplin, förmåga att reagera snabbt på dynamiska politiska problem, den tid och noggrannhet som krävs för lagstiftningsprocesser och mycket mer. De är därför väl lämpade att komplettera varandra om de genomförs på rätt sätt. I synnerhet kan sortitions- och valbaserade demokratiska institutioner tillhandahålla ömsesidiga kontrollfunktioner, samtidigt som de också hjälper varandra att uppfylla sina särskilda funktioner mer effektivt. Ett bra exempel är den irländska erfarenheten för några år sedan: Medborgarförsamlingen inrättades av regeringen för att diskutera samkönade äktenskap och andra frågor, lade fram sina rekommendationer och parlamentet beslutade sedan att hålla en folkomröstning (vilket pekar på ännu en kompletterande demokratisk mekanism). Och naturligtvis kan GCA vara en viktig drivkraft för andra reformer om de får i uppdrag att diskutera institutionella frågor som inrättandet av ett världsparlament och/eller en parlamentarisk församling inom FN.

Slutligen finns det goda pragmatiska argument för GCA. Det faktum att demokratier runt om i världen har experimenterat med medborgarförsamlingar visar att politiker är villiga att låta denna nya typ av institution spela en roll i de politiska beslutsprocesserna. Dessutom visar exempel som den armeniska medborgarförsamlingen 2023 och den globala församlingen vid COP26 2021 att medborgarförsamlingar kan vara genomförbara resultat av civilsamhällets insatser och inte ens behöver regeringar och beslutsfattare för att inrättas och drivas. Det senare exemplet med den globala församlingen 2021 är särskilt lovande för globala demokratifrämjande grupper som Democracy Without Borders. Det visade att medborgarförsamlingar inte bara är livskraftiga på nationell nivå, utan även på global nivå. Som sådana kan de bli ett viktigt demokratiskt tillskott till den globala styrningens arkitektur och bli en del av det bredare globala demokratiprojekt som bland annat drev fram Internationella brottmålsdomstolen och som förespråkar en parlamentarisk församling inom FN. Förespråkare för global demokrati bör därför stödja globala medborgarförsamlingar, inte minst på grund av den realistiska chans de har att bli en del av det globala styrningslandskapet inom en snar framtid.

Andreas Bummel
Andreas Bummel is Executive Director of Democracy Without Borders and co-authored the book "A World Parliament: Governance and Democracy in the 21st Century"
Farsan Ghassim
Dr. Farsan Ghassim is the Junior Research Fellow in Politics at The Queen's College, University of Oxford. He previously worked at Bain, the German foreign service, the EU Parliament, and the UN. He holds a DPhil in International Relations (Oxford), an MA in Global Affairs (Yale), and a BSc in Management (LSE).