Om behovet av en global regering

Den mänskliga civilisationen kanske inte överlever om vi inte lyckas skapa en global regering. Detta påstående kan tyckas malplacerat i en tid av ökande internationella spänningar, kärnvapeninstabilitet, nationalistisk populism och så kallad identitetspolitik som eldar på multilateralismens kris. Men detta är ingen motsägelse, snarare är dessa och många andra problem starkt förankrade i det faktum att det saknas en global regering.

Den mänskliga civilisationen kanske inte överlever

En av de viktigaste utmaningarna för modern kulturell evolution är tidsförskjutningen mellan snabb teknisk utveckling och långsam politisk anpassning. Förenta Nationerna som representerar den bästa styrelsemodell som mänskligheten kunde komma på för hanteringen av globala angelägenheter har nu fryst i tiden. Dess underliggande princip om nationell suveränitet går tillbaka till 1648, hundra år innan den industriella revolutionen ens startade. Ändå lever vi idag på 2000-talet, världens befolkning närmar sig åtta miljarder och den tekniska utvecklingen fortsätter att accelerera. Behovet av global styrning för att komma ikapp den accelererande förändringstakten är mer akut än någonsin tidigare.

Att hantera miljöhot

Mänskligheten delar nu ett gemensamt öde. Oavsett om de gillar det eller inte är alla människor sammanlänkade i en delad civilisation som sträcker sig över hela jorden. Hot och faror från kärnvapenkrig, globala pandemier, miljöförstöring, förlust av biologisk mångfald eller klimatförändringar påverkar alla. Koldioxiden i atmosfären känner inga gränser.

Koldioxiden i atmosfären känner inga gränser

Den mänskliga påverkan på globala kollektiva nyttigheter som atmosfären måste regleras så att planetära gränser inte överskrids och stabiliteten i jordens ekosystem inte äventyras. Dessutom beror tillgången på viktiga kollektiva nyttigheter som livsmedelssäkerhet eller stabiliteten i det finansiella och ekonomiska systemet på hur väl globala strukturer fungerar. Att reglera forskning och utveckling inom områden som artificiell intelligens, genetik, bioteknik eller autonoma vapen måste stå på den globala agendan. En global reglering som baseras på samarbetet mellan 193 nominellt suveräna stater kommer aldrig kunna fungera bra. Därför finns ett behov av att gå över till en modell av global regering som överskrider nationalstatens gränser.

Att överskrida nationalstaten

Stater kan fritt besluta om de vill ansluta sig till ett mellanstatligt fördrag eller inte. Det finns inget sätt att fastställa globala regler utom genom förhandlingar mellan stater. Ju fler ”stater” som deltar, desto svårare är det att uppnå resultat. Eftersom kompromisser måste uppnås representerar innehållet i fördragen ofta bara den minsta gemensamma nämnaren för de deltagande staterna. I denna process är regeringarnas primära syfte att eftersträva vad de anser ligger i det nationella egenintresset. Det finns inget organ som representerar världssamfundets intressen i stort. Även om ett fördrag ingås och ratificeras kan en stat dra sig ur överenskommelsen igen. Den internationella ordningen erkänner ingen högre myndighet för beslut eller verkställighet. Sammantaget saknar den internationella ordningen många av de kännetecken som kännetecknar ett fungerande rättssystem och som vi tar för givna i inrikespolitiken.

Socioekonomisk utveckling och politisk handling hänger inte längre ihop. Accelerationskrafterna har globaliserats och tvingar staterna att driva sin egen erosion framåt i en självförstärkande dynamik. Pengaflöden och kommersiella enheter känner ingen lojalitet till några nationalstater. Processer för produktutveckling och tillverkning är globalt sammankopplade. En transnationell elit har vuxit fram bestående av de transnationella företagens ägare och högsta ledningar, som i sin tur stöds av högnivåtjänstemän, politiker, vetenskapsmän och mediarepresentanter som är villiga att tillvarata gemensamma ekonomiska intressen i en miljö av svag reglering och svaga politiska processer. Koncentrationen av rikedom och global ojämlikhet har nått oöverträffade nivåer. Klyftan mellan produktivitet och arbetarnas löner ökar dramatiskt.

Pengaflöden känner ingen lojalitet till nationalstater

Vi bevittnar uppkomsten av globala sociala skikt som ger upphov till vertikala sociala spänningar. Skiljelinjen kommer inte längre att gå mellan rika och fattiga länder utan mellan de superrika och resten överallt. Den transnationella eliten utövar ett kraftfullt inflytande. De kan spela ut nationella regeringar mot varandra om det behövs. Nationella regeringar står inför allvarliga begränsningar för att stå emot kapplöpningen mot botten. Förr i tiden drevs skapandet av mäktiga nationalstater ofta på uppifrån och ned av eliten. Föreställningar om en global konspiration för att upprätta en global regering är långt från verkligheten. Idag utnyttjar eliten snarare det mellanstatliga systemet till sin fördel och motsätter sig faktiskt uppkomsten av en global regering som skulle kunna begränsa deras handlingar.

Inom finanspolitiken kan till exempel multinationella företag och superrika undvika att betala skatt genom kryphål och svagheter i det internationella skattesystemet. Företagsskattesatserna och skatteintäkterna fortsätter att sjunka. Detta bidrar till ökande ojämlikhet, högre relativ beskattning av medelklassen och sociala spänningar. Paradoxalt nog förvärras dessa problem av den nationalistiska politik som bedrivs. I USA, till exempel, sänktes den nominella bolagsskattesatsen drastiskt efter valet av Donald Trump.

Ansträngningar för att bekämpa denna trend inom ramen för traditionellt mellanstatligt samarbete har visat sig vara ineffektiva. En Tobin-skatt på valutatransaktioner eller en progressiv global skatt på miljardärskapital kommer inte att fungera med ett fragmentariskt tillvägagångssätt. Rätt genomförda skulle dessa skatter dock kunna finansiera sociala välfärdsåtgärder som ett globalt socialt skyddsgolv eller en global basinkomst.

Rådande utmaningar och fallgropar i systemet

Medborgarskap är kopplat till enskilda stater och därmed är medborgerliga rättigheter exklusiva. Löftet om den globala byn är endast giltigt för de rika. I många länder kan dessa till och med köpa nationella pass. Koldioxidavtrycket för de välbeställda är oproportionerligt högre än för de fattiga. Samtidigt har den westfaliska territorialitetens tidsålder inte tagit slut för dem som befinner sig på botten. Fri rörlighet är inte till för dem. Raka motsatsen råder. Planeten har aldrig tidigare sett fler gränsstängsel och murar som skiljer stater åt. Faktum är att systemet med nationalstater bidrar till att stänga in befolkningar inom statsgränserna, gör det möjligt att spela ut arbetare mot varandra och att utnyttja illegala invandrare.

Ekonomisk, kulturell och social osäkerhet verkar vara en vanlig bidragande orsak till nationalistisk populism såväl som illiberala och antidemokratiska åsikter. När globala krafter blir mer inflytelserika urholkas nationalstatens demokratiska institutioner, och människor förlorar, med rätta, förtroendet för ledarnas förmåga att representera deras intressen. Även om alla länder i världen vore perfekta demokratier skulle de ändå inte vara i en särskilt mycket bättre position för att styra globaliseringen i rätt riktning.

Nationalstatens demokratiska institutioner urholkas

Säkerhetsdilemmat, som innebär att stater, i en spiraldynamik, driver varandra till militära utgifter, forskning och upprustning, är inneboende i det Westfaliska systemet och starka ekonomiska intressen står på spel för att bevara det så. Precis som industrier för fossila bränslen och deras ägare motsätter sig avkarbonisering av ekonomin står det militärindustriella komplexet emot global pacifiering. De behöver inte nödvändigtvis krig. Den militära utrustning som utvecklas och produceras till höga kostnader behöver inte ens fungera korrekt. Men vad de behöver är bara risken för krig och en permanent känsla av osäkerhet. Alternativkostnaderna är enorma.

Krig mellan kärnvapenbeväpnade motståndare är potentiellt suicidalt eftersom det kan leda till ömsesidig förstörelse. Eftersom en storskalig konventionell konflikt lätt skulle kunna utvecklas bortom kontroll är det inte ett alternativ som på allvar kan övervägas i maktrivaliteten mellan kärnvapenstater. I stridens hetta finns risk för att kärnvapen används avsiktligt eller av misstag. Även ett begränsat kärnvapenkrig skulle ha en förödande inverkan på dagens komplexa världssystem.

En världsregering för att förhindra kärnvapenkrig

Efter att atombomben hade uppfunnits och använts hävdade många kärnkraftsforskare efter andra världskriget att en världsregering som upprättade ett system för kollektiv säkerhet med monopol på användning av våld behövdes för att kontrollera kärntekniken och för att förhindra ett kärnvapenbaserat tredje världskrig.

Möjligheten att när som helst angripa vilken stat som helst med en kärnvapenbomb eller med konventionella missiler har gjort traditionella idéer om suveränitet anakronistiska eftersom stater inte längre, inte ens i teorin, kan kontrollera användningen av våld inom deras territorium och potentiellt kan utplånas. Att säkerställa en kärnvapenfri värld är fortfarande ett nyckelargument för en global regering.

En gång i tiden förväntades internet bli en drivkraft för demokratisk förändring och global förståelse. Ja, internet har hjälpt till att sätta igång demokratiska revolutioner. Men det ger också förutsättningar för statlig övervakning utan motstycke och systematisk kontroll över medborgarna. I Myanmar har sociala medier använts för att uppmuntra till folkmordsvåld och de har även använts av auktoritära stater för att utöka sitt inflytande. Kinas ”Great Firewall” visar vad regeringar kan göra för att avskärma befolkningar från fria globala informationsflöden.

På väg mot politisk jämlikhet

De grundläggande värderingar som argumenten för en global regering bygger på är lika giltiga som alltid. Idén om mänsklighetens enhet kan spåras tillbaka till den antika grekiska filosofin, de hinduiska upanishaderna, tamilsk Sangam-litteratur, konfuciansk undervisning och det antika kinesiska konceptet Tianxia. Det handlar om insikten om varje människas lika värde och att alla människor behöver respektera och behandla varandra i enlighet därmed. Detta kosmopolitismens och det globala medborgarskapets kärna. En moral som är uteslutande eftersom den bara accepteras som giltig för en viss grupp är ingen moral alls. I ett sammanhållet etiskt system som bygger på jämlikhet måste samma normer tillämpas på alla.

Mänsklighetens enhet är en universell antik idé

Detta förstod man redan vid tiden för den Franska revolutionen. En kort period under den Franska revolutionen fanns ett kosmopolitiskt ögonblick. Frihet, jämlikhet och broderskap var idéer som under denna period inte ansågs begränsade till den franska nation som ännu inte existerade. Det var inte självklart att de feodala härskarnas suveränitet skulle överföras till enskilda stater. Vid denna tid förespråkade revolutionären Anacharsis Cloots mänsklighetens odelbara suveränitet och en universell världsrepublik.

Medan en världsrepublik skulle förena mänskligheten som helhet skulle de ingående subjekten vara enskilda personer och utgångspunkten skulle vara att respektera och skydda deras mänskliga rättigheter som globala medborgare. Att erkänna varje människas lika rätt innebär att alla också behöver ha lika möjligheter att forma de politiska angelägenheter som berör alla. Därav följer att ett direktvalt världsparlament måste stå i centrum för en världsrepublik. Vid någon tidpunkt skulle detta representativa organ kunna kompletteras med hjälp av elektronisk direktdemokrati som är öppen för alla världsmedborgare.

Ett världsparlament måste stå i centrum för en världsrepublik

Att upprätta en världsrepublik med en global regering betyder inte att separata enheter skulle försvinna. Tvärtom skulle det vara ett federalt system med flernivåstyrning. Stater representerar en oumbärlig nivå av styrning och beslutsfattande. I enlighet med subsidiaritetsprincipen skulle funktioner och befogenheter fördelas vertikalt mellan de olika regeringsnivåerna från den lokala till den globala nivån, och alltid på lägsta möjliga nivå. I vissa fall kan subkontinentala eller kontinentala myndigheter som ligger mellan den nationella och globala nivån också ta över ansvaret. Dessutom kan stater utföra administrativt ansvar på uppdrag av världsfederationen och på så sätt undvika skapandet av en onödigt stor central byråkrati.

Medan världsrepubliken skulle bestämma reglerna för legitim våldsanvändning skulle den inte ha det faktiska monopolet eftersom vissa militära och polisiära kapaciteter skulle fördelas enligt federalistiska principer. I ett system av global skattefederalism skulle beskattningsmakten också vara uppdelad på olika nivåer. En federal världsrepublik och ett system med flernivåstyrning skulle åstadkomma en ny förståelse av suveränitet. Ingen har rätt till obegränsat självbestämmande eller till obegränsad maktutövning, eller den faktiska förmågan till någotdera. Alla stater, institutioner, organ och aktörer är på ett eller annat sätt ansvariga inför andra och förbundna med dem. Ingen är suverän över andra i klassisk mening, och kan inte heller agera eller tillåtas agera som om de vore det. Suveräniteten är alltid begränsad. I denna mening kan termen även fortsättningsvis användas för att beskriva kärnkompetenser för respektive myndighetsnivå.

Demokratiskt deltagande och representation av medborgarna samt rättsstatsprincipen, maktfördelning, ansvarsutkrävande och skydd av minoriteters rättigheter skulle behöva genomföras på alla nivåer. En världsrepublik strukturerad utifrån dessa principer skulle sätta världsmedborgarna i politisk kontroll och skapa en motvikt till inflytandet från den transnationella eliten. En sådan struktur skulle bidra till att skydda mångfald, pluralism, gruppidentiteter, traditioner och minoriteter i enskilda stater och mellan stater.

Från idéer till handling

Skapandet av en världsrepublik innebär en övergång från dagens folkrättsbaserade system till ett system som bygger på världslag och världsrätt. Den globala regering som vi föreställer oss här kan uppstå genom en konsolidering av dagens system för global styrning till ett sammanhängande ramverk baserat på en världskonstitution, i linje med vad som föreslås i detta dokument. Den lagstiftande grenen skulle kunna bestå av en parlamententarisk världsförsamling vald av världens medborgare (som ett globalt representanthus) och en generalförsamling som representation av  FN:s medlemsländer (som en global senat). I frågor av global angelägenhet, och baserat på subsidiaritetsprincipen, skulle denna världslagstiftare ha befogenhet att anta ramlagstiftning som måste införlivas i nationell lag och globala förordningar med direkt och omedelbar tillämplighet. Dagens säkerhetsråd skulle kunna ersättas av en gemensam säkerhetskommitté som inrättats av de två lagstiftande organen.

FN:s sekretariat och FN-systemets administrativa struktur kan omvandlas till en världskommission som fungerar som verkställande gren med kabinettsfunktioner. En reformerad internationell domstol kan ges ansvar att övervaka världskommissionen och säkerställa att den globala lagstiftningen är i överensstämmelse med grundläggande mänskliga rättigheter och tillämpas lika i medlemsländerna. Juridiskt kommer det att bli nödvändigt att ändra FN-stadgan och många mellanstatliga fördrag. Målet kan vara att utarbeta ett övergripande reformfördrag som skulle innehålla alla nödvändiga bestämmelser för att ändra alla berörda fördrag. Förslag om att sammankalla en internationell konferens för att se över och reformera FN-stadgan, eller ett global konstitutionellt konvent, har funnits länge.

Vi måste vara redo när ett möjligheternas fönster öppnas

Auktoritära regimer utgör det största hindret eftersom de motsätter sig allt demokratiskt självbestämmande för sina medborgare och främjandet av demokrati i världen. Men det är inte bara de som står i vägen för global demokrati. De flesta regeringar, även om de är demokratier, kommer bara att vidta åtgärder om de känner att det finns ett starkt folkligt stöd. Medan många människor verkligen ser sig som världsmedborgare vänder sig andra till myten om nationalism och avvisar globalt samarbete, för att inte tala om en global regering. Dessutom avleder omedelbara dagliga frågor uppmärksamheten från behovet av att lösa världens strukturella problem. Slutligen är en demokratisk global rättsordning, med en konstitution, en tydlig struktur och befogenhetsfördelning, tydliga regler och demokratiska beslutsprocesser, något som en stor del av den transnationella eliten kommer att anse som negativt för deras intressen.

Vi vet inte när det rätta ögonblicket kommer. Det har dock skett många överraskningar i historien som inte ens de bästa experterna kunde förutse. Därför behöver vi sluta upp bakom en djärv vision för vår gemensamma framtid på denna planet och vara redo när ett möjligheternas fönster öppnas.

Jo Leinen är ledamot av Europaparlamentet. Andreas Bummel är grundare av och direktor förDemocracy Without Borders. Denna artikel baserar sig på deras bok A World Parliament: Government and Democracy in the 21st Century.

Denna artikel publicerades i maj 2019 i Cadmus Journal, tidsskriften för World Academy of Arts and Science. Denna version är något redigerad.