Ny rapport: Global solidaritet i “farozonen”

I september 2023 öppnades FN:s 78:e generalförsamling i New York under temat “återupprätta förtroendet och återskapa solidariteten”, detta i ett klimat präglat av ökad global politisk polarisering och flera kriser. Valet av detta tema kunde inte ha varit mer aktuellt. I takt med att den hotande klimatkatastrofen förvandlas från förutsägelse till bister verklighet står mänskligheten inför sin kanske svåraste utmaning hittills. Det är bara genom gemensamma åtgärder och solidaritet som vi kan hoppas på att vända utvecklingen.

Hittills har det varit svårt att hitta ett allmänt accepterat mått på global solidaritet och en tydlig färdplan för att uppnå solidaritet. Den nya Global Solidarity Report som Global Nation har publicerat i samarbete med Bill & Melinda Gates Foundation, Global Citizen, Glocalities och Goals House lägger dock grunden för en viktig diskussion om det aktuella läget för den globala solidariteten. I publikationen görs en bedömning av om världssamfundet gör meningsfulla framsteg eller om det knakar i fogarna.

Analysen kretsar kring tre faktorer: identiteter, institutioner och effekter

Rapportens analys kretsar kring tre nyckelfaktorer, identiteter, institutioner och effekter, och undersöker tre huvudfrågor: Delar människor världen över en känsla av solidaritet med varandra? Har vi inrättat effektiva mekanismer för globalt samarbete? Har vårt samarbete lett till framsteg eller tillbakagång?

Rapporten bygger på opinionsundersökningar som genomförts av Glocalities i 21 länder på alla kontinenter. Enligt Martijn Lampert, forskningschef på Glocalities, och Panos Papadongonas, senior forskningskonsult på Glocalities, fångar deras “årliga internationella undersökningar den allmänna opinionen i länder som tillsammans hyser mer än hälften av världens befolkning. I år lade vi, i samarbete med Global Nation, till frågor om internationellt samarbete i vårt frågeformulär. Undersökningen genomfördes online i två faser och säkerställde ett nationellt representativt urval av medborgare i åldrarna 18 till 70 år, viktat baserat på folkräkningsdata. I genomsnitt deltog 1 000 medborgare per land i båda faserna, totalt 21 290 respondenter. Årets undersökning gick längre än att bedöma globalt medborgarskap; den mätte internationellt samarbete och enskilda individers inställning till global solidaritet.”

Resultaten är nedslående. Världen befinner sig i en osäker “farozon” och når bara 39 poäng på en 100-gradig skala. Men det finns också glimtar av hopp. Överraskande nog är den globala solidariteten bland medborgarna mer utbredd än man skulle kunna tro. Dubbelt så många människor stöder att skadliga fossila resurser lämnas kvar i marken jämfört med dem som motsätter sig det. Mellan 46 % och 77 % av befolkningen i alla undersökta länder säger att de håller med om att internationella organisationer ska ha befogenheter att driva igenom beslut i frågor som rör miljöskydd. Känslan av att vara världsmedborgare varierar stort mellan olika länder, men i genomsnitt instämde nästan hälften av de tillfrågade i det skarpa påståendet att “jag ser mig mer som världsmedborgare än som medborgare i det land jag bor i”.

De nedslående nyheterna är att det institutionella svaret ännu inte har kunnat matcha stundens allvar. Konsekvenserna av misslyckat samarbete når kritiska nivåer: koldioxidutsläppen fortsätter att öka, konfliktrelaterade dödsfall nästan fördubblades under det senaste året och ett decennium av framsteg i vaccinationstäckningen har gått förlorat på grund av covid-19-pandemin.

För att vända denna utveckling och lyfta mänskligheten från katastrofens brant krävs en monumental institutionell respons. Det kräver att man utnyttjar den medfödda solidaritet som människor världen över känner och omvandlar den till meningsfulla åtgärder. Utan detta kommer förtroendet för det internationella samfundet gradvis att urholkas, vilket leder till ännu svagare institutioner – en farlig nedåtgående spiral.

Folk är mer solidariska än regeringar

I Global Solidarity Report beskrivs tre brådskande uppmaningar till handling, med stöd av inlägg från världsledare, akademiker och aktivister som Barbados premiärminister Mia Mottley, Bangladesh särskilda sändebud för miljö och klimatförändringar Saber Hossain Chowdhury, WHO:s biträdande generaldirektör för epidemiologisk intelligens och övervakningssystem Chikwe Ihekweazu och den tillträdande verkställande direktören för den rådgivande gruppen för internationell jordbruksforskning Ismahane Elouafi.

• För det första, en “rättvis omställning, nu” för att hantera klimatförändringarna genom att ge fler incitament för länder att nå netto-nollutsläpp och främja innovation inom livsmedelssystem för att hjälpa jordbrukare att anpassa sig.
• För det andra “samarbeta mot virus” genom att utöka Världsbankens pandemifond och upprätta ett globalt pandemiavtal för att säkerställa beredskap för framtida kriser.
• För det tredje, “samla globala resurser för globala mål” genom att genomföra Bridgetown-initiativet om att reformera den internationella utvecklingsfinansieringen, skapa ett nytt skatteorgan inom FN och tänka om när det gäller utländskt bistånd som en global offentlig investering.

När vi återvänder från New York med återklangen av debatterna och kraven på förändring, tänker vi på Mia Mottleys inledning till betänkandet om global solidaritet:

“De kriser vi står inför idag, särskilt klimatkrisen, innebär utmaningar som är större än de som mänskligheten någonsin har stött på. Vi kan inte bara se på när miljontals hem och liv, och till och med hela länder, hotas av att sjunka under havet. Den enda lösningen på dessa aldrig tidigare skådade utmaningar är en motsvarande aldrig tidigare skådad ökning av den globala solidariteten. Den goda nyheten är att människor världen över är mer solidariska än regeringarna hittills har varit. Vi måste kanalisera denna välvilja till konkreta åtgärder, för tid är en lyx som vi inte har råd med. Vår överlevnad är beroende av en revolution inom klimat- och utvecklingsfinansieringen, en revolution som prioriterar både människor och planet.”