Experter uppmanar till styrning av planetära allmänningar

I en artikel som publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences tidigare i år framhöll en internationell grupp bestående av 22 experter från en rad olika discipliner, däribland miljövetenskap, styrning och juridik, vikten av att fastställa ”planetära allmänningar”. Gruppen hävdade att detta är avgörande för att stärka den globala styrningen och för att ”skydda funktionerna i jordens biofysiska system på ett sätt som säkerställer planetär motståndskraft och rättvisa för nuvarande och framtida generationer”.

I artikeln introduceras begreppet ”planetära allmänningar” som ett ramverk för att anpassa global lagstiftning och styrning till jordsystemvetenskapen. Konsekvenserna av klimatförändringarna förvärras globalt, och det finns för närvarande inget effektivt styrsystem på plats för att ta itu med problemet. Istället har olika nationer utvecklat sin egen politik för klimatförändringarna, var och en motiverad av nationella påtryckningar och intressen, ofta i otakt såväl med andra nationer som med det globala målet om en hållbar jord. Författarna menar emellertid att om ”viktiga system och processer rubbas bortom kritiska tröskelvärden kan de genomgå irreversibla förändringar med potentiellt ödesdigra konsekvenser för livet på jorden”. Av den anledningen är det nödvändigt att utveckla ”kollektiva globala lösningar som överskrider nationella gränser”.

Ett ramverk för att anpassa global lagstiftning och styrning till vetenskapen om jordsystemet

Författarna menar att ”styrningen av de planetära allmänningarna” bör innebära att man på ett ”sammanflätat” sätt integrerar ”någorlunda samordnade styrande enheter, som är både formella och informella, etablerade och självorganiserade, på högre och lägre nivå”. De betonar att det skulle behövas en ”övergripande institution” som fungerar som en ”universell samlingspunkt”. En utgångspunkt skulle kunna vara FN:s generalförsamling, trots dess ”statsbaserade tillvägagångssätt som ger lika rösträtt till både stora länder och mikronationer”, och trots att den ”representerar utdaterade traditioner från en gammal europeisk politisk ordning”. Av den anledningen, står det i artikeln, ”kan nya arrangemang, såsom viktad omröstning eller införandet av en parlamentarisk församling inom FN eller en global deliberativ församling, behövas för att göra styrningen på planetär nivå mer representativ, legitim, rättvis, effektiv och reflekterande.”

Klimatförändringarnas omfattning och dess extremt orättvisa konsekvenser är därför ett centralt och brådskande argument för global demokrati. Länder som huvudsakligen finns i det globala nord, och som har varit industrialiserade i många decennier, är ansvariga för sammanlagda koldioxidutsläpp som i första hand orsakar skador på länder i det globala syd medan dessa försöker komma ikapp ekonomiskt. Nyligen stödde Climate Governance Commission inrättandet av en parlamentarisk församling inom FN som ett centralt inslag i en rättvis styrning av klimatförändringarna som kan bevara jordsystemets stabila tillstånd.

Johan Rockström, huvudförfattaren till denna artikel, betraktas som en ledande aktör inom arbetet för global hållbarhet och är för närvarande co-director för Potsdam Institute for Climate Impact Research, professor i Earth system science vid University of Potsdam och professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet. Rockström är mest känd för att ha introducerat det allmänt vedertagna begreppet ”planetära gränser”, en uppsättning av nio gränser för tillåtna förändringar inom jordsystemet, bortom vilka planetens välbekanta stabila tillstånd blir osäkert. Vid det här laget har sex av de nio gränserna överskridits, vilket visar att det finns ett stort behov av att inrätta ett styrsystem som effektivt skyddar jordens motståndskraft.

Både de ”planetära gränserna” och de ”planetära allmänningarna” bygger på jordsystemvetenskap, en disciplin som betraktar planeten som ett system bestående av flera biofysiska delsystem, vilka interagerar med varandra och tillsammans självreglerar jordens övergripande stabila tillstånd. Dessa biofysiska system förbinder jordens fem allmänna ”sfärer”: atmosfären, hydrosfären, biosfären, litosfären och kryosfären. Det finns många biofysiska system, t.ex. atmosfärisk cirkulation, reflektivitet i istäcken, kolupptagning i haven m.m. (se figur).

Rockström och medförfattarna kallar dessa biofysiska system för ”planetära allmänningar”, för även om vissa ligger inom nationella gränser, som Amazonas regnskog, är stabiliteten hos hela jordsystemet beroende av att de skyddas. I sin artikel föreslår författarna en lista över planetära allmänningar, som visas som de grå rutorna i figuren, och föreslår att ett centralt syfte för den globala styrningen måste vara att skydda dem.

För närvarande är de enda regioner som förvaltas globalt för att tillgodose kollektiva intressen de globala allmänningar som ligger utanför nationella gränser och som omfattar öppet hav, djuphavsbotten, yttre rymden, Antarktis och, i mindre utsträckning, atmosfären. Dessa allmänningar valdes inte ut för kollektiv förvaltning i syfte att skydda jordsystemet, utan för att reglera rättvis tillgång mellan nationer. Dessutom styrs varje global allmänning separat utifrån antagandet om ett stabilt jordsystem.

I Rockströms och medförfattarnas artikel presenteras planetära allmänningar som en utvidgning av de globala allmänningarna, med argumentet att de globala allmänningarna inte längre är tillräckliga för att hantera aktuella problem eftersom de utelämnar de flesta biofysiska system som det ligger i vårt kollektiva intresse att skydda. Även om det är en enorm utmaning att utforma ett effektivt globalt styrsystem borde de planetära allmänningarna kunna utgöra en användbar ram för att organisera en styrning som ligger i linje med vetenskapen och som bygger på en global demokratisk arkitektur med ett parlamentariskt organ i centrum för att representera världsmedborgarna.