Global despoti kommer inte rädda klimatet

I artikeln “Så kan klimatkrisen leda fram till en global despoti” på DN Kultur den 29 nov 2018 argumenterar filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö för att global despoti behövs för att förhindra den globala uppvärmningen. “Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över.”

Tännsjö har tidigare förespråkat en demokratisk världsregering. Hans bok Global Democracy: The Case for a World Government kom 2008. Nu har han ändrat ståndpunkt. Tiden är alltför knapp, menar han.

Vi återger här något av den kritik som artikeln har väckt och avslutar med att förklara var föreningen Demokrati utan gränser står i frågan.

Kritiken mot Tännsjös förslag

Heidi Avellan, politisk chefsredaktör på Sydsvenskan, är den som uttryckt sig mest positivt om Tännsjös artikel. I artikeln “Du, jag och IPCC. Tillsammans.” den 30 nov 2018 skriver hon övertygande om att klimathotet behöver hanteras på en politisk nivå snarare än individuell: “att förlita sig på den goda viljan räcker inte. Ska extremväder, torka, översvämningar och apokalyptiska skogsbränder undvikas så krävs helt andra medel. Maktmedel.” Hon uppfattar Tännsjös förslag som “en otäck och provocerande tanke” men problematiserar det inte mer än så. Hon menar att “det är gemensamma djärva globala beslut som avgör framtiden på riktigt,” men det framgår inte om hon menar att dessa beslut bör vara demokratiska eller inte.

I Expressen den 1 dec skriver Johan Hakelius krönikan “Drömmen om klimatdiktaturen kittlar och bubblar under ytan” som är mycket kritisk till Tännsjös position. Genom att ställa frågor om hur en despotisk makt ska upprätthållas visar Hakelius vilka problem Tännsjös förslag medför. Han frågar till exempel om alla nationella beslutsorgan ska ställas “under ett totalitärt kolonialt klimatstyre?” Och de som opponerar sig: “Hur ska de tystas? Fängelse? Husarrest? Döden?” Hakelius ger dock inte själv några förslag på hur klimathotet ska hanteras.

Den 3 dec 2018 skriver filosofen Per Bauhn på DNs kultursida. Bauhn uppfattar Tännsjös förslag som ett uttryck för “hur gamla ideologiska ryggmärgsreflexer kickar in i klimatdebatten” och syftar på det han ser som en tendens att genom alarmism rättfärdiga åsidosättandet av demokratiska hänsynstaganden. Bauhn menar att erfarenheter visar att diktaturer har dåliga förutsättningar att rädda miljön. “Mänsklighetens problem handlar knappast om att vi har för lite av diktatur.” Bauhn avslutar med ett förslag om hur klimatkrisen bör hanteras: “Globala problem fordrar förvisso ett globalt ansvarstänkande hos politiker och de medborgare som väljer dem.” Det framgår dock inte om han syftar på politiker i nationella parlament som är valda för att primärt tillgodose den egna nationens intressen eller om det är politiker i ett framtida världsparlament som är valda för att hantera globala problem.

I tidningen Metro den 7 dec skriver Roland Poirier Martinsson en kolumn som liksom Bauhn pekar på de hot och problem som en despotisk makt på global nivå skulle medföra. Martinsson verkar dock inte se något behov alls av politisk reglering för att hantera klimathotet, utan menar istället att “människor som frivilligt drar åt samma håll förblir den starkaste kraften och fria marknader tvingar redan fram allt miljövänligare produkter.” Han bortser då från en färsk FN-rapport som visar att utvecklingen går åt fel håll och att en ”storskalig drastisk insats” behövs för att nå de uppsatta målen.

Den 5 dec 2018 svarar Tännsjö på kritiken med att stå fast vid sin position. En skillnad är att han i den första artikeln menade att FN:s Säkerhetsråd skulle ta på sig uppgiften att utöva despotiskt tvång för att förhindra den globala uppvärmningen, medan han i sitt svar istället lyfter fram Världsbanken och IMF som aktörer. Tännsjö tycks alltså inte ha ett färdigt utvecklat förslag, utan pekar snarare ut en riktning som han ser som önskvärd.

Demokrati utan gränser markerar avstånd

Eftersom Tännsjös utspel väckt uppmärksamhet vill vi som förening markera vår ståndpunkt i frågan. Enligt stadgarna för föreningen Demokrati utan gränser är vårt mål “att etablera demokrati och lagstyre på global nivå” bland annat för att möjliggöra “framväxten av ett uthålligt globalt samhälle som bevarar de ekologiska förutsättningarna för liv på jorden”. Tännsjös förslag om ett despotiskt globalt styre stämmer alltså inte överens med vårt syfte och vi tar därför avstånd från det.

Vi konstaterar samtidigt att det i någon mening redan existerar en sorts global despoti. Formellt kommer den till uttryck genom FN:s Säkerhetsråd där fem kärnvapenmakter är upphöjda över alla andra stater på grund av sin militära styrka och framgång under andra världskriget. Informellt ser vi den bland annat i stormakternas unilaterala agerande på den globala arenan, med allt från global massövervakning, frihetsberövanden och till och med avrättningar utan föregående rättslig prövning. Denna existerande ordning är som vi ser det olämplig för att nå hållbara lösningar på våra globala utmaningar. Vi ser inga skäl att tro att den globala despoti som Tännsjö förespråkar skulle ha förmåga att se till den globala allmänhetens långsiktiga intressen.

I vissa frågor är vi dock eniga med Tännsjö. Den globala allmänningens tragedi som han pekar på är ett verkligt problem, likaså klimathotet. Det kan därför komma att visa sig att klimathotet kommer frammana alltmer despotiska tendenser. Men det är en sak att att framhålla den globala despotin som ett varnande exempel, och en helt en annan sak att, som Tännsjö nu gör, framhålla densamma som något eftersträvansvärt. Det senare menar vi är en destruktiv väg att gå, som snarare kommer leda till ökande stormaktskonflikter än en rättvis lösning av globala utmaningar. Men den globala despotin är inte ödesbestämd! Den kan undvikas genom global demokrati. Låt oss nu på allvar börja bygga den.

Hans Leander, Petter Ölmunger

Demokrati utan gränser

Bild: Torbjörn Tännsjö i maj 2018. Foto: Adam Wrafter