Suffragister krävde global rösträtt och ett världsparlament

Det känns som att begreppet globalt medborgarskap dyker upp lite varstans nuförtiden. Organisationer som Global Citizen använder det för att samla folkligt stöd runt om i världen för att bekämpa fattigdom, lindra klimatkrisen och kräva rättvisa överallt. Sedan 2008 har Global Citizen bidragit till att samla in hundratals miljoner dollar till välgörenhet och har fått stöd från de största kändisarna på planeten. Men vad de inte har gjort – och detta är en observation snarare än kritik – är att formulera en vision om globalt medborgarskap inom ramen för en politisk organisation, jämförbar med Democracy Without Borders krav om en parlamentarisk församling inom FN. Sådana uppmaningar har en lång historia som sträcker sig mer än hundra år tillbaka, till grundandet av Nationernas Förbund (NF). En del av dessa uppmaningar, särskilt de som utfärdades av kvinnor, är värda att göra en återblick till idag.

När planerna för NF dök upp i början av 1919 blev Lola Maverick Lloyd, liksom många andra fredsaktivister, både uppmuntrad av dess potential och besviken över dess begränsningar. Lloyd var en rik Chicagobo som ägnade sig åt kvinnors rättigheter och världsfred. Hon hade deltagit i den internationella kvinnokonferensen i Haag 1915 och hjälpt till att grunda U.S. Women’s Peace Party, som senare utvecklades till den amerikanska grenen av Women’s International League for Peace and Freedom. Hon var också en ivrig suffragist, väl medveten om att kvinnor hade nekats lika representation i USA sedan dess grundande. Hon kunde inte låta bli att läsa utkastet till stadga för NF mot bakgrund av debatterna om det nittonde tillägget som då upptog de båda kamrarna i kongressen.

Hennes kritik av NF återspeglade detta. Medan andra kritiserade NF:s brist på verklig auktoritet eller uteslutningen av Tyskland, fokuserade Lloyd på frågan om representation. Hon krävde att det slutliga utkastet till stadga skulle ge vanliga medborgare – kvinnor såväl som män – rätt att rösta på sin nations representanter. Eftersom hon visste att detta var ett långskott samlade hon sina landsmän. ”Är det historiskt troligt”, frågade hon, ”att diplomaterna kommer att ge vidare åt oss den makt som hör till de vanliga medborgarna i världen? Det är bättre om de vanliga medborgarna själva ombesörjer detta!” När det slutgiltiga utkastet till NF-stadga släpptes fanns naturligtvis inga former av folklig valprocess att finna.

Lloyd kanaliserade sina frustrationer över NF – angående representation såväl som otaliga andra frågor – till sin egen plan för en världsregering, som hon formulerade tillsammans med sin vän och kollega Rosika Schwimmer på 1930-talet. Deras broschyr, Chaos, War, or a New World Order? lade grunden för en ”allomfattande, icke-militär, demokratisk federation av nationer.” Lloyd och Schwimmer föreställde sig ett federalt system, bestående av lagstiftande, verkställande och rättsliga grenar och styrt av en världskonstitution. Varje nation i världen skulle omedelbart bjudas in att gå med. Den centrala verkställande makten skulle avskaffa alla stående arméer, avsluta all vapentillverkning och förbjuda statligt sanktionerat våld. Alla tvister mellan nationer skulle lösas av världsregeringen genom förhandlingar och skiljeförfarande. Och federationen skulle vara demokratisk, baserad på ett rättvist system för röstning bland medlemmarna och direkt representation av världsmedborgarna.

Lloyd och Schwimmer förutsåg en rättvis och direkt representation av världsmedborgarna

Lloyds och Schwimmers plan saknade detaljer, för att uttrycka det milt, men här följer konturerna av det representationssystem som de föreställde sig. Varje nation skulle välja tio delegater, baserat på ett nationellt röstsystem som skulle fastställas av en expertkommitté. Delegaterna skulle tjänstgöra under en period av tio år och skulle kunna kallas tillbaka under mandatperioden. Viktigast av allt, från författarnas perspektiv, var att delegaterna inte skulle behöva rösta som ett block. Lloyd och Schwimmer förväntade sig interna splittringar bland delegationerna och trodde att dessa uppdelningar skulle erbjuda möjligheter till koalitionsbyggande över gränserna. Delegaterna ”kommer att hitta likasinnade grupper från andra nationer i världsparlamentet, där uppdelningarna följaktligen kommer att uppstå efter åsiktslinjer, inte efter geografiska linjer.” I motsats till NF, där representanter utsågs av regeringar, föreslog Lloyd och Schwimmer en äkta världsregering, med delegater direktvalda av Lloyds ”vanliga medborgare”.

Detta valsystem var också utformat för att säkerställa att ”alla viktiga grupper” inom en given nation skulle vara tillräckligt representerade i världsorganisationen. Bland en nations tio delegater  antog Lloyd och Schwimmer att det skulle finnas män och kvinnor av olika raser, religioner och klasser som kunde tala för olika valkretsar. Även om detta knappast var ett realistiskt antagande från deras sida, visar det att de två var medvetna om behovet av att utvidga politiska rättigheter till kvinnor och andra underrepresenterade grupper som saknade en röst. De tog för givet ett system med lika rösträtt.

Särskilt Lloyd hade denna fråga i förgrunden av sina tankar. Hon var ledamot i NF:s kvinnliga rådgivande kommitté, som arbetade under slutet av 1930-talet för att ändra NF:s stadga för att säkerställa lika rösträtt och andra rättigheter runt om i världen. Lloyd visste, som hon skrev då, att ”Jämställd rösträtt inom en nation är inte helt en inhemsk fråga, utan har sin internationella betydelse.” Även om NF:s delegater utsågs och inte valdes var de som kom från länder där kvinnor röstade ”mer verkligt representativa än delegater från länder där kvinnor inte har någon röst alls.” Och, Lloyd var noga med att påpeka, ”Agerandet i NF påverkas av detta faktum.” För att ett världsparlament skulle återspegla folkets vilja, behövde alla människor ha input om dess handlingar.

Lloyd och Schwimmer erbjöd få konkreta förslag om hur deras världsregeringsprogram skulle antas eller upprätthållas. Deras kampanj nådde aldrig en bred publik – även om den fungerade som förebild för många världsregeringsplaner som cirkulerade efter 1945, inklusive de som krävde någon form av folkvalt organ inom FN. En viktig poäng är dock att de reste kravet om jämlik representation överhuvudtaget. Till skillnad från andra världsregeringsförespråkare i slutet av 1930-talet, som föreslog metoder för att reformera NF men som sällan nämnde dess system av delegater, gjorde Lloyd och Schwimmer äkta demokrati till en central del av sin plan. Som feminister och före detta suffragister förstod de vikten av direkt representation på ett sätt som dåtidens framstående statsmän sannolikt inte gjorde. De var fast beslutna att räkna kvinnor bland de ”vanliga medborgarna i världen”.

Lloyd skulle ha stött Democracy Without Borders uppmaning till en parlamentarisk församling inom FN. Men hon skulle också ha understrukit nödvändigheten av lika rösträtt för att säkerställa att ett sådant parlament valdes ”gemensamt av alla världsmedborgare.” Utan fullvärdig och jämlik rösträtt, skulle många av världens vanliga medborgare – kvinnor; rasliga, etniska och religiösa minoriteter; flyktingar och statslösa personer — sannolikt vara underrepresenterade i vilket världsparlament som helst.