Om att bli världsmedborgare

Recension av Angela Taraborrelli Contemporary Cosmopolitanism

Kosmopolit betyder världsmedborgare (av grekiska: kosmos, världen och polites, medborgare). Kosmopolitism kallas därför den tankeströmning som betraktar hela mänskligheten som ett samhälle eller en gemenskap. Sedan antiken har många tänkare presenterat olika förståelse av begreppet och idag förs olika varianter av kosmopolitism fram i relation till den globalisering som blivit alltmer påtaglig.

Angela Taraborrelli har skrivit en introduktion till samtida kosmopolitism och som hon påpekar innebär detta oundvikligen ett urval av vilka tänkare som presenteras och hur tänkandet ska kategoriseras. Hon delar in kosmopolitismen i tre olika kategorier: moralisk, politisk-rättslig och kulturell. Dessa tre områden ägnas varsitt kapitel.

Moralisk kosmopolitism

Med moralisk kosmopolitism menas uppfattningen att alla människor har samma moraliska värde och att detta värde medför vissa moraliska skyldigheter som är universellt giltiga, oavsett nationalitet, språk, religion och så vidare. Taraborrelli lyfter i kapitlet fram ett flertal tänkare inom detta område. Peter Singer argumenterar t ex från ett konsekvensetiskt synsätt och diskuterar hur en individ kan leva enligt kosmopolitisk moral trots att politiska institutioner för globalt medborgarskap saknas.
Kapitlet visar också olika sätt att tillämpa John Rawls lära om ett rättvist samhällskontakt på global nivå. Rawls teori (A Theory of Justice) utgår från den nationella gemenskapen som ett samhälle isolerat från andra samhällen. I boken presenteras Charles Beitz och Thomas Pogge som på olika sätt hävdar att Rawls principer om rättvisa borde tillämpas även på global nivå. Medan Beitz rör sig mer renodlat på ett moraliskt plan diskuterar Pogge även vissa politiska reformer.

Inom moralisk kosmopolitism presenteras också Martha Nussbaum som initialt intog en radikal kosmopolitisk position då hon menade att eftersom nationsgränser är moraliskt irrelevanta bör människor primärt orientera sig utifrån mänskligheten som helhet. Skolan ska då utbilda världsmedborgare snarare än amerikaner (Nussbaum är från USA).

Den kritiska diskussion som Nussbaum väckte berör förhållandet mellan att å ena sidan tillskriva alla människor samma värde oavsett grupptillhörighet och å andra sidan bejaka att den enskilda människan tenderar att bilda särskilda relationer till en avgränsad grupp. Erkänns inte det senare, menar hennes kommunitaristiska kritiker, blir social rättvisa endast tomma ord. Om kravet är lojalitet till hela mänskligheten utan hänsyn till den egna gruppen finns risk att resultatet blir avsaknad av all lojalitet. Nussbaum tycks dock ha modifierat sin position till att bejaka den komplexitet, rikedom och mångfald av lojaliteter som mänskliga liv rymmer.

Kapitlet avslutas med en viktig kritik mot kosmopolitism som en moralisk hållning. Eftersom det saknas en institutionell kosmopolitisk ordning går det idag inte att bli världsmedborgare. Frågan är om moralisk kosmopolitism då blir meningsfull – blir en moralisk global gemenskap som innefattar hela mänskligheten men som saknar politiska och rättsliga institutioner något som verkligen påverkar mänskligt beteende? Det leder oss in i bokens andra kapitel.

Politisk-rättslig kosmopolitism

Politisk-rättslig kosmopolitism innebär att en global ordning etableras där alla människor har samma rättigheter och skyldigheter och är medborgare. Dess förespråkare menar alltså att det behövs en grundläggande institutionell förändring på global nivå. Att etablera en fullskalig världsstat där nationalstaterna upphör att existera är tänkbart, men förespråkas inte av någon i Taraborrellis genomgång. De modeller som lyfts fram bygger istället på olika varianter av demokratiskt flernivåstyre; alltså ungefär som i Europeiska unionen men där det även finns en global beslutsnivå som hanterar vissa frågor.

Kapitlet presenterar inledningsvis kosmopolitisk demokrati så som den utarbetats av David Held, Danielle Archibugi och Seyla Benhabib. Dessa förespråkar en demokratisering av de existerande formerna av global styrning och formandet av ett juridiskt giltigt världsmedborgarskap parallellt med det nationella medborgarskapet. Kosmopolitisk demokrati i denna tappning grundas i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och efterföljande konventioner. Dessa konventioners universella karaktär implicerar att de tillämpas på mänskliga individer oavsett nationsgränser, något som nationella regeringar är oförmögna till. Att förespråka en kosmopolitisk ordning med stöd i överenskommelser som antagits av en mångfald av kulturer och nationer blir, som Taraborrelli påpekar, något annat jämfört med den kosmopolitism som baseras på moraliska principer.

Till stöd för kosmopolitisk demokrati anförs att globaliseringen har medfört en växande insikt om ömsesidigt beroende, om existensen av ett globalt samhälle och en allt starkare identifikation med hela mänskligheten. Tre områden lyfts fram som visar på behovet av global styrning: 1) Hanteringen av de globala allmänningarna (luften, haven, klimatet osv), 2) upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna, och 3) hanteringen av nya eller globala fenomen som kräver gemensamma regler (artificiell intelligens, skatteflykt, narkotikahandel, e-handel, osv).

Taraborrelli återger förtjänstfullt hur företrädare för kosmopolitiska demokrati menar att globala styrmekanismer som redan finns har förändrat det internationella systemet till en polyarki. Ett växande nätverk av politisk och juridisk styrning som kännetecknas av låg grad av transparens och demokratisk insyn eroderar staters legitimitet och klassisk internationell lag och orsakar en kris i det traditionella FN-baserade systemet. Därför behövs en övernationell styrning, en kosmopolitisk demokrati. Stater behåller sina väpnade styrkor men den ultimata tvingande makten lokaliseras i ett flertal olika aktörer och underställs juridisk kontroll av övernationella institutioner vars jurisdiktion staterna accepterar. En sådan kosmopolitisk demokrati begränsar den nationella suveräniteten utan att själv utgöra en statsbildning. Nationalstaten finns kvar, men förlorar sin särställning.

Utgångspunkten för Held och Archibugi, menar Taraborrelli, är att demokratins kris inte är ett uttryck för att demokrati är en dålig styrelseform, utan snarare att demokratin utvecklats historiskt till att gälla ett visst geografiskt territorium och en viss form av suveränitet. De förespråkar därför att FN reformeras, initialt genom en rådgivande världsparlamentarisk församling. Taraborrelli nämner inte UNPA-kampanjen, men idén verkar vara densamma. Den skulle fungera som ett forum i vilket globala problem skulle debatteras samt utgöra en synlig och påtaglig symbol för världsmedborgarskapets institutionalisering. I ett senare skede skulle den kunna bemyndigas med lagstiftande makt inom vissa områden.

För Seyla Benhabib är migration en viktig fråga. Hon ser en inbyggd motsättning mellan nationers stängda gränser och de universella principer som en demokrati bygger på. Hon diskuterar hur stater bör kunna erbjuda olika former av medborgarskap för att inte utestänga flyktingar och för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna.

En delvis annan inriktning företräds av Mary Kaldor som ger en starkare roll till det globala civilsamhällets aktörer. Hon är medveten om att civilsamhället inte alltid är demokratiskt eller pålitligt. Avsaknad av formella talespersoner är ett annat problem. Trots dessa problem menar Kaldor att det globala civilsamhället rymmer en frigörande potential. Dess olika aktörer kan skapa debatt, föra fram krav på social rättvisa på den globala arenan och på så sätt bidra till en demokratisering underifrån.

Kulturell kosmopolitism

Enligt Taraborrelli innebär kosmopolitism att individen placeras i centrum och eftersom kultur är ett kollektivt fenomen diskuterar hon om kulturell kosmopolitism är en självmotsägelse. Hon landar i att eftersom en individ oundvikligen präglas av kultur blir frågan om kultur trots allt intressant.

Globaliseringen har gjort nationer mer heterogena och kultur och identitet framstår som något alltmer flytande. Detta har stimulerat ett kosmopolitiskt perspektiv som betraktar kultur och identitet som föränderligt, mångfacetterat och som något som ständigt omförhandlas. Den grupp som en individ tillhör spelar enligt kosmopolitismen roll för individens självförståelse, men den är inte allenarådande. Dessutom förändras hela tiden gruppen.

Taraborrelli lyfter fram Anthony Appiah som utvecklar en kosmopolitism som han menar är mer rimlig utifrån det mänskliga psyket. Mänskligheten som helhet är inte en kultur, enligt Appiah. Å andra sidan kräver inte kosmopolitismen att vi känner samma lojalitet till alla människor som till våra närstående. Om kosmopolitism definieras som borttagande av alla lokala lojaliteter, menar han, blir det orimligt och ointressant. Han förespråkar därför vad han kallar en partiell (eller rotad) kosmopolitism och som befinner sig i ett mellanläge mellan extrem opartiskhet och extrem partiskhet.

Den postkoloniala kritikern Homi Bhabha presenteras också. Han problematiserar det han uppfattar som kosmopolitismens koloniala arv. Framväxten av modernitet och upplysning som stimulerade idéer om ett universellt medborgarskap var en del av den europeiska kolonialismen. Nutida kosmopolitism är därför inte enbart ett resultat av förnuft och rationalitet (och här citerar Taraborrelli från Bhabha): ”kosmopoliter idag är ofta modernitetens offer, svikna av kapitalismens fria rörlighet och berövade de förmåner och traditioner som en nationell samhörighet ger. Människor som flyr, som lever i diaspora eller i exil representerar den kosmopolitiska gemenskapens anda”.

Kosmopolitismen behöver, menar Bhabha, bekräfta och ta ansvar för en kolonial och postkolonial historia. Den behöver bekräfta nationalismens betydelse för den anti-koloniala befrielsen och undvika att okritiskt hylla universalism. Idén om en gränslös gemenskap, menar Bhabha, återger inte den erfarenhet de miljontals människor som tvingas fly och som ofta upplever ett kosmopolitisk tillstånd. Han förespråkar därför vad han kallar ”vernacular cosmopolitanism” (lokal kosmopolitism) vilket innebär att det globala och det lokala ingår i en dialektisk process. Detta, menar han, är inte en abstrakt process utan något som förkroppsligas i exempelvis immigranters dagliga rutiner. Kosmopolitism blir då något mångfacetterat och kontextberoende, något vars centrum finns överallt och vars periferi inte finns.

Diskussion

Efter att ha läst boken framstår Taraborrellis sätt att dela in kosmopolitismen i tre områden som både en styrka och en svaghet. Det är en styrka eftersom det hjälper läsaren att närma sig kosmopolitismen från olika frågeställningar och intressen. Det bidrar också till att ge en värdefull överblick över ett fält som är spretigt och svårt att få grepp om. Men det är också en svaghet eftersom områdena är svåra att avgränsa. Inom kulturell kosmopolitism handlade t ex diskussionen ofta om etik och moral. Och diskussionen om moralisk kosmopolitism blir olika om utgångspunkten är det nuvarande FN-systemet med suveräna stater eller om det etableras någon form av kosmopolitisk ordning.

Jag saknade också en avslutande diskussion där de olika synsätten bröts mot varandra. Kritiken från Bhabha och andra, till exempel, begränsar sig inte till kulturell kosmopolitism utan berör kosmopolitismen som helhet. Drabbar då denna kritik den institutionella kosmopolitism som presenteras i andra kapitlet? Taraborrelli diskuterar inte det men för mig framstår det som att Bhabha med kosmopolitism menar något annat än de som förespråkar politisk-rättslig kosmopolitism. Som vi såg menar Bhabha att de miljontals människor som tvingas fly upplever ett kosmopolitisk tillstånd. Men dessa människor kan också sägas uppleva en avsaknad av kosmopolitism, en avsaknad av ett globalt medborgarskap med rättslig giltighet. De är offer för en global ordning som inte klarar av att skydda de mänskliga rättigheterna, som saknar demokratisk styrning, som bygger på nationell suveränitet och stängda gränser.

Detta innebär inte att Bhabhas kritik är oväsentlig. Kritiken är viktig, och behöver fortsätta att diskuteras, och Taraborrelli hjälper oss trots allt genom att lyfta fram den. För det behöver göras tydligt att den kosmopolitism som är värd att kämpa för är ett botemedel mot de koloniala och postkoloniala maktordningar som präglat och präglar det globala samhället. Trots vissa brister ger därför boken en god introduktion som hjälper läsaren att närma sig samtida kosmopolitism.