Per Wirtén och kosmopolitik

Per Wirtén, författare och journalist, har skrivit flera böcker som pekar på behovet av en kosmopolitisk ordning, framförallt i Europa men också i världen. I detta blogginlägg recenserar Hans Leander fyra av Wirténs böcker:

• Kosmopolitik nu! Demokratin måste korsa gränsen (Tankekraft, 2009)
• Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater (Bonniers, 2017)
• Europa, ständigt detta Europa: Elin Wägners förlorade kärlek (Bonniers, 2020)
• Mitt hemland: Ett utanförskapsområde (Bonniers, 2021)

De tre sista böckerna utgör en trilogi om Europa, och mer specifikt om hur möjligheten av en federal demokrati i Europa, ett Europas förenta stater, har diskuterats som politisk fråga i Sverige och i Europa. Det är den europeiska nivån, snarare än den globala, som ligger i fokus. Men samtidigt ser Wirtén en koppling. Om Europa kan bli federalt, så kan även världen, tycks han mena.

Är vi framme snart?

Boken Är vi framme snart är en välskriven skildring av en tågresa genom Europa från de fattigare områdena i nordvästra Bulgarien till det rika och flashiga London. I berättelsen varvas reseskildringar och personliga anekdoter med reflektioner över Europas krokiga väg mot integration.

Wirtén skildrar engagerat hur EU tagit viktiga steg mot en federation med Europaparlamentets allt starkare roll, europeiskt medborgarskap och den fria rörligheten. Samtidigt framgår hur regeringschefer håller hårt i sin makt och använder den nationella suveräniteten som ursäkt för att förhindra att en gemensam europeisk politik och offentlighet växer fram.

Ordet federalism är viktigt för Wirtén och han beklagar hur det har förvrängts av nationalister som gett det den felaktiga betydelsen av en centraliserad stat. Wirtén härleder förvrängningen till ett tal av Margaret Thatcher hösten 1988 där hon kategoriserar all slags federalism som “en europeisk superstat” (s 177).

Att federalism faktiskt innebär en decentraliserad ordning med ett flertal beslutsnivåer tycks ha fallit i glömska. För Wirtén är detta svårbegripligt, inte minst med tanke på att flera europeiska länder redan är federationer och att dessa har en mindre centraliserad ordning jämfört med europeiska enhetsstater.

EU står på en tröskel med en “federalism utan federation” och Wirtén undrar när vi är framme. Han efterlyser politiska arenor på europeisk nivå för opposition och utkrävande av ansvar. Idag finns endast två synliga vägar: folkomröstning eller kravaller. EU måste därför demokratiseras och det politiska tomrummet väntar på att fyllas, menar Wirtén och han frågar otåligt när det första framgångsrika partiet ska komma med hela Europa som hemland.

Europa, ständigt detta Europa

Trilogins andra del, Europa, ständigt detta Europa fokuserar på Elin Wägner (1882-1946) som var författare, feminist och fredsaktivist. Undertiteln “Elin Wägners förlorade kärlek” har en dubbel syftning på hennes dröm om ett förenat Europa och på en kärleksaffär med en tysk man. Boken beskriver hur Wägners engagemang för Europa växte fram under hennes vistelser i Tyskland under början av 1920-talet.

Wägner kommer i kontakt med idén om ett Europas förenta stater och blir som fredsaktivist attraherad av en vision där de nationella rivaliteterna avväpnas. Möjligheten av en fredlig rättsordning tilltalade henne och hon bejakade därför idén. Som Wirtén påpekar blir hon därmed den första svenska intellektuella som tog ställning för den moderna politiska idén om ett förenat Europa.

Mitt hemland: Ett utanförskapsområde

För några månader sedan kom den sista delen i trilogin, Mitt hemland: Ett utanförskapsområde. Här beskriver Wirtén hur europeisk integration debatterats, eller undvikits att debatteras, som politisk fråga i Sverige under efterkrigstiden.

Det är lärorik läsning. De fyra “k-orden” som Europa associerades med i Sverige tycks ha utlöst en beröringsskräck efter andra världskriget: Karteller, Kapitalism, Konservatism och Katolicism. Sverige såg sig som mer upplyst och progressivt och ville hålla distans. Europafrågan debatterades därför påtagligt sällan i svensk offentlighet.

Först 1989 då Berlinmuren föll vände det. EG (som det då hette) började ses som ett fredsprojekt. Wirtén beskriver träffande hur Ingvar Carlsson smyger in den nya linjen i samband med en presskonferens som egentligen handlade om något annat. Samma år kom Carl Bildts bok Hallänning, svensk, europé.

I Wirténs skildring av folkomröstningen 1994 står intressant nog två filmer mot varandra: Äppelkriget som skildrade europeisk integration som ett hot mot svenska naturidyller och Sällskapsresan som återger en svensk längtan efter Europa. Eller med Lasse Åbergs ord: “Svenskarna reser inte till något. De reser från någonting” (s 59). Det var också i denna känsloladdade debatt som socialdemokraterna började hävda att EG faktiskt var ett vänsterprojekt som genom lagstiftning kunde bädda in kapitalismen, något som Wirtén uppskattar.

Efter folkomröstningen om valutaunionen 2003 vände det igen och Sverige har sedan dess, som Wirtén uttrycker det, bromsat “det mesta som kan göra EU mer beslutsmässigt, handlingskraftigt och demokratiskt” (s 97). Arvet från Bildt och Carlsson bleknar och Wirtén frågar sig om Sverige är på väg att lämna EU.

Boken slutar med en öppning mot det globala. Coronapandemin har bundit samman mänskligheten, menar Wirtén, och framhåller att nationellt självbestämmande såväl som EU:s yttre gränser framstår som allt mer irrelevanta.

Trilogins sätt att belysa Europafrågan från olika håll ger viss tyngd. Samtidigt saknar jag en diskussion om hur Europafrågan hänger samman med den globala nivån. Jag skymtar ett samband i diskussionen om varför EU inte tagit steget fullt ut och blivit en federal demokrati. En möjlig förklaring, menar Wirtén, kan ligga i själva demokratin, i “den folkliga demokratins växande otillräcklighet” som styrelseform (s 195 i Är vi inte framme snart).

Denna otillräcklighet hänger åtminstone delvis samman med en globalisering som omfattar så gott som allt (ekonomi, kultur, media, virus osv) utom demokrati. Eftersom demokratin fortsätter att vara begränsad till den nationella nivån blir den i en globaliserad värld allt mer otillräcklig. Detta leder oss till boken Kosmopolitik nu! som kom 2009.

Kosmopolitik nu!

Boken består av artiklar skrivna under åren 2002 till 2009. Undertiteln Demokratin måste korsa gränsen anspelar på en bok av George Monbiot som skildrar en demokrati som fastnat i en gränskontroll: “Den står vid nationsgränsen med resväskan i hand men utan pass”.

Wirtén är drabbad av Monbiots bild. “Den följer efter mig. Knackar då och då på axeln för att jag inte ska glömma”, skriver han (s 75). Men frågan är om Wirtén ändå glömmer? För även om titeln signalerar ett tveklöst ställningstagande är texterna allt annat än tveklösa i relation till demokrati på global nivå.

Wirtén behandlar tre frågor om demokrati som han menar berör kosmopolitik: 1) Kan en demokrati innesluta zoner av tyranni? 2) Kan demokrati fungera över nationsgränserna? 3) Kan demokrati exporteras? Frågorna lägger grunden för bokens tre delar.

Jag blev överraskad när jag insåg att den första frågan inte gällde om vissa nationer kan vara tyranniska i en global demokratisk ordning. Istället diskuterar Wirtén om det i en nationell demokrati som Sverige finns zoner som inte är demokratiska.

För den som är intresserad av demokrati på global nivå är bokens andra del mer intressant. Här finns också den artikel som bär samma titel som boken. Wirtén förklarar där hur det kosmopolitiska synsättet utmanar den nuvarande mellanstatliga ordningen. Det som skapar ett demos är inte kulturell likhet eller ras, menar han, utan den offentliga arena som kan symboliseras av det antika grekiska torget. I en träffande formulering menar Wirtén att en kosmopolitisk ordning skulle tömma nationen “på den djävulska energi som orsakat så många krig och övergrepp” (s 88).

Det är en bra bild. Men inte heller här blir Wirtén särskilt tydlig i vad han förespråkar. David Held och Daniele Archibugi och deras förslag om att reformera FN diskuteras. Wirtén tycks hålla med om att det vore bra om medborgare kunde utkräva ansvar på global nivå och att FN därför behöver en direktvald andra kammare (s 85).

Men ändå inte? Wirtén menar att Held och Archibugi målar upp “grandiosa system” och han frågar sig vilket värde de har när FN ändå är så svagt. Wirtén verkar faktiskt lite drabbad av den frustrerande håglöshet som han möter kring Europafrågan: “Det kommer aldrig att hända, säger man”. Som en medicin mot håglösheten säger Wirtén att “den sortens så kallade realism kommer att leda alla till avgrunden” (s 194 i Är vi framme snart). Kanske skulle Wirtén behöva lite av samma medicin för den globala nivån?

Året innan Kosmopolitik nu! kom publicerades en debattartikel i DN med rubriken ”Skapa FN-parlament” där Alf Svensson, Torbjörn Tännsjö med flera vädjar om en parlamentarisk församling i FN (förkortas UNPA). Med viss förvåning konstaterar jag att initiativet är helt frånvarande hos Wirtén. En bok om kosmopolitik som kommer ut 2009 skulle med fördel diskutera detta upprop och den UNPA-kampanj som då startades. Det skulle vara mycket intressant att få veta hur Wirtén ser på denna kampanj idag.

Not: Sidhänvisningarna till Kosmopolitik nu! och Är vi framme snart? är från de tryckta böckerna medan de andra två hänvisar till e-böckerna.

Hans Leander

Per Wirtén svarar

Hans Leander har helt rätt. Jag är ambivalent inför idén om en samlad global demokrati. När statsvetare som David Held ritar upp boxar med direkt eller indirekt valda församlingar som har beslutsrätt med global räckvidd tappar jag intresset. Jag anser inte att det är en väg framåt. Dels för att det i vår epok är orealistiskt; ett slags politisk lek man möjligen kan roa sig med på fridsamma söndagar, men varje måndag morgon avslöjas som ett slöseri med tid. Dels för att jag har en principiell motvilja mot ett enda världsomslutande politiskt system. En del internationalister menar att det, redan som sådant, blir totalitärt. Det håller jag kanske inte helt med om, även om risken finns. Men jag tror ändå att världen mår bättre av många olika slags demokratiska system på olika platser i olika historiska och erfarenhetsbaserade kontexter.

Men samtidigt. Jag är internationalist i mitt politiska synsätt. Globaliseringen är i sig själv en bra process, som inte behöver innebära växande orättvisor (som under de senaste 25 åren). Jag menar fortfarande, trots den konservativa och nationalistiska tidsandan, att globaliseringen är en potentiell mänsklig frigörelseprocess. Och jag menar fortfarande att den globala kapitalismen behöver både regleras och demokratiseras med allmänintresset som ledstjärna.

”…och den blir inte demokratisk utan politisk kamp,”

Men om jag avvisar idén om ett sammanhållet globalt politiskt system, vad menar jag då med demokratisering? Jag måste erkänna att jag inte har något klart svar på den frågan. Men jag anser att den internationella rättens institutioner, inte minst Internationella brottsmålsdomstolen ICC är viktiga steg i en sådan riktning. Att civilsamhällets globalisering genom rörelser som Amnesty, Human Rights Watch och även betydligt mindre som Kvinna till kvinna är omvälvande framsteg. Internationellt framförhandlande konventioner och avtal om allt från klimatfrågan till små urbefolkningars rättigheter har i dag en betydelse som var helt otänkbar för bara fyrtio år sedan. Och jag anser att regionala politiska unioner som EU är viktiga i en sådan här demokratiseringsprocess.

Naturligtvis behöver FN reformeras, som många ofta påpekat. Jag tror fortsatt politisk internationalisering är oundviklig. Men den kan inte läggas på plats genom ett majoritetsbeslut i FN. Och den blir inte demokratisk utan politisk kamp, som förslagsvis kan föras som bl a krav på en demokratisering av EU så att det folkvalda EU-parlamentet kan bli Europapolitikens verkliga hjärta.

Jag är dödstrött på alla de internationalister, ofta med hemvist i Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, som med stor självsäkerhet alltid avvisat det redan existerande EU för att istället drömma om en global demokratisk ordning. Internationella demokratiska ordningar (obs att jag skriver i plural) utvecklas genom exempel. EU kan bli ett sådant. Och där finns det ju en realistisk möjlighet att lyckas demokratisera ett redan halvdemokratiskt system. Vi är närmare än vi tror.

Jag vet inte hur de tänker som förespråkar ett folkvalt världsparlament som världen ser ut i dag. Tror de verkligen att de kinesiska, saudiska, iranska, egyptiska eller ens ryska representanterna i ett sådant parlament kommer vara demokratiskt valda eller sedan agera demokratiskt? Den globala demokratin, i alla dess tänkbara former, kan bara förverkligas genom lokala demokratirevolutioner. Just nu är det därför viktigare att hitta sätt att störta tyrannerna i Peking, Teheran och andra huvudstäder.

Per Wirtén

Hans Leander svarar

Det är inte jättemånga debattörer som, likt Per Wirtén, skriver om kosmopolitism och som också förstår vad federalism är. När Wirtén skriver att federalism på global nivå är en politisk lek för fridsamma söndagar och ett slöseri med tid går det därför inte att bara vifta bort som okunnighet. För mig som inte bara ägnar söndagar (de är inte så fridsamma) utan även kaotiska vardagskvällar (småbarnsförälder) åt att verka för en demokratisering av den globala nivån blir det något av en kalldusch.

Men vem tror att det är tillräckligt att rita boxar? För mig var David Held (han gick tyvärr bort 2019) en viktig statsvetare eftersom han visade på förskjutningar i den westfaliska världsordningen som innebär att den nationella suveräniteten inte utan vidare kan användas som ursäkt för diverse grymheter. Den Internationella brottsmålsdomstolen ICC är där en viktig pusselbit. Till skillnad från många andra statsvetare skissade Held också på en kosmopolitisk suveränitet som han menade vore både önskvärd och möjlig.

”…en federal ordning rymmer en mångfald av kulturer, erfarenheter och demokratiska ordningar.”

Om globaliseringen inte ska leda till växande orättvisor och skenande klimatkris behöver den globala kapitalismen regleras eller “bäddas in”. Så långt tror jag vi är överens. Men varken ett lapptäcke av internationella konventioner eller civilsamhällets globalisering kan åstadkomma detta. Det kanske vi också är överens om. Det är i vart fall svårt att komma ifrån att en global reglering kräver (skatte)lagstiftning och att demokratisk lagstiftning förutsätter representation. Och då behövs en mobilisering för att transformera FN. En och annan box kan behöva ritas, om inte annat så för att synliggöra att en federal ordning rymmer en mångfald av kulturer, erfarenheter och demokratiska ordningar. Men betoningen kan också behöva ligga på sådant som motiverar och hjälper oss att föreställa oss en annan ordning, som fiktion, drama, konst och poesi. Det behövs många röster och många perspektiv.

Varför ska lokala demokratirevolutioner ställas i motsats till demokratisering på global nivå? Är det inte tvärtom så att genom att mobilisera för global demokrati kan de lokala rörelserna i Kina, Ryssland och Myanmar få ett tydligare globalt sammanhang att använda som hävstång? Så länge FN är lika tandlöst som odemokratiskt finns där inte mycket till hävstång. Demokrati utan gränser (DUG) stöder därför demokratisk utveckling nationellt, till exempel i de länder som Wirtén nämner.

DUG delar Wirténs strävan efter en demokratisk federation i Europa och jag uppskattar hans sätt att skriva om det. Liksom Elin Wägner ser jag det också som ett fredsprojekt. Men jag menar att om EU kan, så kan också, på sikt, världen. Europaparlamentet tycks dela den tanken och har flera gånger uttryckt stöd för UNPA-kampanjen som ett första steg mot ett FN-parlament (se DUG:s nya policyöversyn om detta). En hållbar fred i Europa förutsätter rimligtvis också en rättvis fred globalt. Och om nationen ska kunna tömmas på den djävulska energi som orsakat så många krig och övergrepp, för att använda Wirténs träffsäkra formulering, behöver trots allt en sammanhållen mångfald av demokratiska ordningar växa fram på global nivå.

Hans Leander