Håller tidvattnet på att vända till förmån för demokratin?

Trots vissa demokratiska framsteg på senare tid är det för tidigt att säga att den globala demokratiska tillbakagången är förbi. Att övervinna de djupa rötterna till demokratins globala problem kommer att kräva ihållande ansträngningar från USA och många andra demokratier för att hantera en uppsjö av fortsatta utmaningar.

I sitt tal den 29 mars i samband med det andra USA-ledda demokratitoppmötet förklarade USA:s president Joe Biden att demokratierna är på väg att ”vända tidvattnet” av demokratisk tillbakagång och att ”demokratierna i världen blir starkare, inte svagare”, medan ”autokratierna i världen blir svagare, inte starkare”. I en nyligen publicerad artikel i Foreign Affairs om att motverka autokratin globalt skrev Samantha Power, chef för U.S. Agency for International Development, att 2022 kan ha varit ”ett högvattenmärke för auktoritarismen” och att ”autokraterna nu är på tillbakagång”. Detta optimistiska narrativ bygger på olika politiska observatörer som i globala politiska tillbakablickar i slutet av 2022 pekade på ackumulerade goda nyheter för demokratin och spekulerade om att en ny positiv vändpunkt för den globala demokratin kan vara nära förestående.

Dessa bokslut baserades på fem fall: Kina, Ryssland, Iran, Brasilien och USA. I detta perspektiv innebar den kinesiska regeringens reträtt från sin nollcovidpolitik inför allmänhetens ökande ilska och motstånd ett stort bakslag för Kinas auktoritära modell. Rysslands enorma felbedömningar i sin militära intervention mot Ukraina krossade idén om den ryske presidenten Vladimir Putins kompetens som ”den starke mannen”, försvagade den ryska militären allvarligt och resulterade i hårda ekonomiska sanktioner mot landet. Massiva och ihållande protester i Iran gjorde att regimen där nu är mer pressad än någonsin tidigare i landets historia. Valnederlaget för president Jair Bolsonaro i Brasilien stoppade en farlig utveckling av landets demokrati. Och i det amerikanska mellanårsvalet besegrades ett antal högerextrema kandidater som var djupt insyltade i valförnekelse, särskilt de som försökte få positioner i statliga ämbeten där de potentiellt skulle kunna undergräva integriteten i presidentvalet 2024.

Tanken på ett globalt trendbrott till förmån för demokratin är tilltalande. Efter många år av sviktande demokratiska framsteg, som av analytiker beskrivits som en djupgående ”demokratisk tillbakagång”, längtar alla som bryr sig om demokratin efter goda nyheter. Men stämmer de? Visst finns det goda nyheter om demokratin här och var i världen. Den globala demokratiska tillbakagången är varken ett obevekligt eller orubbligt tillstånd. Men rötterna till den demokratiska tillbakagången är djupa, och för att vända utvecklingen kommer det att krävas genomgripande framsteg när det gäller flera skrämmande utmaningar på samma gång. I dag är dessa framsteg fortfarande bara i sin linda på flera fronter.

Blandade nyheter om demokratin

En närmare titt på de fem stora positiva fallen som beskrivs ovan dämpar den optimistiska bilden något. Kinas omsvängning av sin nollcovidpolitik innebar en enorm förändring, men eftersom den ekonomiska tillväxten har återupptagits och Kinas president Xi Jinping fortsätter sitt kraftfulla, repressiva ledarskap verkar det inte ha inneburit någon större rubbning av det kinesiska politiska systemet. Kriget i Ukraina har på vissa sätt varit katastrofalt för Ryssland, men Putin åtnjuter fortfarande en betydande popularitet och hans politiska grepp verkar säkert, åtminstone för tillfället. Protesterna i Iran har avtagit och regimen är intakt, även om den förvisso är skakad. Brasilien har återgått till en viss grad av demokratisk normalitet, men attacken mot nationalkongressen den 8 januari 2023 signalerade en fortsatt närvaro av antidemokratiska krafter. I USA fortsätter den utomordentligt djupa klyftan mellan republikaner och demokrater – inklusive uppfattningen på båda sidor att den andre utgör ett grundläggande hot mot den amerikanska demokratin – och den pågående presidentvalskampanjen kommer med all säkerhet att ytterligare underblåsa motsättningarna.

En närmare titt nyanserar den optimistiska bilden

Naturligtvis finns det även andra positiva nyheter för demokratin runt om i världen. Demokratiska öppningar har skett genom val i Honduras, Slovenien och Zambia under de senaste två åren, där demokratisk tillbakagång eller stagnerande partier eller ledare har ersatts av sådana som utlovar demokratiska reformer. I Moldavien har reformvänliga politiker fått makten och kämpar tappert för att få till stånd en prodemokratisk förändring. I Tanzania har president Samia Suluhu Hassan, som efterträdde en autokratisk föregångare 2021, vänt landets auktoritära utveckling. I Thailands val i maj 2023 var de reformistiska oppositionspartiernas seger över de militärstödda partierna ett uppmuntrande tecken, även om det fortfarande är osäkert hur mycket av demokratisk förändring som militären verkligen kommer att tillåta. Men på det hela taget har den senaste tidens demokratiska öppningar – som Bidenadministrationen hyllar som ”demokratiska ljuspunkter” och har ökat stödet för – mestadels skett i små länder och är fortfarande bräckliga.

Samtidigt fortsätter den demokratiska tillbakagången på många håll, även i ett antal regionalt eller globalt inflytelserika länder. I Latinamerika har Mexikos president Andrés Manuel López Obrador för avsikt att försvaga viktiga demokratiska skyddsvallar, såsom landets nationella valinstitut, medan president Nayib Bukele i El Salvador redan har påbörjat en sådan utveckling. Peru plågas av ständiga politiska konflikter och instabilitet, och Guatemalas politiska elit och säkerhetselit undergräver hela tiden landets svaga demokratiska institutioner. I Sydasien hotar den indiske premiärministern Narendra Modis oförsonliga strävan efter en illiberal hinduisk majoritetsagenda landets demokrati, medan den demokratiska politiken i många andra länder i regionen, som Bangladesh, Pakistan och Sri Lanka, antingen har urholkats avsevärt eller befinner sig i ett tillstånd av uppslitande omvälvning. I Mellanöstern har Israels långvariga demokrati utsatts för ett aldrig tidigare skådat internt tryck från en regering som vill undergräva det oberoende rättsväsendet, medan Tunisiens en gång lovande demokratiska övergång har spårat ur på grund av en president som är fast besluten att utöva absolut makt. I Afrika har militärkupper eller andra författningsvidriga maktövergångar mångdubblats under de senaste två åren och drabbat Burkina Faso, Tchad, Guinea, Mali och Sudan. Det nyligen genomförda omvalet av president Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet är en nykter påminnelse om hur svårt det är att besegra en stark ledare, även om ledarens senaste ekonomiska resultat uppenbarligen är förfärliga.

Den demokratiska tillbakagångens djupa rötter

Även om den övergripande bilden internationellt inte kännetecknas av fullständig demokratisk dysterhet, är den i bästa fall fortfarande mycket blandad. Det finns ett visst inspirationsvärde, såväl som en viss politisk nytta, i att den amerikanska regeringen och andra prodemokratiska aktörer utstrålar tillförsikt om demokratins övergripande globala framsteg. Och det är förvisso möjligt att den globala demokratiska recessionen kommer att minska avsevärt med tiden; demokratin har ökat och minskat globalt sedan början av 1900-talet. Men det är viktigt att undvika orealistiskt positiva och i slutändan föga övertygande berättelser.

För att bedöma om den demokratiska nedgången faktiskt börjar vända uppåt är det nödvändigt att gå bortom enkla resultatlistor över länder som ökar eller minskar sin demokratiska utveckling och i stället fokusera på vad som orsakade nedgången från första början. Demokratins globala reträtt under de senaste ett och ett halvt decennierna beror på ett olyckligt sammanträffande av tre omfattande och djupt rotade negativa globala politiska utvecklingstendenser.

Det är nödvändigt att inte nöja sig med enkla resultattavlor över länder

Den demokratiska tillbakagångens kärnproblem är det faktum att många av de länder i det globala syd och i den tidigare kommunistiska världen som försökte genomföra demokratiska övergångar med början på 1980- och 1990-talen – huvuddelen av demokratins ”tredje våg” – har stött på allvarliga problem när de har försökt konsolidera dessa förändringar. I vissa länder, som Kambodja, Ungern och Nicaragua, har rovgiriga politiska aktörer tillskansat sig orimligt mycket politisk makt, kört över relativt ytligt rotade demokratiska normer och institutioner samt övertygat en betydande andel av befolkningen som var missnöjd med demokratiseringens inledande effekter att följa med på den antiliberala vägen. Andra länder i den tredje vågen, som Kirgizistan och Peru, har drabbats av kronisk politisk turbulens med svagt institutionaliserade politiska partier och har inte gjort några större framsteg när det gäller att ta itu med centrala utmaningar för samhällsstyrningen. Ytterligare andra länder, däribland Haiti och Libanon, har upplevt antingen statskollaps eller i det närmaste handlingsförlamning. Det var nästan oundvikligt att många av den tredje vågens demokratiska experiment skulle stöta på patrull, eftersom de lanserades i ett sammanhang präglat av djupgående institutionella svagheter, hårda socioekonomiska realiteter och liten erfarenhet av demokratiska metoder och normer. Men de prodemokratiska ambitionernas misslyckande har varit större och djupare än vad de flesta observatörer – och, inte minst viktigt, de flesta medborgare i dessa länder – förväntade sig i ett läge då demokratin tycktes få ett globalt uppsving.

Ytterligare en trend har bidragit till detta utbredda demokratiska missnöje bland nyare demokratier: en oväntat allvarlig våg av demokratiska skalv som drabbat etablerade rika demokratier, främst USA men även många delar av Europa. Denna våg har präglats av ett omfattande avståndstagande från traditionella demokratiska institutioner, inklusive etablerade center-vänster- och center-högerpartier, samt framväxten av illiberala högerpartier och högerpolitiker. Dessa oroväckande politiska strömningar har haft starka drivkrafter. Drivkrafterna har bland annat varit långvarig ekonomisk stagnation och ökad osäkerhet för medelklassen, antiliberala motreaktioner på progressiva sociokulturella förändringar inom områden som invandring, etnisk mångfald, kvinnors rättigheter och HBTQ-rättigheter, samt de teknologiska förändringarnas negativa effekter på integriteten i offentliga informationsutrymmen och på grundläggande samhällelig sammanhållning. Även om demokratin har överlevt i de rika demokratierna i Nordamerika, Europa, Östasien och Oceanien, har dessa skalv skadat deras ställning som demokratiska förebilder för andra länder och försvagat demokratins attraktionskraft runt om i världen.

Något som ytterligare bidrog till denna problematiska situation för den globala demokratin under de två första decennierna av detta århundrade var den långsamma men i slutändan djupa auktoritära förhärdningen av två viktiga länder – Kina och Ryssland – som har utvecklat förmågan och avsikten att utmana USA:s makt och att sprida antidemokratiska metoder och idéer långt utanför sina gränser. Andra autokratiska stater, som Iran, Saudiarabien och Venezuela, har också vid olika tidpunkter och på olika sätt under de senaste femton åren utökat sina ansträngningar att påverka den politiska utvecklingen i vissa av sina grannländer, vanligtvis med antidemokratiska avsikter och effekter.

Indikatorer för genomgripande förändringar

Med tanke på att demokratins nuvarande utmaningar har sin grund i dessa tre stora utvecklingstendenser, kan observatörer räkna med att den globala demokratiska tillbakagången kommer att avta när dessa utvecklingstendenser bryts på följande sätt.

• Ett betydande antal utvecklingsländer och postkommunistiska länder där försöken att övergå till demokrati gick snett lyckas hitta nya, mer produktiva vägar framåt. För att göra detta krävs en kombination av en överväldigande lång och krävande förteckning av framsteg och reformer, inklusive att man lyckas besegra valda autokrater, att prodemokratiska politiska partier förnyas, att oberoende civila grupper får bredare väljarbas, att viktiga skyddsvallsinstitutioner som domstolar och valförvaltningsorgan stärks, att grundläggande socioekonomiska tjänster tillhandahålls, att oberoende medier stöttas samt att man på lokal och regional nivå skapar oaser av prodemokratisk innovation.

• Välmående etablerade demokratier driver antiliberala partier och politiker på defensiven och engagerar sig åter på ett meningsfullt sätt med missnöjda medborgare genom att erbjuda ekonomiska förhoppningar och resultat snarare än stagnation och osäkerhet, genom att uppnå produktiv samsyn kring splittrande sociala frågor samt genom att skapa lösningar för hur ny teknik kan stärka snarare än rubba sammanhållningen i samhället.

• De stora autokratiska makterna ställs inför skarpa hinder i sina ansträngningar att undergräva demokratin utanför sina gränser och upplever verklig konkurrens i sina försök att fungera som alternativa modeller till den liberala demokratin.

Den senaste tidens olika goda nyheter angående demokratin berör alla dessa tre kategorier. Brasiliens avsättande av en populistisk stark man är ett exempel på den första kategorin, valnederlagen för vissa antidemokratiska politiker i USA ett exempel på den andra och den starka koalitionen av länder som stöder Ukraina mot den ryska aggressionen ett exempel på den tredje. Men det krävs betydligt mer omfattande, ihållande åtgärder och framsteg på alla tre områdena innan man med säkerhet kan säga att tidvattnet har vänt för demokratin globalt. Under Bidens ledning gör USA värdefulla insatser för att hjälpa till att åstadkomma denna utveckling genom multilateral och bilateral diplomati, ekonomiska morötter och piskor samt ökat demokratibistånd. Men mycket mer kommer att behöva göras på alla dessa fronter, inte bara av USA utan av demokratier runt om i världen, för att den betydande demokratiska tillbakagång och uppgivenhet som fortfarande finns på många håll skall kunna vändas. Att överdriva vad som hittills i bästa fall är begynnande framsteg riskerar att underdriva vad som kommer att krävas för att bredda och upprätthålla dessa framsteg under de kommande åren.

Denna artikel publicerades ursprungligen av Carnegie Endowment for International Peace. Upphovsrätten kvarstår hos den ursprungliga utgivaren/författaren och återpubliceras här med vänligt tillstånd.