“Nu är det måhända dags att återuppta diskussioner som att införa mer demokratiska principer på global nivå – en dag kanske alla kan delta i val till ett världsparlament” (sid 254).
Förslaget förs fram i en ny bok om vår planets dramatiska historia och nutida prekära tillstånd. Författare är Johan Rockström och Owen Gaffney, på olika sätt verksamma vid Potsdaminstitutet för klimatforskning och Stockholm Resilience Centre. Med förord av Greta Thunberg och en Netflix-dokumentär med Sir David Attenborough med samma titel har boken potential att nå en bred publik.
Boken handlar dock inte primärt om global styrning eller demokrati, men det är svårt att inte komma in på sådana frågor när globala allmänningar och planetärt förvaltarskap diskuteras. Bokens huvudärende är att presentera för en bred allmänhet resultaten från vetenskaplig forskning kring jordens historia, dess nuvarande planetära nödläge och att peka ut en både möjlig och önskvärd väg framåt, ut ur krisen.
Dramat presenteras i tre akter där den första beskriver tre revolutioner eller utvecklingssprång i jordens utveckling från det livlösa kaoset för 4,5 miljarder år sedan till en planet med mycket komplexa livsformer. Den andra akten handlar om jordens tillstånd idag och behandlar ämnen som antropocen, planetära gränser och drivhusvärlden. Utan att varken förstora eller förminska förklaras varför och på vilket sätt det idag råder ett planetärt nödläge.
Tredje akten beskriver “jordresan”, en term som anspelar på 60-talets månresor och som lyckades samla stora befolkningsgrupper kring en viktig gemensam uppgift. Denna del är längre än de två första akterna tillsammans. Den beskriver olika aspekter av jordresan, såsom energiövergången, matproduktionen, ojämlikheten, befolkningsökningen, tekniken, ekonomin och politiken.
Boken avslutas med två hoppfulla kapitel om hur jorden kan genomgå en fjärde revolution. De tre föregående revolutionerna beskrevs i första akten. Genom detta fjärde utvecklingssprång skulle en av jordens arter – människan – för första gången i jordens historia kunna ansvarsfullt reglera planetens biosfär. Det förutsätter att världen finner sätt att samverka i planetär skala. Människan skulle då göra skäl för sitt namn – “sapiens” betyder ”vis” och jorden skulle bli “Terra sapiens”, den visa jorden.
När det gäller att få människor med skilda åsikter att enas om en väg framåt är demokratin överlägsen
Eftersom ett flertal tröskelpunkter (så kallade tipping points) är nära att överskridas har vi det här decenniet på oss, argumenterar författarna, att skapa en hyfsat stabil värld och att få demokratin att överleva. Missar vi tillfället så kommer vi antingen misslyckas och drabbas av konsekvenserna i ett drivhusliknande tillstånd eller hamna i ett repressivt toppstyre som motiveras av att hindra utsläppen.
Det är i detta sammanhang välgörande att läsa hur författarna ser på demokratins betydelse. När det gäller att få människor med skilda åsikter att enas om en väg framåt är demokratin överlägsen, menar de. Den lockar fram vår samarbetsförmåga och stärker förtroendet för politiska institutioner, något som är helt avgörande för vår roll som planetära förvaltare.
Författarna är helt allvarliga när de påstår att ”vi måste alla bli planetära förvaltare och slå vakt om vår globala allmänning” (s 275). Samtidigt verkar de inse att det kan låta klyschigt och att man med visst fog kan ifrågasätta om det finns något ”vi”? Självförsörjande jordbrukare i Afrika låg knappast bakom utsläppen som fört oss in i klimatkrisen, kan någon hävda, liksom att större ansvar vilar på “den västerländska eliten” (s 276). Inte desto mindre hävdar de att “ett viktigt steg på vägen mot ett planetärt förvaltarskap blir att erkänna en gemensam mänsklig identitet som sträcker sig bortom staden där vi växte upp och bortom nationsgränserna: vi befinner oss alla på den här instabila planeten tillsammans.” (s 276) Viljan att se ett sådant kollektivt ”vi” växa fram delar författarna med alla som strävar efter global demokrati.
Boken visar på ett övertygande sätt att en ekonomi behöver utvecklas inom det säkra handlingsutrymme som anges av de nio planetära gränserna. Inom det utrymmet kan ett system som frambringar välstånd och trygghet i allt väsentligt återskapas utan att tära på ändliga resurser, menar författarna. Och om världen ska få en sådan ekonomi inom de planetära gränserna behövs också en demokrati som överskrider de nationella gränserna. Detta skulle kunna belysas mer även om tankegången ofta ligger nära när jordresan beskrivs.
Framväxten av ett planetärt förvaltarskap går hand i hand med framväxten av demokratiska institutioner på global nivå
Efter att ha läst boken infinner sig en dubbelhet. Dels allvaret kring jordens nuvarande tillstånd, hur skört det är, och hur jobbigt det är att tänka på det. Men också ett en känsla av att det faktiskt går att ställa om. Månresor har trots allt genomförts och den jordresa som beskrivs framstår som inte bara möjlig, utan tilltalande. Framväxten av ett planetärt förvaltarskap går hand i hand, får vi tro, med framväxten av demokratiska institutioner på global nivå. Och en dag kommer alla delta i valet till ett världsparlament.
Regler och villkor för att använda innehåll från denna hemsida.