Hur Biden-administrationen kan undvika demokratins totala kollaps
President Trumps farliga vägran att acceptera de amerikanska valresultaten påminner om beteendet hos auktoritära ledare runt om i världen som håller fast vid makten till varje pris. Det komplicerar också en av de mest brådskande uppgifterna för den valde presidenten Joe Biden när han tillträder den 20 januari: att konfrontera en stadig ökning av auktoritarism och en parallell erosion av demokratin, både hemma och runt om i världen.
Försämringen av demokratins tillstånd är inget nytt fenomen. Freedom House har dokumenterat 14 år i rad av nedgång. Men den nedåtgående trenden ser sannolikt ut att fortsätta i kölvattnet av en pandemi som får många regeringar att begränsa mänskliga rättigheter och undertrycka demokratiska normer. Viktiga stjärnor i den demokratiska konstellationen bleknar – från Brasilien och Indien till Polen och Filippinerna, för att inte tala om USA själv. Detta följer på den tidigare negativa vändningen av hoppfulla förändringar på platser som Ungern, Turkiet, Libanon och Kirgizistan.
Under tiden undertrycker ledarna i den ofria världen – i länder som Kina, Ryssland och Iran – inte bara sitt eget folk utan utnyttjar också öppenheten i demokratiska samhällen, attackerar dem genom desinformation, korruption, teknisk infiltration och valstörningar. Ju svagare den internationella demokratiska ordningen är, desto lättare är det för dessa kleptokrater och diktatorer att vilseleda sina medborgare, stjäla resurser, skrämma sina grannar och undgå ansvar. Det betyder också att USA i allt högre grad kommer att möta regimer som inte delar våra grundläggande värderingar, av vilka många, uppmuntrade av presidentens attacker mot demokratiska normer, utgör en ökande säkerhetsrisk.
Biden har lovat att sätta demokratins vitalisering i centrum för sin agenda
Om det finns en brytpunkt för den globala demokratin kan vi vara på väg att närma oss den.
Biden har lovat att sätta demokratins vitalisering i centrum för sin agenda. ”Demokratins och liberalismens triumferande över fascism och autokrati skapade den fria världen”, skrev han i en artikel i våras. ”Men denna kamp definierar inte bara vårt förflutna. Den kommer också att definiera vår framtid.”
För att uppfylla detta löfte behöver han göra minst fyra saker.
För det första, för att sätta tonen för sin administration, skulle Biden behöva hålla ett offentligt tal under de första månaderna av sin mandatperiod som bygger på Franklin D. Roosevelts ”fyra friheter” och aktualiserar Ronald Reagans Westminster-tal 1982 om demokrati för en ny era. Talet bör bygga en bro mellan USA:s förflutna och dess framtid och koppla samman behovet av att skydda våra demokratiska värderingar hemma med den globala kampen för demokrati och mänskliga rättigheter utomlands. Det måste också klargöras att demokratin inte säkras genom militär styrka utan genom stöd för dem som kämpar för att utöva sina egna rättigheter och friheter och genom att få demokratin att leverera för alla. Detta tal borde beskriva hans mål för det toppmöte om demokratin som han har lovat att hålla tidigt under sitt presidentskap – bjuda in vänner och underrätta motståndare om att amerikanskt ledarskap handlar om att bygga allianser snarare än att bryta dem.
För det andra måste Biden sätta stödet för demokrati och konfrontationen mot auktoritarism i centrum för sin utrikespolitik. Presidenten och hans team måste utveckla och ge resurser åt en strategi för hela regeringen som vidkänner dessa utmaningar och prioriterar att hantera dem.
Alltför ofta har USA:s utrikespolitiska ledare talat varmt om demokrati och mänskliga rättigheter när det är bekvämt, men sedan låtit detta tyna bort inför andra, ofta kortsiktiga intressen, såsom tillgången till marknader och naturresurser, eller vilseledda säkerhetspolitiska partnerskap med odemokratiska regimer. Ett generationsprojekt för att vända den farliga trenden för demokratin kommer att kräva en djup omprövning av prioriteringar, kapacitet, relationer, allianser och budgetar; vi bör börja med att sätta villkor för ekonomiskt och militärt stöd åt såväl autokratiska länder (som Saudiarabien) som sviktande demokratiska allierade (som Ungern) att respektera mänskliga rättigheter och demokratiska normer.
Det föreslagna toppmötet om demokrati behöver ett tydligt, ambitiöst mål och många partners
För det tredje kommer USA att behöva närma sig sina allianser – både gamla och nya – med förnyat syfte. För att bli effektivt behöver det föreslagna toppmötet om demokrati ett tydligt, ambitiöst mål och många partners. Det bör inte bara omfatta de mäktigaste eller de rikaste länderna, utan en rad demokratier stora och små, rika och fattiga, tillsammans med den privata sektorn och grupper i civilsamhället, som alla har en viktig roll att spela för att uppnå hållbara framsteg.
Toppmötet bör dock ha ett ”inträdespris” – en serie åtaganden från varje deltagare som kommer att bygga upp ett momentum för kritiska frågor som att motverka korruption, stödja oberoende media, ta itu med systematisk diskriminering och rasism, och inkludera alla samhällssegment i det politiska och ekonomiska livet. Dessa löften bör fungera som den demokratiska motsvarigheten till de ”nationellt bestämda bidrag” som länderna ska göra för Paris klimatavtal.
Toppmötet bör också fungera som födelseplats för ett nytt årligt forum – till exempel en ”D20”-grupp av demokratier som är målmedvetet inställda på att ge ömsesidigt stöd inför kinesisk, rysk eller annan auktoritär antagonism. En punkt högt upp på agendan bör vara understödjande av oberoende media, försvar av journalister och intensivt samarbete för att bekämpa desinformation. Att främja sanningen och de som tycker att den är en absolut nödvändighet för fria länder i en värld som skakas av sjukdomsutbrott, massförbrytelser, snabb teknisk förändring och lögnaktiga autokrater och deras möjliggörare.
Slutligen, för att åter bli en trovärdig ledare i världen, måste USA bevisligen förbättra sin egen demokrati. Vår yttrandefrihet och mötesfrihet, vår strävan efter jämlikhet och innovation, vårt välkomnande av nya generationer amerikaner från utlandet – detta har varit motorerna som har gjort vår ekonomi och militär stark – inte tvärtom. Biden-administrationen bör bedriva en rad inhemska reformer för att säkerställa tillgängligheten till valurnan, ta itu med rasorättvisor, konfrontera desinformation, minska polariseringen, stärka ansvarsskyldigheten och återuppbygga förtroendet för integriteten i våra val. USA bör i samarbete med sina partners och allierade genomföra nyttjanderättslagstiftning som hindrar utländska kleptokrater från att gömma undan sin förmögenhet på platser som New York och London och nya verktyg för att motverka digital auktoritarism som kommer att vara användbara både hemma och runt om i världen. Dessa steg skulle visa motståndskraften i vår egen demokrati och ge exempel på hur andra också kan möta dessa utmaningar.
Som vi har sett under den oroliga presidentövergångsperioden är andra länder uppmärksamma på vad vi gör, inte bara på vad vi säger. Som förberedelse inför toppmötet bör Biden-administrationen och de delar av kongressen som den valde presidenten kan få med sig samråda med civilsamhällsgrupper, företagsledare och andra för att forma de informerade åtaganden som USA kommer att göra för sig själv och världen och uppmuntra våra partners utomlands att göra detsamma.
Demokratins skönhet ligger inte i något krav om perfektion, utan i dess förmåga till självkorrigering, att rätta till sig själv och, när den snavar, att resa sig igen.
Denna artikel publicerades ursprungligen på thebulwark.com. Den återpubliceras här med vänlig tillåtelse. Upphovsrätten förblir hos originalpubliceraren och hos författarna.
Regler och villkor för att använda innehåll från denna hemsida.