Deliberativt lyssnande och komplementär demokrati

”Möjligheterna och färdigheterna för effektivt politiskt lyssnande och reflektion tycks vara en bristvara”. Detta var den krassa bedömningen i en ny bok om medborgardeltagande som nyligen publicerades. Samma bok fortsatte genom fallstudier att visa på möjliheten att ”bygga upp tillit och solidaritet bland intresserade invånare och frivilliga inom väljarkåren”, och att detta kan uppnås ”genom att lära sig och öva på kritiskt lyssnande”.

När vi under förra året publicerade vår bok Complementary Democracy: The Art of Deliberative Listening konstaterade vi att vi inte tror att det finns något alternativ till ett styrelseskick som bygger på valda företrädare, men vi tror inte heller att detta system kan stå på egna ben. Det måste kompletteras. Vi behöver såväl ett representativt styre som andra mekanismer. I denna anda var det vårt mål att utveckla en teori om ”demokratiskt lyssnande”.

Vi missförstår ofta varandra. Och vi är bra på att säga vad vi tycker – men inte så bra på att uppmärksamma andra medborgares åsikter. Detta är ett problem, eftersom demokratin bygger på att vi lär oss genom att lyssna på andra och korrigera våra misstag genom en öppen debatt. Denna åsikt uttrycktes på ett välkänt sätt av den medeltida filosofen Marsilius av Padua (1275-1342),  

”En mindre lärd medborgare kan ibland upptäcka något som bör korrigeras i ett lagförslag, även om han eller hon inte hade kunnat upptäcka det från början”.

Detta är kärnan i det vi kallar ”deliberativt lyssnande”, det vill säga att makthavare kan utforma bättre policies om de lyssnar på (vad som ibland kallas) folkmassans visdom. Som framgår av benämningen bygger denna nya inriktning på en konceptualisering av ”lyssnande”, av att vara mottaglig för nya idéer.

Vi lär oss genom att lyssna på andra

Demokratins återkopplingsslinga, som Aristoteles först introducerade, kräver i grund och botten ett nytt fokus på att lyssna. Men det kräver också en ny inriktning på pragmatisk policy och bort från en antagonistisk politik. Om, som den gamle filosofen hävdade i Politiken III, ”allmänheten är en bättre domare … eftersom olika människor kan bedöma olika delar”, så måste vi först och främst vara öppna för ”allmänheten”, och en förutsättning för detta är att vi lyssnar utan fördomar.

Detta är svårare att uppnå än vad som ofta framhålls. Det finns en hel del litteratur i ämnet. I ett alltmer polariserat politiskt system är vi inte öppna för Habermas ”det bättre argumentets obevekliga kraft”. Anledningen har i grunden att göra med politikens natur. En liten utvikning är nödvändig för att förklara detta.

Att lyssna på människor underlättar utformningen av bättre policies

Den kontroversielle politiske teoretikern Carl Schmitt beskrev berömt politiken som den sfär där man skiljer mellan vän och fiende, precis som ekonomin är den sfär där man skiljer mellan lönsamt och olönsamt, och etiken den sfär där man skiljer mellan gott och ont. Så länge politiken, och därmed också den politiska debatten, präglas av fiendskap och animositet är vi inte benägna att lyssna med ett öppet sinne. Politiken kommer därför att drivas av att ta poäng och en önskan om att vinna.

För att politiken ska kunna avpolariseras – och leva upp till det ideal som Aristoteles och Marsilius föreskriver – måste vi gå bort från den antagonistiska politiken och övergå till en annan typ av diskurs. Nämligen en som fokuserar på policy snarare än på politik.

Om politik kännetecknas av dikotomin vän-fiende kan vi kanske säga att policy kännetecknas av distinktionen mellan genomförbart och ogenomförbart – eller användbart och inte användbart.  Om debatten inte utgjordes av antagonistiska argument som syftar till att vinna, utan av praktiska policydebatter om vad som är genomförbart och användbart, skulle vi kanske börja lyssna på varandra och vara öppna för nya lösningar. Vad vi i så fall behöver söka efter är institutionella ramar som främjar sådana politiska debatter, forum som kan underlätta diskussioner som inte syftar till att vinna argument utan till att lösa problem.

Demokrati är en diskussion

På mikroplanet finns det många olika sätt att göra detta på. De flesta av dem handlar om debattklimatet. Den tjeckoslovakiske statsmannen Tomas Masaryk sade att ”demokrati är en diskussion. Men en verklig diskussion är möjlig endast om människor litar på varandra och om de försöker söka sanningen på ett ärligt sätt”.

Och detta är endast möjligt om vi är villiga att lära oss av varandra, och lyssna. För att detta ska kunna ske måste vi lära oss att vara öppna. Till exempel bör vi sträva efter att lära oss minst en sak av de personer vi diskuterar med varje gång vi deltar i en diskussion. Vi bör behandla den andra som en lärare och inte som en motståndare. För att citera en klok observatör av mänskliga förhållanden: ”Vi är inte vad vi vet, utan vad vi är villiga att lära oss”, som socialantropologen Mary Catherine Bateman sammanfattade sin filosofi i boken Willing to learn: Passages of personal discovery.