24-25 september samlades representanter för ett stort antal civilsamhällesorganisationer (CSO) från runt om i världen i New York, mittemot FN:s generalförsamling, för en alternativ ”folkförsamling” (People’s Assembly) och för att diskutera de globala målen för hållbar utveckling, Agenda 2030. Tonen på mötet var inte festlig. En ganska mörk stämning och besvikelse var ett återkommande tema i diskussionen.
Detta återspeglas i det inledande förordet av mötets slutdeklaration:
Världen brinner. Vår värld präglas av djup ojämlikhet, av klimatkris, av ett kritiskt minskande civilt utrymme och av våld som sprider sig och normaliseras. Vår värld präglas också av en kritisk avsaknad av ansvarighet och styrning. 2019, i slutet av Generalförsamlingens toppmöte, gör det oss ledsna att se en konstant brist på politisk vilja och ledarskap att ens börja ta upp frågorna. Detta är otillfredsställande. Detta är ett misslyckande.
Dessa ord och upprörda stämning representerar församlingens övergripande kontext och den genomsyrade varje diskussion. Det fördes djupående samtal om klimatet och miljörättvisa, fred och konflikt, transparens och ansvarighet, att minska orättvisa, civilt utrymme, demokrati och många andra frågor.
En kritisk avsaknad av ansvarighet och styrning
Deltagare kom från alla delar av civilsamhället, allt från en lokal ledare i Amazonas, till dem som representerade funktionshindrade i den Demokratiska Republiken Kongo. En kvinna hade precis anlänt från det skogsbrandshärjade Amazonas, och i ett av de mest starka ögonblicken under konferensen presenterade hon aska från regnskogen för de församlade representanterna och påminde alla om vad som stod på spel gällande konferensens största och mest brådskande angelägenhet, klimatförändringarna.
Aktivister från hela världen talade om den senaste utvecklingen och motgångar i kampen att förhindra temperaturen att stiga mer än 1,5 grad eller ännu mer och tonvikt lades på agroekologi som en viktig väg mot hållbart jordbruk. Många oroade sig för över det inflytande stora, transnationella bolag har på Förenta Nationerna och en upplevd privatisering av dess mekanismer. När det nuvarande läget för de globala målen sammanfattades uttrycktes besvikelse. Stora stater och privata institutioner upplevs fortsätta att visa sin motvilja till att anpassa sin praxis. Stora intressen står på spel i deras handlingar verksamheter, men dessa står ibland i direkt konflikt med allmänhetens bästa. Sedan utarbetandet av Agenda 2030 tillåts fortlöpande fler kolgruvor öppna och mer olja borras i områden som tills nyligen varit nationalparker. Alla har varit medvetna om skadan av dessa verksamheter under decennier, ändå finns det få lagliga mekanismer för att förhindra dem.
Under paneldiskussionen om FN:s politiska högnivåforum (HPLF), som officiellt granskar tillämpningen av Agenda 2030 och även av FN:s reformering, fanns det en uttrycklig önskan om att FN skulle ges ett starkare mandat att hålla sig själv och medlemsstaterna ansvariga. Det höga tempot i dessa frågor kräver det och det ger en bakgrund till det pågående trycket mot ansvarighet i många länder. En talare från Filippinerna vittnade personligen i detalj om den kamp som de som talade ut konfronterats med, vänner och kollegor som arresterats eller ännu värre, och en journalist från Östtimor berättade om de rättsliga strider som han utstod av sin egen regering efter det att han undersökte påstådd korruption. De CSOs som representerar daliterna och romerna uttalade sig om den diskriminering som miljontals människor fortfarande konfronteras med och om behovet av större samhällsutrymme och politisk representation för dem som är förtryckta.
Rådande globala strukturer är inte tillräckliga
Dessa var bara några av många exempel, och det fanns ett mönster, en slags upprepning, i varje diskussion: Etablerade globala strukturer har inte medel att bekämpa vår tids största hot, och de tillhandahåller inte heller lämpliga plattformar till världens medborgare, de som påverkats på marknivå av de svårigheter som hittills sammanfattats, att uttrycka sina klagomål och krav.
En parlamentarisk församling inom FN och ett Medborgarinitiativ inom FN
Mål 16.6 och 16.7 i Agenda 2030 sätter mycket tydligt upp två mål: att utveckla effektiva och transparenta med ansvarsutkrävande institutioner på alla nivåer samt att säkerställa ett lyhört, inkluderande, deltagandebaserat och representativt beslutsfattande på alla nivåer.
På alla nivåer är en nyckelfras här.
Democracy Without Borders har lagt fram två förslag, en parlamentarisk församling inom FN (UNPA) och ett världsmedborgarinitiativ inom FN (UNWCI) för att bidra till att uppnå dessa mål. En UNPA skulle ge en röst till medborgarvalda representanter och skulle kunna fatta beslut för människors bästa. Att leva på ett hållbart sätt är utan tvekan i mänsklighetens kollektiva intresse, även om det kanske inte är i någon enskild nations intresse att gå i spetsen för detta.
Ett UNWCI, baserat på det europeiska medborgarinitiativet (ECI) som exempel skulle säkerställa att om ett visst antal globala medborgare godkände ett medborgarlanserat initiativ, så måste FN-organ som Generalförsamlingen eller Säkerhetsrådet sätta denna punkt på dagordningen och ge representanter för initiativet möjlighet att lägga fram sin sak.
Båda dessa förslag kan, om de genomförs, hjälpa till att bekämpa många av de frågor som diskuterades i detalj under Folkförsamlingen. Följaktligen gav mötets slutliga förklaring stöd till dem i det sista avsnittet om ”civila utrymmet” enligt följande:
Existerande strukturer stärks och återupplivas, och andra formeras för att säkerställa att människor i världen får en starkare röst i globala angelägenheter, inklusive en parlamentarisk församling inom Förenta Nationerna och ett världsmedborgarinitiativ inom FN.
I en text publicerad på UNPA kampanjens webbplats välkomnar Democracy Without Borders detta stöd.
(Denna text är översatt av Birgitta Brown)
Regler och villkor för att använda innehåll från denna hemsida.