ETT FÖRNYAT GLOBALT SAMARBETE
Hur behöver det globala samarbetet utvecklas för att möta 2000-talets behov?
På denna sida analyserar vi de globala utmaningarna i en ömsesidigt beroende värld, belyser bristerna i dagens mellanstatliga samarbete och presenterar en vision för en mer effektiv och demokratisk global styrning.
Broschyren finns tillgänglig som PDF på olika språk.
Kontakta oss om ni vill göra beställningar av klassuppsättningar, material till studiecirklar eller större volymer till er verksamhet.
Foto: Shutterstock
1. Introduktion
Regeringar i centrum
Internationellt samarbete kretsar kring stater som representeras av nationella regeringar. Stater agerar internationellt genom den verkställande makten: politiker som valts eller utsetts till regeringsposter samt karriärdiplomater och sändebud. De fördrag som stater ingår utgör, tillsammans med sedvanerätt, internationell rätt. Dessutom finns grundläggande normer som det inte är tillåtet att avvika från, åtminstone i teorin. En regerings regimtyp, oavsett om den är demokratisk eller inte, spelar vanligtvis ingen roll. Vissa stater kämpar med att upprätthålla grundläggande ordning och samhällsservice inom sitt territorium. Men det avgörande är staternas ömsesidiga erkännande av varandra.
Regeringar använder internationellt samarbete för att främja vad de anser vara sina nationella intressen. Deras prioriteringar kan påverkas av många faktorer och sammanfaller inte nödvändigtvis med att främja den egna befolkningens välbefinnande. Många aktörer utövar inflytande, i synnerhet storföretag och deras ägare. Relationerna mellan regeringar präglas av både samarbete och maktkamp i varierande grad.
- Den globala ordningen fungerar inte. Den levererar inte resultat inom områden av avgörande betydelse.
- Mia Amor Mottley – Barbados premiärminister
- Foto: T. Sullivan, UNCTAD. CC BY-SA 2.0
En spagettiskål
För att underlätta samarbete och sträva efter gemensamma mål har regeringar inrättat mellanstatliga institutioner. Det finns hundratals sådana organisationer och organ med olika medlemskap och syften. Tillsammans bildar de ett invecklat nätverk över världens regioner och på global nivå. På grund av sin fragmentering och komplexitet har global styrning liknats vid en spagettiskål.
Begreppet ”styrning” (governance) signalerar att det inte finns någon central myndighet och få, om ens några, bestämmelser om bindande beslutsfattande eller verkställande befogenheter. Förenta nationerna, som förväntas spela en nyckelroll, är inte en regering (government), och dess generalförsamling, där alla medlemsstater är representerade, är inte ett parlament.
Medlemsstaternas flaggor utanför FN-högkvarteret i New York.
Globalt ömsesidigt beroende
Det finns ett stort behov av ett effektivt internationellt samarbete. Världens länder, samhällen och människor är nära sammanlänkade i ett ömsesidigt beroende. Detta omfattar handel, kapitalflöden, tjänster, tillverkning, forskning, teknik, kommunikation och information, men också områden som livsmedel, vatten, hälsa, resurser, säkerhet, migration, brottslighet och utveckling. Internationellt samarbete krävs för att hantera och samordna aktiviteter och regler inom dessa och andra områden.
Handling eller passivitet på en plats påverkar omvärlden, tvärs över länder och kontinenter. Lokala händelser blir en global angelägenhet. Våld, förtryck, fattigdom och misär består. En omställning till hållbarhet är nödvändig. Allt detta väcker frågan om formerna för det internationella samarbetet är anpassade för att klara utmaningen. Hur behöver de utvecklas för att spegla 2000-talets realiteter och garantera alla människors värdighet och välbefinnande? Vilken roll spelar världens medborgare?
- Det centrala problemet i dag kan beskrivas som en misslyckad värld snarare än så kallade misslyckade stater. I globaliseringens tidevarv är inget land helt skyddat eller immunt mot global oordning och farorna i en misslyckad värld.
- Zhao Tingyang – kinesisk politisk filosof
- Foto: © Gilles Sabrié
2. En kort historik
Världskrig och världsorganisation
Det statscentrerade internationella systemet har vuxit fram under århundraden. Efter första världskriget bildades Nationernas förbund (NF) 1919 för att institutionalisera fred och samarbete över hela världen. Det var ett forum för dialog och kollektiv säkerhet, men det byggde på frivillighet och konsensus och saknade medel att stoppa aggression. USA anslöt sig aldrig, trots att landet var en av förbundets främsta arkitekter. Andra stater ignorerade dess beslut eller lämnade organisationen. NF förmådde inte förhindra andra världskriget.
Under andra världskriget tog USA, Sovjetunionen och Storbritannien ledningen i utformningen av Förenta nationerna (FN) och dess stadga. Den undertecknades i juni 1945, två månader innan USA fällde atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Statlig suveränitet förblev det centrala paradigmet. FN:s säkerhetsråd fick ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Men FN utformades utifrån stormakternas intresse. USA, Sovjetunionen, Storbritannien samt Kina och Frankrike blev rådets fem permanenta medlemmar, var och en med rätt att lägga in veto.
- Jag tvivlar inte på att en världsregering både måste och kommer att förverkligas, för det finns inget annat botemedel mot världens sjukdom.
- Jawaharlal Nehru - Indisk frihetskämpe och landets första premiärminister, 1948
- Foto: Nationaal Archief, 1957
Ett funktionellt förhållningssätt
FN:s uppdrag var att verka för fred och säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter. Likväl inrättade staterna ett allt större antal fristående organ inom FN-systemet för specifika uppgifter, exempelvis inom områden som folkhälsa, utveckling, livsmedelsförsörjning och barns rättigheter. Världshälsoorganisationen (WHO), FN:s utvecklingsprogram (UNDP), FN:s livsmedelsprogram (WFP) och UNICEF är välkända exempel.
Dessa organisationer har uppnått betydande resultat. De har tillhandahållit vaccin, livsmedelsbistånd, utbildning och grundläggande samhällsservice till miljontals människor och bidragit till att rädda liv i kriser. Samtidigt har varje ny organisation bidragit till ett alltmer komplext landskap av sektorsspecifika institutioner, var och en med egna medlemmar, mandat, styrande organ, budgetar och regelverk. Inget övergripande ramverk skapades som kan garantera effektiv samordning och harmonisera politik och prioriteringar.
- En världsregering där mångfald kan existera är möjlig, och den skulle dämpa många av de spänningar vi möter i dag. Vi är alla iklädda en och samma ödesdräkt; det som direkt påverkar en nation i världen, påverkar indirekt alla.
- Martin Luther King Jr. - Amerikansk medborgarrättsaktivist
Löftet om ”aldrig mer”
Grundandet av FN skedde parallellt med en stark reaktion mot de brott som begåtts under andra världskriget, i synnerhet Förintelsen – det systematiska mördandet av sex miljoner judar och andra grupper. Krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg och Tokyo slog fast att individer, däribland politiska och militära ledare, kan ställas till svars enligt internationell rätt. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och folkmordskonventionen uttryckte en gemensam beslutsamhet: det internationella samfundet har ett ansvar att se till att sådana grymheter aldrig upprepas.
Men massvåldet upphörde inte. Det har förekommit många fall av krig, ockupation, folkmord och massövergrepp, även där stater har använt dödligt våld mot den egna befolkningen. Tibet, Biafra, Kambodja, Östtimor, Guatemala, Colombia, Afghanistan, Irak, forna Jugoslavien, Rwanda, Sudan, Kongo, Syrien, Myanmar, Iran samt Gaza och Israel är exempel på platser där stora folkgrupper har utstått extremt våld, förföljelse eller fördrivning. Exemplen är för många för att alla ska kunna nämnas.
Uppförandet av FN-högkvarteret i New York, 1951.
Kalla kriget
Under de följande årtiondena blev fredsbevarande insatser, oftast baserade på de berörda staternas samtycke, ett vanligt sätt att försöka stabilisera konflikter, även om de ständigt begränsades av snäva mandat, bristande resurser och politisk vilja.
Ouppfyllda förhoppningar
- Det är vår tids paradox: i en tid då vi behöver internationellt samarbete som mest tycks vi vara som minst benägna att tillämpa det.
- António Guterres – FN:s generalsekreterare (2017 till 2026)
- Foto: UN/Pierre Albouy
3. Gemensamma globala utmaningar
Vår ömsesidigt beroende värld kännetecknas av gemensamma risker, skyldigheter och utmaningar. Några av dessa beskrivs i det följande. Att hantera dem ändamålsenligt innebär att tillhandahålla globala kollektiva nyttigheter som gynnar alla, såsom att säkerställa fred eller skydd mot pandemier. Om dessa inte tillhandahålls ökar och ackumuleras istället den globala sårbarheten och riskerna. Det finns en mängd sammankopplade hot som äventyrar försörjningsmöjligheterna för stora delar av världens befolkning och som till och med utgör en fara för den globala civilisationen som helhet.
Fred och säkerhet
Tusentals kärnvapen står i omedelbar beredskap, kärnvapenmakter moderniserar sina arsenaler och andra stater strävar efter att bygga upp egna. Ett kärnvapenkrig skulle vara förödande. Även en begränsad användning av kärnvapen skulle kunna döda miljontals människor, förorena mark och vatten, störa klimatet och livsmedelsförsörjningen samt utlösa en långvarig social och ekonomisk kollaps. Åtagandet om kärnvapennedrustning i icke-spridningsavtalet (NPT) har fortfarande inte förverkligats, trots att mer än fem decennier har gått.
De geopolitiska spänningarna mellan och med kärnvapenmakter ökar, och de globala militärutgifterna är på rekordhöga nivåer. Dussintals väpnade konflikter pågår med inblandning från regeringar, miliser, terroristgrupper och externa aktörer. Misslyckandet med att stoppa Rysslands aggression mot Ukraina innebär ett sammanbrott för de grundläggande internationella normer som är tänkta att förbjuda krig. Att förebygga och stoppa krig, massövergrepp och storskaliga humanitära kriser är ett globalt ansvar.
Smältande polarisar signalerar en varmare planet och tilltagande klimatinstabilitet.
Planetära gränser
Människors välbefinnande är beroende av en stabil och livsuppehållande miljö. Denna tillhandahålls av jordens naturliga system, vilket omfattar klimat, biologisk mångfald, färskvatten, marker, hav och biogeokemiska flöden. Mänskliga aktiviteter har sammantaget en omfattande och storskalig påverkan.
Inom de viktigaste områdena har forskare definierat gränser som markerar en säker zon för mänskligheten. Deras bedömningar tyder på att de flesta av dessa gränser redan har överskridits. Detta innebär en ökande risk för omfattande och möjligen oåterkalleliga förändringar, som kan ske abrupt eller över lång tid. Klimatuppvärmningen ökar till exempel sannolikheten för extremväder, avsmältning av inlandsisar och havsnivåhöjning. De olika gränserna är sammanlänkade, vilket innebär att tryck inom ett område kan förstärka problemen inom andra. Att skydda jordens naturliga system, och i synnerhet klimatet, är en unik utmaning på planetär nivå. Trots årtionden av internationella ansträngningar fortsätter de globala koldioxidutsläppen att stiga till nya rekordnivåer.
Fattigdom och ojämlikhet
Fler människor än någonsin åtnjuter högre levnadsstandard och större möjligheter. Men fattigdom och ojämlikhet består och utgör alltjämt globala angelägenheter, både av moraliska skäl och för att deras orsaker och konsekvenser är gränsöverskridande. Många människor saknar tillräcklig tillgång till livsmedel, vatten, bostäder, hälso- och sjukvård, utbildning och anständiga arbetsvillkor, samtidigt som en ofta oproportionerligt stor del av rikedomen är koncentrerad till ett fåtal som utövar stort inflytande över medier, politik och offentligt beslutsfattande. Denna situation upprätthålls av såväl nationell politik som internationella regler för handel, finans och skatt. Fattigdom och ojämlikhet undergräver förtroendet, underblåser missnöje och instabilitet samt gör det svårare att tillhandahålla globala kollektiva nyttigheter.
Pandemier och hälsa
Covid-19-pandemin visade hur ett virus kan spridas över hela världen, döda miljontals människor, knäcka hälso- och sjukvårdssystem samt lamslå ekonomier och vardagsliv. Att förebygga och hantera utbrott av patogener är en global angelägenhet. Det kräver tidig upptäckt och varning, rättvis tillgång till vaccin och läkemedel, reglering av högriskforskning och övervakning av biosäkerhet i laboratorier. Andra hot inkluderar en växande antimikrobiell resistens.
Teknisk utveckling
Tekniska framsteg inom områden som AI, robotik, genteknik och nanoteknik erbjuder enorma fördelar, men medför också allvarliga risker på global nivå. De kan användas för goda syften eller i skadligt uppsåt. Deras utveckling och användning kan leda till oavsiktliga konsekvenser. AI-system och autonoma maskiner gör det svårare att säkerställa mänsklig kontroll och ansvarsutkrävande. Genteknik och nanoteknik kan, förstärkta av AI, missbrukas för att skapa farliga patogener eller material.
4. Ett system som inte kan fungera
Skalor som inte matchar
Kritiska risker, skyldigheter och utmaningar uppstår i dag inom ett planetärt system. Den globala skalan på många av dessa frågor matchas inte av globala institutioner med förmåga att hantera dem. ”En värld eller ingen”, proklamerade forskare 1946 med tanke på den totala förstörelse som ett tredje världskrig med kärnvapen skulle innebära. Men världens politiska struktur har inte anpassats eller förändrats. Det internationella samarbetet ligger fortfarande i händerna på cirka 200 separata stater. Gemensamma institutioner som FN är inte utformade för att fungera som en övergripande struktur. Denna bristande matchning förklarar varför det är svårt att bevara och tillhandahålla globala kollektiva nyttigheter.
Problemet med suveränitet
Internationell rätt bygger på principen att stater är suveräna. Detta innebär att varje stat anses ha exklusiv auktoritet inom sitt territorium och är oberoende av varje högre instans. Mellanstatliga organisationer återspeglar denna uppfattning. Deras mandat härrör från de medlemsstater som har skapat dem. Med mycket få undantag har de inte befogenhet att fatta bindande beslut. Resolutioner från FN:s generalförsamling som inte rör FN:s interna styrning är till exempel endast rekommendationer enligt internationell rätt.
Suveränitet är en rättslig princip som syftar till att skydda stater från yttre inblandning, men en snäv tolkning begränsar vad internationellt samarbete kan åstadkomma. Dessutom kan beslut och åtgärder som vidtas inom en stat ha betydande yttre effekter, vilket gör att även andra stater och deras befolkningar blir intressenter. Vidare är ingen stat i själva verket autonom. Suveränitet kan därför inte vara absolut i en ömsesidigt beroende värld.
Folks rätt till självbestämmande innebär att statlig makt inte kan vara ett ändamål i sig. Makten måste tjäna välbefinnandet och friheten för dem som lever under den. När en stat misslyckas med att skydda sitt folk, systematiskt kränker grundläggande rättigheter eller begår massövergrepp, är det en global angelägenhet. I slutändan är det folket som är suveränt, nationellt såväl som globalt.
- De främsta hindren för att lösa globala problem beror på det faktum att den internationella sfären huvudsakligen kännetecknas av frivilligt samspel mellan suveräna stater.
- Internationella arbetsgruppen för globala kollektiva nyttigheter, med Ernesto Zedillo från Mexiko och Tidjane Thiam från Elfenbenskusten som ordförande, 2006.
Fördragens begränsningar
Regeringar beslutar frivilligt vilka fördrag de ska ansluta sig till. De kan välja att göra förbehåll och när som helst frånträda dem. När internationella fördrag förhandlas fram fattas därför beslut vanligtvis genom enhällighet eller konsensus. Detta ger varje deltagande regering, eller små grupper av regeringar, en vetorätt. De kan fördröja, urvattna eller blockera avtal tills man når den minsta gemensamma nämnaren. Ett bredare deltagande tenderar därför att resultera i ett svagare innehåll. Även när ett fördrag är allmänt accepterat och relativt substantiellt, beror ett effektivt genomförande på verkställighetsmekanismer, vilket sällan föreskrivs.
Samarbetsdilemman
Frivilligt samarbete leder till välkända dilemman. Fripassagerarproblemet uppstår när alla drar nytta av en gemensam nyttighet, men varje aktör föredrar att andra står för kostnaden. Regeringar kan till exempel offentligt stödja klimatskydd, men i praktiken gör var och en mindre än vad den skulle kunna, eftersom man hoppas att andra ska göra ansträngningen. Resultatet blir att den gemensamma nyttigheten underfinansieras eller inte tillhandahålls alls. Kortsiktiga nationella fördelar får då företräde framför det långsiktiga intresse som alla delar.
Den svagaste länkens problem uppstår när framgången för en gemensam insats kan stjälpas av en enda ineffektiv deltagare. Inom områden som pandemibekämpning, kärnsäkerhet eller förebyggande av penningtvätt är skyddet för alla bara så starkt som den svagaste statens kapacitet och politiska vilja. Även om de flesta regeringar agerar ansvarsfullt räcker det med några få luckor i övervakning, reglering eller tillämpning för att skapa allvarliga sårbarheter som andra inte enkelt kan kompensera för.
Summeringsproblemet uppstår när det totala resultatet beror på den kumulativa effekten av många små bidrag. En enskild stats utsläpp, subventioner, vapenöverföringar eller finansiella regleringar kan i sig verka obetydliga, men sammantaget avgör de skillnaden mellan stabilitet och kris. Eftersom varje aktör ser sin egen andel som marginell finns det en tendens att göra mindre än vad som behövs. Summan av många enskilda beslut kan då leda till misslyckande, även om ingen avsåg det resultatet.
Allmänningens tragedi inträffar när många aktörer använder en gemensam och oreglerad resurs, till exempel ett fiskbestånd. Var och en tenderar att maximera sin individuella nytta, vilket i sin tur leder till överutnyttjande och utarmning.
Problemet med legitimitet
Många stater styrs av auktoritära regeringar som inte representerar folket. Vissa kontrolleras av korrupta nätverk eller oligarker. Ändå deltar de i internationellt samarbete och institutioner på lika villkor. Även demokratiska regeringar representerar i första hand endast sina väljare, inte hela befolkningen. I de flesta system finns en betydande politisk minoritet som inte ingår i regeringen. Dessutom finns en spänning mellan individers jämlikhet och staters jämlikhet, eftersom befolkningsstorleken varierar kraftigt mellan länder. Samtidigt saknar vissa statslösa folk och nationer helt representation.
Internationellt samarbete präglas ofta av bristande transparens och är svårtillgängligt för dem som inte är direkt involverade. Lapptäcket av hundratals organ, forum och processer som pågår samtidigt är svårt att navigera i, även för de invigda. Viktiga förhandlingar förs ofta bakom lyckta dörrar. Att flytta beslut till den internationella sfären kan vara ett bekvämt sätt för regeringar att begränsa inhemsk debatt och granskning.
Konkurrens och maktpolitik
Konkurrens och maktpolitik är framträdande inslag i de internationella relationerna. Det kan finnas internationella regler och stater som formellt sett är jämlika, men i praktiken skapar deras olika militära styrka, ekonomiska tyngd, tillgång till strategiska resurser och geopolitiska position en global makthierarki. Vissa stater tvekar inte att använda sina maktmedel för att främja sina intressen. Andra är direkt aggressiva och använder hot och våld för att genomdriva sin vilja. Påverkan kan också uppnås på asymmetriska sätt. Privata nätverk av storföretag, finansiella aktörer, oligarker och, i vissa fall, styrande klaner är sammanflätade med detta system.
- Om Förenta nationerna ska bli effektivt måste vi ställa om från maktpolitik till en politik grundad på kollektivt ansvar gentemot mänskligheten. Av alla mänskliga verksamheter har relationerna mellan stater blivit strandsatta i gamla mönster.
- U Thant – FN:s generalsekreterare (1961–1971)
- Foto: UN/Yutaka Nagata
5. En ny vision
Det internationella systemet för samarbete motsvarar inte kraven i en gemensam planetär civilisation. Det behövs en vision som erkänner mänskligheten som en politisk gemenskap och ger den institutioner med förmåga att genomföra gemensamma beslut. Världen behöver nå en ny nivå av politisk integration. Att ersätta ett dysfunktionellt system av konkurrens och maktpolitik med en demokratisk, regelbaserad ordning kommer att stärka självbestämmandet på alla nivåer.
I Nationernas förbunds och Förenta nationernas efterföljd behövs en tredje generationens världsorganisation som kan säkerställa tillhandahållandet av globala kollektiva nyttigheter. Den måste byggas på ett sätt som överbryggar den bristande matchningen mellan skalorna, den frivilliga och svaga karaktären hos internationella avtal, bristen på demokratisk legitimitet, den skenande fragmenteringen och de typiska dilemman som frivilligt samarbete medför.
- Nationer gränsar till varandra, folk kommer i kontakt med varandra och ett institutionellt system för samexistens växer fram, för att till slut övergå i ett konstitutionellt system för samarbete.
- Dag Hammarskjöld – FN:s generalsekreterare (1953 till 1961)
- Foto: UN/JO
En global konstitution
Att inrätta en global konstitutionell ordning är ett sätt att uppnå detta. En global konstitution bör återspegla de erkända principerna för varje legitim politisk ordning som vuxit fram genom århundradena: rättsstatsprincipen, maktdelning, mänskliga rättigheter och folket som den yttersta källan till auktoritet. Den behöver diskuteras, utarbetas och antas i en bred, inkluderande och demokratisk global process.
Demokratiska konstitutioner, politisk praxis och federala system på nationell och regional nivå över hela världen erbjuder värdefulla lärdomar om hur representation, deltagande samt kontroll och balans (checks and balances) kan organiseras. En global konstitution skulle bygga på dessa erfarenheter.
Konstitutionen skulle fastställa hur den nya världsorganisationen ska utformas och fungera, med en struktur baserad på tre grenar: den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Den skulle etablera ett universellt rättsligt ramverk med konstitutionen i toppen, följd av världslagstiftning, regional lagstiftning där det är tillämpligt och slutligen nationell lagstiftning, var och en med sitt eget tillämpningsområde. I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör endast tydligt definierade frågor som inte kan hanteras effektivt på lägre nivåer överlämnas till världsorganisationen.
Utöver fred och säkerhet, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling är stabiliteten i jordsystemet ett sådant område. Viktiga planetära gränser behöver hanteras som centrala angelägenheter inom alla delar av den globala politiken.
Medan det skulle vara upp till stater och regionala block att bestämma hur de organiseras internt, bör de globala normerna i detta skede av integration kräva att de är demokratiska.
Individer skulle erkännas som subjekt i världsrätten, utrustade med globala konstitutionella rättigheter.
Ett världsparlament
Världsorganisationens befogenhet att anta universellt bindande världslagstiftning är en av dess viktigaste funktioner. För att kunna uppnå detta behövs ett lagstiftande organ. Ett sedan länge framfört förslag är ett världsparlament. I likhet med existerande federala stater skulle det kunna bestå av två kamrar.
Den ena kammaren skulle vara en parlamentarisk församling vald av världens medborgare, vilken representerar mänskligheten som helhet och världens politiska mångfald. Den andra kammaren skulle representera enskilda stater och, där så är lämpligt, regionala organisationer.
Fördelningen av platser i båda kamrarna skulle behöva ta hänsyn till befolkningsmängd. För att anta bindande världslagstiftning bör det krävas en hög tröskel för godkännande i båda organen, men inga veton eller krav på enhällighet bör tillämpas.
Konstitutionen bör ge världsparlamentet begränsade befogenheter att generera globala medel, oberoende av statliga bidrag, för att finansiera världsorganisationen och genomförandet av globala program. För att stärka deltagandet bör världsparlamentet inrätta ett instrument för medborgarinitiativ, vilket gör det möjligt för enskilda att lägga fram förslag, samt utnyttja rådgivande medborgarförsamlingar bestående av personer utsedda genom lottning.
Verkställande och dömande makt
Befintliga institutioner och program inom och kring FN-systemet utgör redan embryot till en global verkställande makt, om än i fragmenterad form. I en ny världsorganisation skulle dessa kunna konsolideras och omstruktureras under en gemensam världskommission. Denna kommission, vald av och ansvarig inför världsparlamentet, skulle utarbeta budgeten, verkställa världslagstiftningen och leda globala insatser.
Globala domstolar skulle bidra till att tolka och tillämpa konstitutionen och världslagstiftningen. En global konstitutionsdomstol skulle säkerställa att världsorganisationens lagstiftande och verkställande organ, liksom enskilda stater, efterlever konstitutionella principer och skyldigheter. Detta skulle inkludera prövning av lagstiftningsakter och verkställande åtgärder.
Tolkningen och tillämpningen av världsrätten inom andra områden skulle hanteras av specialiserade domstolar, som bygger vidare på existerande organ såsom Internationella domstolen (ICJ) och Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Detta innefattar rättsligt skydd för dem som drabbats av överträdelser av världsrätten, samt oberoende tillsynsorgan.
- I vår vision kommer global styrning att utvecklas till en global regering genom en process av demokratisk revolution och politisk integration.
- Jo Leinen och Andreas Bummel i boken A World Parliament
6. Vägar framåt
Frågan är inte om världen kommer att förändras, utan om mänskligheten förmår forma denna förändring i positiv riktning och säkerställa ett liv i frihet, värdighet och trygghet för alla, även för kommande generationer. Samtal om en global konstitution och ansträngningar för att förverkliga en sådan är nödvändiga. Samtidigt krävs åtgärder för att skapa gynnsamma förutsättningar.
Främja demokrati
Genom demokratin ges människor rätt och möjlighet att delta i de politiska beslut som rör dem. Den är nyckeln till att på ett fredligt och rättvist sätt jämka olika intressen och perspektiv genom dialog och kompromisser. Djupa sociala och ekonomiska klyftor försvagar det förtroende och den solidaritet som utgör fundamentet i ett demokratiskt samhälle. En global konstitutionell ordning måste bygga på stabila demokratiska stater. Auktoritärt styre och extrema ojämlikheter utgör stora hinder, både nationellt och globalt.
- Demokrati är det enda politiska system som kan föra oss närmare global fred.
- Michelle Bachelet — Chiles tidigare president och FN:s tidigare högkommissarie för mänskliga rättigheter
- Foto: OHCHR
Stöd till utbildning
Utbildning öppnar möjligheter i livet, ger egenmakt och är en nyckel till kritiskt tänkande. Den utgör en oumbärlig grund för varje individs och varje samhälles välbefinnande och utveckling. Investeringar i utbildning för alla barn är en nödvändighet. En god grundskole- och gymnasieutbildning bidrar till att minska ojämlikhet genom att ge människor förutsättningar att delta i det ekonomiska, sociala och politiska livet. Utbildning i globalt medborgarskap bör främja förståelsen för en ömsesidigt beroende värld.
Att bygga upp statlig kapacitet
Stater måste ha kapacitet att garantera säkerhet och tillhandahålla samhällsservice. I många länder är de statliga strukturerna svaga eller till och med obefintliga. Befolkningen drabbas då ofta av utbrett våld, korruption och försummelse. Att stödja uppbyggnaden av fungerande statliga institutioner som tjänar folket måste vara en högt prioriterad fråga.
Fördjupat samarbete
Förtroendet stater emellan, särskilt mellan demokratier, behöver stärkas genom fördjupat samarbete därhelst det är möjligt. Regionala organisationer spelar en viktig roll för att driva på politisk och ekonomisk integration.
På global nivå är det viktigt att försvara och utveckla normer, institutioner och program som är ändamålsenliga, inklusive den internationella rättens grundläggande principer. Ett närmare samarbete bör också syfta till att göra den globala ekonomin mer rättvis och hållbar.
- Det är medborgarnas små handlingar som gör skillnad.
- Wangarĩ Maathai – kenyansk miljöaktivist och medborgarrättskämpe
- Foto: John Mathew Smith/CC BY-SA 2.0
Drivkrafter för förändring
Det behövs drivkrafter för förändring inifrån systemet. Ett förslag är inrättandet av en parlamentarisk församling inom FN (UNPA), vilket skulle ge folkvalda representanter en plats i FN och knyta organisationen närmare världens medborgare. Ett annat förslag är instrumentet för världsmedborgarinitiativ (UNWCI), som skulle göra det möjligt för människor världen över att lyfta frågor till FN:s dagordning om de samlar tillräckligt stöd.
Med tiden bidrar dessa och andra steg till att stärka idén om mänskligheten som en politisk gemenskap och bereda marken för en inkluderande och framgångsrik global konstitutionell process. Detta innefattar en konferens för översyn av FN-stadgan – såsom stadgan själv föreskriver – för att undersöka hur världsorganisationen behöver utvecklas.
© Democracy Without Borders, 2026