• DEMOCRACY WITHOUT BORDERS

Vad Göran Rosenberg skriver om global demokrati

Vad Göran Rosenberg skriver om global demokrati

Vad Göran Rosenberg skriver om global demokrati 1008 1010 Hans Leander

Göran Rosenberg är en samhällsdebattör som ofta kommer in på frågor om demokrati och människovärde. Men har han något att säga om global demokrati? Hans Leander kontaktade honom för att ta reda på det.

I en krönika i Godmorgon världen den 31 mars 2019 beskrev Göran Rosenberg Brexit som ett uttryck för en önskan att ta tillbaka kontrollen i det egna landet. Krönikan handlade om hur en sådan kontroll inte är möjlig eftersom marknadens spelregler alltmer tenderar att avgöras utanför nationsgränsen. När ekonomin har globaliserats behöver även demokratin globaliseras, var budskapet.

Jag kontaktade Rosenberg för att fråga om han kände till Demokrati utan gränser och om han ville stödja UNPA-kampanjen. Han svarade att han tyckte vårt arbete för ett världsparlament var intressant och att han själv skrivit om sådana idéer. Kampanjer är dock inte hans grej, skrev han. Han hänvisade till två texter där han skrivit om dessa idéer, dels artikeln “Demokrati för mångfald” från nov 2001 i Eurozine, och dels sista kapitlet i boken Plikten, profiten och konsten att vara människa, Bonnier 2003.

I båda dessa texter pekar Rosenberg på hur demokratin växt fram i nationalstater som präglats av “den varma kretsens lojalitet”, alltså på en föreställning om en gemensam enhetlig kultur. När globaliseringen nu fört med sig att berättelsen om en sådan enhetlig kultur inte längre kan upprätthållas ställs demokratin inför ett kraftprov. Med Rosenbergs ord:

…valet idag står inte mellan mångfald och enhetlighet. Valet står mellan mångfald med demokrati eller mångfald utan, mångfald med demokratiskt legitima institutioner för konflikthantering och mångfald utan. Mångfald är inte ett tillstånd att välja till eller bort, utan det reellt existerande villkoret för varje samhälle som vill vara demokratiskt.

 

Ett sådant samhälle uppstår inte av sig självt, det är Rosenberg klar över. Ordningar som rymmer olikhet är svåra att skapa och upprätthålla. För att demokratin ska klara av att förena mångfald med gemenskap föreslår Rosenberg modellen av en federation  och i artikeln diskuterar han hur den europeiska unionen kan bli mer demokratisk och fungerande. Han menar att även nationerna i Europa skulle vinna på att federaliseras. I artikeln nämner han dock inget om federation på den globala nivån. Det gör han däremot i boken.

Plikt och profit

Boken Plikten, profiten och konsten att vara människa kretsar kring två drivkrafter som Rosenberg menar är centrala för människan: plikt och profit. Ingen av drivkrafterna är i sig positiv eller negativ, men de är båda oundgängliga för att förstå människan som samhällsvarelse. Båda är nödvändiga i ett gott samhälle. Medan plikten handlar om människans beroende av andra, handlar profiten om vår frihetslängtan.

Problemet som Rosenberg pekar på är att globaliseringen fört med sig en kapitalism som blivit friare än någonsin att följa den maximala avkastningens princip. Aldrig tidigare, menar han, har profiten så kunnat lösgöra sig från plikten. Bokens ärende är därför att lyfta fram pliktens betydelsen, och peka på riskerna om profiten som drivkraft tar över institutioner som skola och sjukvård, som i grunden bör baseras på plikt. Om ett samhälle alltför mycket betonar individens frigörelse på bekostnad av hennes beroende av andra människor, menar han, skapas problem med tillit, lojalitet och långsiktighet. Det leder till avmodernisering, till enklavens rättvisa, till de inhängnade privatsamhällenas rättvisa.

Bokens sista kapitel har rubriken “Konsten att vara människa” men handlar egentligen mer om hur ett samhälle kan hantera plikten och profiten på ett fruktbart sätt i globaliseringens tidsålder, kort sagt om konsten att bygga ett gott samhälle idag. Eller med Rosenbergs ord, ”hur ska de ändamålsenliga institutioner se ut som kan länka samman en alltmer självtillräcklig individ med ett alltmer gränslöst samhälle i en alltmer globaliserad ekonomi?” Antar vi inte den utmaningen blir någon form av avmodernisering oundviklig, menar han.

Även om utmaningen är enorm måste vi pröva vår konstfärdighet, menar Rosenberg, och pekar på hur teknologin, kapitalet, kulturen och miljön och därmed våra beroenden av varandra sedan länge överskridit nationsgränserna. Och det är här, i slutdelen av boken, han pekar på en riktning som så få debattörer idag vågar tala om: att demokratin behöver etableras globalt, på övernationell nivå.

Det intressanta med Rosenberg är hans betoning av känslans betydelse i en demokrati som sträcker sig bortom nationalstaten. I värnandet av känslan står han närmare Hume än Kant. Samtidigt är det Kant som är mest förknippad med den kosmopolitiska visionen. Kant betonade, liksom sina stoiska föregångare, den befriade individens betydelse. Det fredliga globala samhället var för Kant möjligt genom individens förmåga till förnuft och självkännedom. En sådan föreställning om samhällsoberoende individer betraktar Rosenberg (med hjälp av sociologen Georg Simmel) som uttryck för en samhällsordning i kris och alltså knappast en väg framåt.

För Rosenberg handlar en transnationell demokrati snarare om människans förmåga att undan för undan vidga sin varma krets av ömsesidiga band och förpliktelser. För detta krävs institutioner. Institutioner som vidgar och organiserar den krets av människor med vilka vi är ofrånkomligen beroende. Här återkommer Rosenberg till federationen som modell. Det är den enda modell vi känner till för nationsöverskridande demokrati.

Federationen är en form som kombinerar politiskt självstyre på lägre nivå med växande grader av samstyre på högre. Principen är att makten härleds nerifrån och upp. Det är de lägre nivåerna som avstår makt till de högre, inte tvärtom. Vem som har makt över vad på vilken nivå, är den federala konstitutionens kärna. Det finns länkar mellan nivåerna, men också tydliga gränser. Den högre nivån kan inte invadera den lägre när så passar, och den lägre kan inte nonchalera den högre när så passar.

Styrkan med federationen är dess möjlighet att kombinera kretsar där individen har ett tydligt aktörskap med kretsar där hon i stigande grad accepterar beslut som fattas långt bort. Men i alla kretsar finns en delaktighet och ett ansvarsutkrävande som möjliggör att även de globala besluten kan uppfattas som legitima och rättvisa. Samtidigt sticker inte Rosenberg under stolen med att en federation är svår både att etablera och att upprätthålla. Den kräver att individen i någon mån bejakar olikhet och mångfald. Stammen eller klanen är en enklare ordning än nationalstaten, nationalstaten enklare än federationen.

Boken kombinerar på ett inspirerande sätt filosofiskt djup med människokännedom och samhällsengagemang. Ändå är det något som skaver. Rosenberg avslutar med att peka på behovet av en ny bok, “en bok om det samhälle som vi knappast ännu kan föreställa oss och än mindre vet hur vi ska förverkliga.” Detta skrev han för 16 år sedan och det har hänt saker sedan dess. De globala frågornas brådskande karaktär gör att det för mig framstår som otillräckligt att peka på något som vi knappast kan föreställa oss. Det är hög tid att skriva den nya boken nu. Eller ännu bättre, låt oss ta hjälp av de böcker som redan skrivits och börja organisera oss för att ta steg mot den övernationella demokrati som kan hantera både plikten och profiten.

 

mm

Hans Leander

Hans is a board member of Democracy Without Borders-Sweden

Hans Leander