För hundra år sedan, som en följd av första världskriget, föreslog den nya revoutionsregeringen i Tyskland upprättandet av ett världsparlament. I en artikel som publicerades i den tyska tidningen taz för några dagar sedan argumenterade Jo Leinen och jag att detta banbrytande förslag bör ses som en inspiration inför FN: s 75-årsjubileum 2020.
Fredskonferensen i Versailles
Första världskrigets segrande allierade skapade Nationernas Förbund (NF) som en första världsorganisation som anförtrotts kollektiv säkerhet. NF:s stadga godkändes vid fredskonferensen i Versailles den 28 april 1919.
Detta är inte platsen att analysera NF:s många brister. Massor av historiker har producerat forskningsanalyser om hur och varför NF misslyckades. Det upplöstes formellt efter andra världskriget, sex månader efter skapandet av Förenta Nationerna (FN) den 24 oktober 1945.
Liksom FN var NF en mellanstatlig organisation utan befogenheter att anta bindande internationell lag. Besluten behövde fattas enhälligt. USA gick aldrig med i NF och andra stormakter var medlemmar endast tillfälligt.
Som en av de ansvariga för kriget och som en av förlorarna fick Tyska riket inte delta i förhandlingarna i Versailles. Men efter novemberrevolutionen 1918 och den tvingade abdikationen av kejsar William II var Tyskland på väg att bli en republik med en ny ansvarig regering. Valet i januari 1919, som ägde rum för första gången på grundval av en universella, lika, hemliga och direkta val, inklusive för kvinnor, resulterade i att Philipp Scheidemann utsågs till premiärminister.
Det ”tyska förslaget” den 23 april 1919
För att bidra med sina egna idéer angående utformandet av NF antog Scheidemanns regering ett ”tyskt förslag” den 23 april 1919.
Ett av de viktigaste inslagen i förslaget var ett ”första världsparlament” som skulle bestå av valda företrädare från de enskilda parlamenten i NF:s medlemsstater (till skillnad från utsedda statsdiplomater). De enskilda parlamenten skulle enligt förslaget ha rätt till en företrädare per en miljon invånare, med ett tak på tio.
Dessa förordningar för ett första världsparlament betraktades som preliminära. Väl upprättat skulle världsparlamentet – med godkännande av en kongress av medlemsstater – kunna besluta om sin eget framtida sammansättning, inklusive möjligheten till direkta världsvida val.
Enligt förslaget skulle världsparlamentets samtycke krävas bland annat för att ”skapa universella internationella rättsliga normer”. Således föreslog det tyska utkastet en världsorganisation som skulle kunna anta bindande världslag.
Med sitt förslag reflekterade den tyska revolutionsregeringen tankar som fanns inom den internationella fredsrörelsen vid den tiden. I mars 1919 samlades exempelvis över sextio organisationer från 22 länder i den schweiziska huvudstaden Bern för den internationella konferensen ”League of Nations Societies”. Bland annat krävde mötet upprättandet av ”ett internationellt parlament som valts av folken” och som ”borde ha fulla befogenheter och lagstiftande mandat”.
Scheidemanns regering var den första regeringen någonsin att stödja och kräva inrättandet av ett världsparlament, och så vitt vi vet den enda som har gjort det hittills.
Detta måste snabbt förändras med tanke på det 21:a århundradets globala problem och utmaningar.
Boken A World Parliament: Governance and Democracy in the 21st Century av Jo Leinen och Andreas Bummel beskriver utförligt världsparlamentets idé-historia, nutida relevans och möjliga implementering.
Bild: Officiellt undertecknande av Versaillesfördraget i Spegelsalen den 28 juni 1919 (källa)
Regler och villkor för att använda innehåll från denna hemsida.