Klimatförändringarna och behovet av en parlamentarisk församling inom FN

Dela på email
Dela på facebook
Dela på twitter

Akut behov av global handling

Den 8 oktober presenterade FN:s klimatpanel (IPCC) specialrapporten Global Warming of 1.5°C som betonar det akuta behovet av att agera mot klimatförändringarna innan det är för sent. Rapportens sammanfattning för beslutsfattare påpekar med “stor säkerhet” att “den stora majoriteten av modellstudier inte kunde skapa scenarier som kännetecknas av bristande internationellt samarbete, ojämlikhet och fattigdom som kunde begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C.”

Om det inte utvecklas internationella strukturer som kan säkerställa ett effektivt samarbete kommer den globala uppvärmningen sannolikt att stiga mer än 1,5°C vilket leder till närmast apokalyptiska konsekvenser. Av denna anledning har förespråkare av global demokrati som David Ray Griffin sedan länge argumenterat för starka globala institutioner. I magasinet Science uppmanade bland andra Frank Biermann till en “grundläggande omorientering och omstrukturering av nationella och internationella institutioner för en effektivare styrning av jordens system och för ett planetärt förvaltarskap.” I sin senaste bok A World Parliament argumenterar Jo Leinen och Andreas Bummel för att “skapandet av ett världsparlament är en av de viktigaste politiska förutsättningarna för vår civilisations långsiktiga överlevnad.”

En parlamentarisk församling inom FN (UNPA) utgör ett första steg i denna riktning och är ett sätt att bidra till det internationella samarbete som krävs för att förhindra katastrofala värmenivåer. En UNPA skulle vara en demokratiskt vald rådgivande kammare inom Förenta Nationerna, med ett globalt mandat att representera den globala befolkningens perspektiv på världsscenen. I denna kapacitet skulle församlingen kunna ge helt nya former av global vägledning och skapa ett politiskt tryck för att uppmuntra nationella regeringar till meningsfulla åtgärder.

Den rådande ordningen fungerar inte

USA:s beslut att lämna Paris-avtalet visar hur ineffektivt det rådande internationella systemet är med frivillighet och egenmäktigt beslutade nationella insatser. Som det 2017 lanserade rådet för klimatledarskap (Climate Leadership Council) noterar så utgörs de nationella hindren för klimatåtgärder bland annat av ett inneboende incitament för nationer att minimera sin klimatpolitik för att helt enkelt åka “snålskjuts” på andras arbete. Klimatinsatserna blir motstridiga eller dåligt samordnade, vilket leder till ineffektivitet, överlappningar, spänningar och omsorgen om relativa fördelar, till exempel när en nation är rädd för att divestera från den fossila bränsleindustrin på grund av den konkurrensfördel som detta skulle kunna innebära för industrin i en rivaliserande stat.

Som framgår av IPCC-rapporten är det nödvändigt med en transnationell institution med helt nya nivåer av legitimitet för att samordna villkoren för en universell och harmoniserad agenda för klimatpolitik som det internationella samfundet kan följa. Det kommer emellertid att vara avgörande att denna process demokratiseras för att säkerställa att inte oron för klimatförändringarna utnyttjas av starka intressegrupper via nationella regeringar. Diskussionerna om dessa frågor måste återspegla den globala befolkningens oro och prioriteringar, inte de globala ledarnas.

Dessa åtgärder kommer att behöva global legitimitet för och befogenhet att leda en meningsfull förändring, och det kan bara ske om de är demokratiska. I USA, där den nuvarande regeringens politik prioriterar kraftigt förorenande industrier framför miljöhänsyn, visar exempelvis opinionsundersökningar att omkring 70 procent av befolkningen anser att miljöskydd bör sättas högre än den ekonomiska tillväxten. Faktum är att opinionsundersökningar visar att omkring 80 procent av den globala befolkningen anser att klimatförändringen orsakas av mänsklig verksamhet och ger stark anledning till handling.

Ledamöterna i en UNPA kommer, till skillnad från nationella politiker, inte vara styrda av de ovan nämnda begränsningarna. Genom att representera en global politik kommer UNPA:s parlamentariker motiveras till att samarbeta globalt och för att förslag ska kunna godkännas i en UNPA, kommer de behöva vara inriktade mot en global agenda. Som skrivits tidigare skulle en UNPA kunna erbjuda en plattform för global samordning av arbetet mot klimatförändringarna. Den skulle ge ett unikt och värdefullt perspektiv på klimatfrågorna.

Ur ett ekonomiskt perspektiv måste det finnas ett system för att stödja och kompensera de ekonomier som ska genomgå en radikal klimatpolitisk övergång. Genom att verka för en rättvisare fördelning av de kostnader som är relaterade till klimatpolitiska åtgärder kan störningar i den globala tillväxten minimeras till godo för alla nationer. En UNPA skulle inte behöva inta rollen som ledare, med förmåga att genomdriva sin vilja och tvinga nationerna till samarbete, men den kan inta rollen som guide, att tillhandahålla en rättvis och opartisk färdplan som kan delegera ansvar som bygger på objektiva bedömningar av behov och kapacitet.

Ett globalt mandat för brådskande omställning

De lösningar som har föreslagits här har ett brett folkligt stöd. I en undersökning som gjordes nyligen tillfrågades personer från åtta länder om de stöder skapandet av en ny “överstatlig organisation för att fatta tvingande globala beslut” som rör stora hot såsom klimatförändringarna. Svaren var tydliga. I Indien och Kina stödde 80% och i Storbritannien och Sydafrika omkring 70% av de tillfrågade idén. Det lägsta stödet i undersökningen fanns i Tyskland, där dock 62% uppgav att de var positiva till idén.

Ansträngningarna för att bekämpa klimatförändringarna har varit spridda och osammanhängande, med minimala åtaganden för en verkligt effektiv global reformering. Utan ett samordnande organ som kan representera befolkningens intressen framför allt annat, kommer förebyggande insatser för klimatförändringarna även fortsättningsvis att vara överskuggade av kortsiktiga ekonomiska problem.

En UNPA skulle kunna förena världsbefolkningens uttalade intressen med akademiens uttryckta oro och ge demokratiskt mandat för skapandet av en global handlingsplan tillsammans med det nödvändiga moraliska trycket som får  regeringarna att leverera.

Petter Ölmunger
Petter is chair of Democracy Without Borders Sweden
If you like this article, consider making a donation