Det huvudsakliga ämnet i den pågående allmänna debatten i Generalförsamlingens 73:e session gällde själva grundprincipen för Förenta nationerna: Multilateralism. Generalsekreterare António Guterres varnade att den “ifrågasätts precis när vi som mest behöver den” och församlingens president, María Fernanda Espinosa Garcés, betonade att multilateralism “är det enda möjliga svaret på de globala utmaningar vi står inför”. Den överväldigande majoriteten av världens ledare bekräftade sitt engagemang för multilateralism och underströk hur oundgängligt det är för att hantera globala utmaningar.
USA är inte längre en pålitlig partner
Anledningen till att en av FN:s grundförutsättningar diskuterades var den inställning till internationella relationer som företräds av USA:s nuvarande regering. Under Donald Trumps presidentskap har det land som brukade göra anspråk på globalt ledarskap och ansvar för att upprätthålla den liberala världsordning som det själv i hög grad har format – inte minst för att gynna sina egna intressen – demonstrativt vänt ryggen mot multilateralismen och ersatt den med den unilaterala “America first”-doktrinen som uppfattar internationella relationer som ett nollsummespel som primärt baseras på konkurrens snarare än samarbete. Trump underströk detta brott med USA:s utrikespolitik i sitt uttalande vid Generalförsamlingen när han kallade global styrning ett “hot mot suveränitet” och yttrade de (ö)kända orden: “Vi avvisar globalismens ideologi och omfamnar patriotismens doktrin”.
USA har vänt ryggen till multilateralism
Efter att upprepade gånger försökt mildra Trumpadministrationens position har USA:s allierade nått den bittra insikten att de inte längre kan lita på att USA tar ledningen för att förespråka, eller åtminstone omfatta, de principer och mål de en gång stod för. Det tydligaste uttrycket för denna utveckling är Tysklands utrikesminister Heiko Maas initiativ att bilda en “Allians för multilateralism” för att försvara liberala värden mot de utmaningar som uppstår ur Pekings mer beslutsamma maktambitioner, Moskvas lagvidriga beteende på Krimhalvön och dess roll i Syrien, liksom “osäkerhet om USA:s utrikespolitik under Trumpadministrationen”.
Idén om en allians av multilateralister
Maas introducerade detta projekt första gången i ett tal i Tokyo den 25 juli i år, då han beskrev dess mål. Den nya alliansen är tänkt att upprätthålla existerande regler och vidareutveckla dem där det framstår som nödvändigt, visa solidaritet när internationell lag åsidosätts, ta finansiellt såväl som politiskt ansvar i internationella organisationer, fylla det tomrum som “andra” (läs: USA) lämnat genom att dra sig tillbaka från sina globala roll och vara beslutsam att skydda klimatet.
Medan alliansens form ännu är vag, är Tysklands initiativ inte i nuläget inriktat på att skapa en ny organisation eller ett nytt dialogformat, men däremot att bygga ett nätverk av länder som baseras på liberala värden såsom frihandel, respekt för internationell lag och med syfte att stärka existerande institutioner, särskilt Förenta nationerna.
Enligt det federala utrikesdepartementet har Maas under de senaste månaderna redan kommit överens om de första stegen för “Alliansen för multilateralism” med Japan, Sydkorea och Kanada. Under Maas besök i Japan i juli beslöt han och hans japanska motsvarighet Taro Kōno att utvidga kommunikationen mellan deras utrikesdepartement. Även om deras gemensamma deklaration inte explicit nämner den nya alliansen uttrycks en gemensam strävan efter “en regelbaserad världsordning, särskilt efter principerna om allmänna mänskliga rättigheter, frihandel, klimatskydd inklusive ett starkt stöd för en samvetsgrann implementering av Parisöverenskommelsen, och multilateralism”, och pålyser sin vilja att samarbeta kring dessa områden. Senare i juli mötte Maas Sydkoreas utrikesminister Kang Kyung i Seoul och i augusti diskuterade han idén med sin kanadensiska kollega Chrystia Freeland under hennes besök i Berlin.
Andra stater som ses som potentiella partners i initiativet är Österrike, Argentina, Mexiko och Sydafrika. Maas talade även om förslaget med norska utrikesministern Ine Erikson Søreide i september.
Främlingskap mellan USA och allierade inget nytt
Maas understryker att han inte eftersträvar en allians mot Trump, utan snarare ett nätverk till vilket alla länder välkomnas som vill verka för samarbete och gemensamma regler, särskilt USA. Men att nå en samsyn med Washington blir trots allt svårt eftersom de driver fundamentalt andra mål i många avseenden. Detta illustrerades som bäst i talet i Generalförsamlingen när Maas proklamerade att Förenta nationerna växer genom åtagandet “tillsammans först”.
Maas: Förenta nationerna växer genom åtagandet “tillsammans först”.
I en annan synvinkel har avståndet mellan Tyskland och USA växt redan före Trump blev president. I kölvattnet av USA:s invasion av Irak 2003, den globala finanskrisen under 2007/2008 och den efterföljande ekonomiska tillbakagången har tilliten till USA:s ledarskap såväl som den liberala ordningen eroderat över världen. Det är därför osäkert om alliansen för multilateralism kommer att vara en tillfällig aktör tills en eventuell återkomst av USA som en global ledare, ungefär som den “G9” grupp av Washingtons traditionella allierade som utrikesexperterna Ivo Daalder och James Lindsay i en artikel nyligen föreslagit som en tillfällig upprätthållare av en regel-baserad ordning.
En rent mellanstatlig inriktning är inte tillräckligt
I en tid när till och med de mest fundamentala normerna för internationella relationer ifrågasätts är Maas initiativ ett viktigt steg mot ett gemensamt försvar av en global ordning som baseras på multilateralism och lagstyre. Men den fortsatta utvecklingen av den nuvarande globala styrningen kräver en vision som går bortom upprätthållandet av existerande institutioner, adresserar dess tillkortakommanden och attraherar supporters i den framväxande klyftan mellan autokratiska och demokratiska inriktningar.
Tyskland bör stödja en parlamentarisk församling inom FN
En rent mellanstatlig ansats kan knappast möta den nationalistiska populismens symptom som visar sig i världspolitiken, ej heller rötterna till den nuvarande autokratiska trenden. Därför borde Tysklands regering även stödja Europaparlamentets uppmaning att skapa en parlamentarisk församling inom FN.
Missnöjet med nationella demokratiska institutioner beror åtminstone delvis på den faktiska förlusten av inhemsk kontroll över politiska beslut som alltmer fattas i mellanstatliga sammanhang, som Andreas Bummel, direktor för Democracy Without Borders, nyligen påpekade i ett blogginlägg. En global parlamentarisk församling skulle inte bara kompensera avsaknaden av politisk styrning inom stater genom att ge oppositioner och minoriteter en röst i världspolitiken, utan även motverka effekterna av autokratiska regimer på det internationella samarbetet.
För som Maas sa i sitt tal i Generalförsamlingen: “Förenta Nationerna tillhör folket”. Det är dags att förbättra deras representation.
Toppbild: Tysklands utrikesminister Heiko Maas i New York, 28 september 2018. Copyright: Florian Gaertner/photothek.net. Licensed publication.
Regler och villkor för att använda innehåll från denna hemsida.