Leif Lewins replik på recension av boken Global demokrati

Leif Lewins replik på recension av boken Global demokrati

Leif Lewins replik på recension av boken Global demokrati 150 150 Leif Lewin

Om konsten att urskilja och frestelsen att röra ihop

Leif Lewins replik på Hans Leanders recension av boken Global demokrati (Studentlitteratur 2015)

Leif Lewin

Leif Lewin, bild från www.albertbonniersforlag.se

Vetenskapen växer genom polemik. Därvid är det inte ovanligt att när den ene författaren söker göra distinktioner svarar den andre med att peka på behovet av syntes och komplettering. Hans Leanders samvetsgranna och välskrivna recension av min bok om global demokrati synes mig vara ett gott exempel på detta. Jag har föga att invända mot Leanders i grunden positiva och inkännande anmälan och är särskilt glad över att han så tydligt återger – och dessutom instämmer i – min grundsyn att demokratins kärna är alla medborgares möjlighet till ansvarsutkrävande av de politiska ledarna genom allmänna val. Denna definition får inte ändras, när man går över från att tala om demokrati på nationell till demokrati på global nivå.

Men Leander menar att jag ”ibland i onödan ställer nya metoder emot parlamentarismen”. Kan det inte i stället vara så ”att de nya modellerna kan komplettera parlamentet och därmed få demokrati på global nivå att faktiskt fungera?” Om så bleve fallet, skulle ingen vara gladare än jag. Men det är bara det att de nya teoriernas upphovsmän själva inte är ute efter att komplettera utan just efter att ersätta demokratin (i min mening ”ansvarsutkrävande genom valurnorna”). Ta till exempel min huvudmotståndare, den ledande och i många avseenden lysande Robert Keohane:

If we are to work effectively to improve accountability in world politics, we need to abandon the domestic analogy: the belief that meaningful accountability has to be democratic, entailing popular elections (“Accountability in World Politics”, Scandinavian Political Studies 29 (2006), 85.

Likaså hävdar de forskare som kallas kosmopolitiker att de distinkt skiljer sig från en annan grupp som betecknas federalister. Federalisterna vill ersätta nationalstaten med övernationella arrangemang. ”The perspecetive of cosmopolitan democracy” däremot, skriver Daniele Archibugi ,”requires us, in the first instance, to recognize the state as a central figure in international relations” ( “From the United Nations to Cosmopolitan Democracy”, Cosmopolitan Democracy: An Agenda for a New World Order, 128, utg. av Daniele Archibugi & David Held, Cambridge University Press 1995).

Min synpunkt är att om staten på sikt vittrar bort, försvinner dessa motsättningar. ”Här tycks alltså Lewin i onödan ställa två modeller mot varandra,” skriver Leander. I onödan (ännu en gång)? I dagsläget positionerar sig faktiskt de två lägren emot varandra på detta sätt. Sedan är det en annan sak att den sakliga grunden till motsättningen dem emellan i en framtid kanske försvinner.

Slutligen beklagar Leander att jag alltför kortfattat diskuterat de olika förslagen att reformera FN. Det är emellertid ett medvetet val från min sida. Det har redan skrivits hundratals arbeten med förslag till reformer av generalförsamlingen, av säkerhetsrådet, av stormakternas vetorätt etc. Jag har bedömt det så att diskussionen inte skulle föras framåt av ytterligare propåer från en fristående forskare. Mitt syfte har varit ett annat: att understryka behovet av ett långt tidsperspektiv när man talar om demokratisering och av nödvändigheten att under denna process vägledas av en utopi om hur det till synes omöjliga i en framtid ska kunna bli möjligt.

mm

Leif Lewin

Leif Lewin är Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap

Leif Lewin