Recension av Leif Lewin, Global demokrati

Recension av Leif Lewin, Global demokrati

Recension av Leif Lewin, Global demokrati 929 1239 Hans Leander

Recension av Leif Lewin, Global demokrati: Hur vi på hundra år kommit halvvägs till en demokratisk världsordning. Studentlitteratur: Lund 2015.

Leif Lewin är en välrenommerad statsvetare som innehar den eleganta titeln skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet. Boken som här recenseras är en populariserad version av Lewins två tidigare böcker:

  • Democratic Accountability: Why Choice Is Both Possible and Necessary (Harvard University Press 2007)
  • 2119: The Year Global Democracy Will Be Realized (Cambria Press 2012)

Med sina 172 sidor, uppdelade på nio kapitel i behaglig längd, är boken överlag lättillgänglig och pedagogisk. Den vänder sig till studenter i statsvetenskap men kan med fördel läsas av alla som intresserar sig för frågor om demokrati och globalisering.

Som framgår av underrubriken beskriver boken en möjlig utveckling av demokrati på det globala planet. Indirekt sägs att världsordningen om hundra år kommer vara demokratisk. Lewin är dock tydlig med att en sådan utveckling är allt annat än given, även om den är både önskvärd och nödvändig. Bokens ärende är att visa hur den kan komma till stånd.

Vad innebär då demokrati på det globala planet? Den modell som idag dominerar bygger på att nationalstater sluter mellanstatliga avtal för att hantera gemensamma angelägenheter. Lewins intresse ligger dock på en annan modell: utveckling och stärkande av överstatliga organ, såsom FN. Trots samtidens värnande av nationalstaterna vill han undersöka de överstatliga institutionernas potential för att etablera global demokrati.

Demokrati kan betyda olika saker, och för Lewin utgörs demokratins essens av medborgarnas möjlighet till ansvarsutkrävande av de politiska makthavarna. Här spelar fria demokratiska val en nyckelroll. Detta gäller demokrati generellt och alltså inte bara på global nivå. Möjligheten till ansvarsutkrävande förutsätter också att politiker faktiskt haft en valmöjlighet, vilket kan vara svårt på det globala planet där inte minst ekonomiska krafter framstår som svåra eller omöjliga att reglera politiskt. Lewin menar dock att politiker ofta har större möjlighet att påverka än vad de själva erkänner och ger i andra kapitlet exempel där han ganska ingående diskuterar tre olika situationer med nationella politiker i tre olika länder.  

Etablerandet av global demokrati sker enligt Lewin i tre steg: 1) införandet av en global rättsordning, 2) införandet av federalism, och 3) upprättandet av ett världssamfund. Dessa tre steg är utan tvekan en hjälp att tänka kring hur global demokrati kan växa fram. Samtidigt blir det oklart om Lewin beskriver hur utvecklingen logiskt sett borde ske, eller om det är en faktisk historisk utvecklingen som avses. Han tycks växla mellan de båda och det blir delvis förvirrande.

Leif Lewin

Leif Lewin, skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap. Bild: www.albertbonniersforlag.se

Det första steget – en internationell rättsordning – innebär allas likhet inför lagen och utgör enligt Lewin logiskt sett en grundförutsättning för att demokrati ska kunna växa fram. I praktiken har det dock inte gått till så, menar han, och pekar på att utvecklingen gått långsamt. Den Internationella domstolen som bildades 1945 blev efter hand allt mer oförmögen att upprätthålla internationell rätt. Först 1989, då Berlinmuren föll, fick arbetet ny fart och 1998 bildades Internationella brottmålsdomstolen. Detta ser Lewin som ett viktigt steg. Trots dess stora brister finns det nu möjlighet att ställa flera krigsherrar inför rätta.

Lewin beskriver sedan det andra steget, införandet av federalism. Tyvärr förklarar han inte vad han menar med federalism, annat än att det handlar om överstatlighet. Han menar här att det första steget logiskt sett borde föregå det andra, men att federalism i praktiken börjat etableras före någon internationell rättsordning fanns på plats. Den federalism Lewin då menar är dock utvecklingen i Europa och framväxten av EU, en utveckling som visserligen är viktig eftersom den visar att nationalstaters suveränitet faktiskt kan övervinnas. Men det är knappast ett uttryck för införande av federalism på global nivå, vilket får Lewins tredelade resonemang att halta.

Steg tre kallar Lewin ”upprättandet av ett världssamfund”. Eftersom de tre stegen logiskt sett ska följa kronologiskt efter varandra förväntade jag mig att Lewin här skulle vara framåtblickande och diskutera en möjlig vision av hur global demokrati införs. Men här går han istället igenom historien med det misslyckade Nationernas förbund, bildandet av Förenta Nationernas 1945 och dess historia fram tills idag. Han diskuterar sedan mycket kortfattat olika förslag för att reformera FN och landar i ett konstaterande av att den bästa lösningen är allmän rösträtt bland alla världsmedborgare. Han nämner dock inte UNPA-kampanjens förslag, vilket här hade legat nära till hands. Det kommer dock senare.

Synen på global demokrati skiljer sig bland forskare och Lewin delar in dem i tre grupper: idealister, realister och pragmatiker. Medan idealisterna ser global demokrati som önskvärt och möjligt, menar realisterna att frågan är ointressant eftersom världspolitiken ändå styrs av nationalstaternas egenintressen. Det finns också en tredje grupp, pragmatikerna, som Lewin ägnar ett kapitel åt. Anledningen, förmodar jag, är att denna grupp har stort inflytande i dagsläget.

Pragmatiker söker efter metoder för att motverka maktmissbruk och utkräva ansvar inom världspolitiken utan att det finns regelrätta demokratiska former för detta. Lewin diskuterar kortfattat sex sådana metoder: maktspridning (pluralistic accountability), resultatpolitik (output legitimacy), brukarbedömning (external accountability), delegering, deliberation och utträde. Ingen av dessa metoder, menar Lewin, ger ett demokratiskt ansvarsutkrävande och slutsatsen blir att ingen metod kan ersätta demokratiska val med dess möjlighet att avsätta makthavare. I denna kritik mot pragmatikerna saknar jag en diskussion om vilka av förslagen som skulle kunna komplettera ett parlamentariskt system på global nivå. Att vissa metoder försvårar ansvarsutkrävande är en sak, men alla tycks inte göra det.

Intressant nog är det i detta kapitel om pragmatikerna som UNPA-kampanjen presenteras. Den kommer in i Lewins kritik av resultatpolitik. Enligt Lewin vill pragmatikerna ersätta politiskt ansvarsutkrävande med ett fokus på utfall och resultat. Lewin menar att pragmatikerna misstar sig när de knyter FN:s bristande legitimitet till dess oförmåga att leverera. Den hänger istället ihop med bristande politisk jämlikhet, menar han, och återger flera övertygande röster som stöder hans tes. UNPA-kampanjen blir alltså för Lewin ett sätt att råda bot på FN:s bristande legitimitet. En demokratisk regim behöver förstås leverera, det förnekar inte Lewin. Men demokrati är något mer, det innebär medborgerligt deltagande.

Lewin återkommer i boken till ett försvar av den demokratiska värdenormen, en medborgare – en röst. Han fortsätter i kapitel åtta att diskutera två andra principer som han menar ifrågasätter denna värdenorm. Intensitetsprincipen, för det första, som innebär att människor är olika starkt engagerade i olika sakfrågor och att den med ett intensivt engagemang ska få mer att säga till om. Påverkansprincipen, för det andra, som innebär att den som påverkas av ett beslut ska ha mer att säga till om.

Lewin presenterar fyra modeller för global demokrati som på olika sätt förhåller sig till dessa två principer.

1) Federalism beskrivs som en modell som mer renodlat tillämpar den demokratiska värdenormen på det globala planet och inte tar hänsyn till de två principerna. Lewin beskriver gåtfullt nog denna modell som ”tynande”. När Raffaele Marchetti presenteras som federalismens företrädare framgår dock att argumenten för federalism är starka.

2) Kosmopolitanism, menar Lewin, tar hänsyn till påverkansprincipen, men det framgår inte hur. Denna modell utgår från nationalstaten som den viktigaste aktören och bejakar samtidigt en mångfald av beslutscentra. David Held anges som företrädare och hans kosmopolitiska vision återges i en tabell, vilken Lewin uppfattar som beskäftig, vilket dessvärre inte utvecklas. När Lewin beskriver modellen framgår dock att den ligger nära den federala modellen och att skillnaden främst är en fråga om tidsperspektiv. Här tycks alltså Lewin i onödan ställa två modeller mot varandra.

3) Den tredje modellen, korporativism, tar hänsyn till intensitetsprincipen. Denna modell innebär att fristående intresseorganisationer, så kallade NGO:s, påverkar politiken utifrån olika intressen. Lewin menar att föreningar kan spela och har spelat en viktig roll i utvecklandet av demokrati i välfärdsstater. På global nivå, menar han dock, tenderar de redan resursstarka att gynnas av en sådan modell. En typisk NGO består inte av idealister, utan snarare av ett advokatkontor som anlitas av ett storföretag.

4) Intressedemokrati, på engelska stakeholder democracy, är en modell som tar hänsyn till både påverkans- och intensitetsprincipen. Modellen avser att möjliggöra delaktighet i beslut för de som är påverkade och de som är engagerade i en fråga. Lewin anger Terry MacDonald som företrädare för denna modell. Enligt Lewin är MacDonald motsägelsefull eftersom hennes modell å ena sidan syftar till att ersätta den representativa demokratin och å andra sidan menar hon att parlamentsval ska finnas parallellt med intressedemokratin.

När Lewin sedan summerar diskussionen av dessa modeller menar han att det i debatten om global demokrati finns en ”armé som går till attack mot demokratins grundläggande värdenorm, den politiska jämlikheten” (s 154). Här skulle jag vilja stanna upp lite. Det verkar som att många forskare bedömer att ett världsparlament inte är realistiskt och därför utvecklar andra förslag på hur globala problem kan lösas. I den mån sådana förslag förs fram som alternativ till parlamentarisk demokrati så är Lewins hållning i mina ögon rimlig – det är då en strid som behöver tas. Men det verkar som att Lewin ibland i onödan ställer nya metoder emot parlamentarism. Behöver dessa fyra modeller motsäga demokratins kärna? Skulle de inte kunna komplettera snarare än ersätta parlamentarisk demokrati? Så tycks ju uppenbarligen vara fallet med den fjärde modellen, som Lewin paradoxalt nog kritiserar för att bejaka representativ demokrati. Kan det inte vara så att ett världsparlament (kärnan i den federala modellen) faktiskt behöver kompletteras med andra former för påverkan?

Lewins kritik mot NGO:s är träffande, men samtidigt är det svårt att föreställa sig en global demokrati utan NGO:s. På liknande sätt kanske ett parlament är förenligt med viss mångfald av beslutscentra. Kan det vara så att de nya modellerna kan komplettera parlamentet och därmed få demokrati på global nivå att faktiskt fungera?

En specifik diskussion som jag saknar här är subsidiaritetsprincipen. Denna princip innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån och är till exempel grundläggande för Europeiska unionens funktionssätt. Principen framstår som synnerligen relevant när det gäller att införa federalism på global nivå. Behöver federalism verkligen innebära hierarki och centralism, som vissa pragmatiker påstår?

Lewin avslutar med att återknyta till demokratins kärna: möjligheten att avsätta en regim genom allmänna val. Och här övertygar Lewin. Inga teorier om gradering efter påverkan eller intensitet, inga titlar eller status, bör ersätta den allmänna och lika rösträtten. Om inte en global ledning kan avsättas genom val, riskerar vi att få ett avskyvärt system, menar han.

Samtidigt menar Lewin att framväxten av global demokrati behöver få ta sin tid. Det kan upplevas frustrerande när de globala problemen är brådskande. Men att forcera fram en demokrati riskerar att få motsatt effekt. Det är därför en hjälp när Lewin pekar på hur lång tid det tog för demokrati att etableras i nationalstaterna. Han använder utvecklingen av demokratin i Sverige som en analogi. 1809 avskaffades enväldet, och 1866 ersattes ståndsriksdagen av tvåkammarsystemet. Här skulle en intressant parallell kunnat dras till UNPA-kampanjens förslag som innebär en form av tvåkammarsystem.

Inte förrän 1921 infördes allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor i Sverige. Lewin framhåller att denna analogi inte visar att vi kan vara säkra på att demokrati på global nivå kommer att införas inom en viss tid. Däremot menar han att möjligheten är tillräckligt sannolik för att vara intressant för statsvetare. Möjligheten inspirerar också läsaren.

Sammantaget menar jag att boken fyller en viktig funktion för att introducera ämnet och frågan för en bredare publik. Samtidigt hade jag gärna sett Lewin lägga ut texten mer kring sin vision om ett världsparlament med rösträtt för alla världens medborgare. Denna vision hade gärna kunnat väva in andra forskares tankar och idéer, som inte direkt motsäger den federalistiska visionen.

Bokens styrka är trots allt att förmedla att politisk förändring och påverkan är möjlig, även på global nivå. Den historiska analogin med demokratin i nationalstaterna inger tillförsikt. Det avslutande citatet av Edvard Hambro, ordförande i FN:s generalförsamling, är talande: ”Vi bör inte slå oss till ro med att politik är det möjligas konst. Politik är konsten att göra det möjligt imorgon som förefaller omöjligt idag” (163).

mm

Hans Leander

Hans is a board member of Democracy Without Borders-Sweden

Hans Leander