Historiskt omval för FN:s människorättschef

Den 24 juli återutnämnde Förenta nationernas (FN) generalförsamling Volker Türk till högkommissarie för mänskliga rättigheter för ytterligare fyra år. Endast tio stater – däribland Israel, Ryssland och USA – motsatte sig beslutet.

Türk är en österrikisk jurist som har tillbringat nästan hela sin karriär inom FN-systemet, från fältuppdrag i Kosovo via FN:s flyktingorgan till sin nuvarande roll i Genève. På grund av detta fanns det farhågor om att han skulle vara mer försiktig än sina föregångare när han tillträdde som högkommissarie i oktober 2022, men han har uttalat sig mot överträdelser begångna av mäktiga aktörer. Han kritiserade Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, krävde utredningar av dödsfall i amerikanska migrationsförvar och fördömde Israels grymheter i Gaza. Han har dock mött kritik för att inte ha benämnt Israels agerande i Gaza som folkmord och för att inte ha uttalat sig tillräckligt kraftfullt om Kina, särskilt vad gäller uigurernas situation i Xinjiang.

Omröstningen gör Türk till den första personen som kommer att sitta två fulla mandatperioder sedan posten inrättades 1993. En av de tidiga högkommissarierna, Mary Robinson, ville stanna kvar, men ett starkt amerikanskt motstånd mot hennes hållning till USA:s militära interventionism efter den 11 september och 2001 års Durbankonferens – FN:s världskonferens mot rasism, där Israel och USA lämnade mötet i protest mot dess fokus på Israel–Palestina-konflikten – resulterade i att hon enbart fick en ettårig förlängning.

Samtidigt som en finansieringskris fortsätter att skaka FN:s människorättssystem är kontinuitet avgörande. USA:s indragna finansiering av FN-organ – som ett led i ett bredare angrepp på det internationella systemet i allmänhet och människorättsorgan i synnerhet – har satt FN:s kontor för mänskliga rättigheter (OHCHR) under allvarlig ekonomisk press, vilket tvingat fram personalnedskärningar och minskat kapaciteten att verka i länder där kränkningar av de mänskliga rättigheterna pågår. En vakans eller en omtvistad tillsättningsprocess skulle ha skapat ytterligare instabilitet i ett redan svårt läge.

En forcerad och omtvistad process

Omröstningen kom oväntat och genomfördes snabbt. FN:s generalsekreterare António Guterres informerade medlemsstaterna om sin avsikt att återutnämna Türk utan en offentlig process, öppen konkurrens eller särskilt mycket tid för samråd. Då Guterres andra mandatperiod löper ut i år syftade draget sannolikt till att hålla beslutet borta från hans efterträdares bord och förhindra att ett organiserat motstånd hann byggas upp.

De flesta stater accepterade detta, men inte USA, som omedelbart försökte skjuta upp omröstningen med hänvisning till bristfälliga samråd. Irland, som förde talan för Europeiska unionen, motsatte sig det amerikanska yrkandet, vilket röstades ned med 63 röster mot 27. USA:s representant kallade processen för ”klassisk vänskapskorruption inom FN”, anklagade Guterres för att ha gjort upp i kulisserna och varnade för att beslutet skulle få ”konsekvenser”. Ryssland prövade en annan taktik och föreslog att Türks mandat bara skulle förlängas med 81 dagar – fram till slutet av 2026 – för att överlåta avgörandet till nästa generalsekreterare. Även detta förslag avslogs, med 71 röster mot 19.

Argentina, Burkina Faso, Israel, Mali, Nicaragua, Niger, Nordkorea, Ryssland, Trinidad och Tobago samt USA röstade emot Türks återutnämning. Listan innehåller nära allierade till USA, som Argentina och Israel, samt stater med nära band till Ryssland, däribland Nordkorea och de tre militärstyrda staterna i Sahel som i allt högre grad agerar som ett block. Under Trump-administrationen är det inte längre förvånande att se USA rösta på samma sätt som Ryssland. De flesta av dessa stater, däribland Nicaragua, kränker systematiskt de mänskliga rättigheterna. Både Ryssland och Nordkorea motsätter sig allt ansvarsutkrävande för människorättsbrott, medan USA särskilt invände mot Türks kritik av landets krig mot Iran och dödsfall i migrationsförvar. Israel anklagade OHCHR för att ha “osynliggjort grymheterna den 7 oktober och svikit FN:s neutralitet”.

Vissa stater som kunde ha förväntats rösta mot Türk gav honom ändå sitt stöd. Bland de 144 som backade hans återutnämning fanns Demokratiska republiken Kongo, Sudan och Syrien – samtliga föremål för aktiv granskning från FN. Detta visar att motstånd mot ett specifikt människorättsmandat inte nödvändigtvis omfattar hela systemet, och att även hårt granskade stater kan se ett värde i att upprätthålla en fungerande relation med OHCHR.

Ett sårbart människorättssystem

De 13 nedlagda rösterna och de 26 frånvarande staterna förtjänar också uppmärksamhet. Vissa var processuella; Ecuador och Paraguay uppgav i efterhand att de hade velat ha mer tid. Peru hänvisade till farhågor om att begränsa den tillträdande generalsekreterarens handlingsutrymme, även om landets nedlagda röst också kan spegla Türks kritik på senare tid mot Perus människorättssituation – däribland lagar som ger amnesti åt säkerhetsstyrkor anklagade för grova övergrepp under den väpnade konflikten mellan 1980 och 2000.

Irak, Nya Zeeland, Sydkorea, Sri Lanka och Uganda lade alla ned sina röster. Nya Zeeland beskrev sin hållning som ”processuell snarare än sakpolitisk”, men beslutet möttes av skarp inhemsk kritik, inte minst mot bakgrund av att landet nyligen underlåtit att erkänna Palestina som stat.

Bland de mindre stater som undvek att ta ställning utsattes vissa sannolikt för ekonomiska eller politiska påtryckningar från stormakterna att hålla en låg profil, medan andra kan ha bedömt att de saknade tillräckligt skydd mot konsekvenserna av att öppet ta ställning. Det innebär att omröstningen kan spegla sårbarhet i lika hög grad som den mäter stödet för högkommissarien. I takt med att stormakterna i allt högre grad gör sin makt gällande i det internationella systemet tvingas mindre stater kalkylera med när de har råd att ta ställning och när de måste hålla tyst.

Kontinuitet som resultat

Institutionell kontinuitet är det omedelbara resultatet, och Türk har signalerat hur han avser att förvalta den. I ett tal i juni beskrev han ett “exempellöst, skamlöst angrepp på folkrätten” som orsakar fruktansvärt mänskligt lidande, underströk att det internationella samfundet måste hålla fast vid grundprinciperna och slog fast att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och kärnkonventionerna är “viktigare än någonsin”. Hans budskap till G7-mötet, som hölls i närheten, var rakt på sak: sätt mänskliga rättigheter i centrum för samtalen som en stabiliserande kraft, inte som en bisak. Legitimitet och moralisk auktoritet betalar dock inga räkningar åt OHCHR. Under de kommande fyra åren måste Türk stå emot Kina, Ryssland och USA i deras försök att undergräva de FN-organ som skyddar de mänskliga rättigheterna. De 144 stater som röstade för Türk bär nu ansvaret för att omsätta sina röster i handling. De bör säkerställa att OHCHR får tillräcklig finansiering och arbeta för att få med sig de stater som lade ned sina röster, särskilt de som gjorde det av rädsla. De måste visa att ett gemensamt engagemang för de mänskliga rättigheterna fortfarande har en reell betydelse.

Denna artikel publicerades ursprungligen av IPS News. Återpublicerad här med vänligt tillstånd under en annan titel. Upphovsrätten tillhör den ursprungliga författaren/utgivaren.