Abraham Jayariyu växte upp i La Guajira, ett torrt område i norra Colombia. Hans urfolksgrupp Wayúu har levt där i generationer. La Guajira är en av de platser i Colombia där hungern är som störst. Undersökningar visar att ungefär två tredjedelar av befolkningen där inte har tillräckligt att äta.
Nästan femhundra mil bort, utanför Semarang i Indonesien, ger sig Ahmad Marzuki ut på havet vid tre-tiden de flesta morgnar. Han säger rent ut att havet inte längre ger vad det en gång gav. För några år sedan var tjugo eller tjugofem kilo om dagen ingen match. Nu kan det vara en kamp att få upp fyra eller fem.
Och i Uganda sköter Anna Mbabazi boskap och odlar majs på en liten markplätt, med blicken mot en himmel som inte längre håller tiden. Regn som kommer för sent, för hårt eller inte alls.
Tre kontinenter, tre språk, tre helt olika sätt att bevittna en gradvis försämring av klimatet. Det är mycket sannolikt att dessa människor aldrig skulle ha korsat varandras vägar.
Och ändå gjorde de det tidigare i år. Två gånger i veckan under sju veckor deltog Abraham, Ahmad och Anna tillsammans med 102 andra från mer än 60 länder och territorier i videosamtal, som en del av den globala medborgarförsamlingen om livsmedelssystem och klimat – en process som förde samman människor från hela världen och bad dem hjälpa till att finna lösningar på den globala livsmedelkrisen.
Initiativet kunde inte ha kommit lägligare. Förra året drabbades 266 miljoner människor i 47 länder av höga nivåer av akut livsmedelsosäkerhet , nästan dubbelt så många som för ett decennium sedan. Eftersom valda politiker inte har visat sig kunna hantera denna långvariga kris, var det dags för folket att ta täten.
Under sju veckor, två gånger i veckan, rådslog 105 deltagare från 60 länder online
Så här fungerar en medborgarförsamling. En grupp människor väljs ut genom en form av lottning som kallas sortition. Det är en algoritm byggd för att spegla befolkningen. I det här fallet utgick man från geografi, ålder, kön och exponering för en allt varmare planet, med en viss övervikt för det globala syd och mer sårbara områden. Dessa får sedan tillfälle att fördjupa sig i problemet. Under veckor lyssnar de på forskare och yrkesverksamma, diskuterar, rådslår och väger svåra avvägningar mot varandra, innan de landar i rekommendationer.
Inget av detta är egentligen något nytt. Irland använde metoden för att bryta det politiska dödläget kring samkönade äktenskap och abort. Frankrike genomförde en nationell klimatmedborgarförsamling som tog fram 149 förslag, varav flera nu har blivit lagstiftning.
Utmärkande denna gång var skalan och ämnets sprängkraft. Detta var den första globala församlingen i sitt slag, med det uttalade målet att ställa om livsmedelssystemen, vilka står för ungefär en tredjedel av de utsläpp som värmer upp planeten.
Under 42 timmar tog dessa 105 personer sig an ämnen som markanvändning, jordbruk och kost – exakt de frågor som regeringar i decennier har tassat runt eftersom de är politiskt sprängstoff.
Och vad som var avgörande: expertisen i rummet var inte enkelriktad. För varje forskarpresentation fanns det en småbrukare eller en fiskare som i klarspråk kunde berätta vad ett klimat i förändring gör med en skörd, en hjord eller en hushållsbudget. Sätt samman dessa två typer av kunskap i ett rum och samtalen förvandlas till lösningar.
Medborgarförsamlingen enades om 22 uppmaningar till handling
Till slut hade medborgarförsamlingen enats om 22 handlingsuppmaningar (Calls to Action). Var och en antogs med minst 85 procents stöd. Denna grad av enighet hör man nästan aldrig talas om i andra sammanhang, men på något sätt fann 105 främlingar – från Uganda till Nepal, från små önationer till stora jordbruksexportörer – ändå gemensam mark.
Den uppmaning som tog längst tid att nå handlade om subventioner: vem som ska få pengarna, och varför. Just nu belönar de flesta offentliga jordbruksstöd storskalighet. Ju större verksamhet, desto större bidrag, oavsett vilka konsekvenser verksamheten får för jorden, grundvattnet eller klimatet. Församlingen röstade för att helt vända på den logiken och krävde att minst tre fjärdedelar av subventionerna ska belöna hållbara metoder snarare än ren volym eller produktion.
Bakom detta låg en ännu svårare fråga, den om marken. Industriell animalisk livsmedelsproduktion är den enskilt största orsaken till avskogning i tropikerna, vilket innebär att skyddet av skogarna kräver att utrymmet för denna produktion minskar.
Församlingen röstade för att skydda skogar och parallellt med detta trappa ned den industriella animaliska livsmedelsproduktionen. Stödet för den ståndpunkten ökade med 29 procentenheter under överläggningarnas gång, även bland personer från lokalsamhällen med boskapsskötsel. Ingen regisserade det. Ingen kunde ha förutsett sådana resultat. Men det är ett bevis för att när människor ges tid och underlag, når de dit på egen hand.
Systemförändring behövs istället för att bara ändra konsumentval
Församlingen vägrade låta någon komma undan genom att göra samtalet till en uppläxning om individuella köpval. De avvisade uttryckligen tanken att ansvaret ligger hos konsumenterna och vad de väljer i matbutiken. Istället insåg de att förändringen måste komma från reformer av leverantörskedjor, företagsansvar, krav på avskogningsfria inköp, bindande standarder samt verkliga straff för de företag och regeringar som profiterar på skogar som skövlats för foder och bete.
Prioriteringarna från de människor som faktiskt kommer att leva med konsekvenserna av ett misslyckande är tänkta att tas vidare in i FN:s klimatprocess – ett arbete som stöds av en koalition där bland annat COP30-ordföranden Brasilien ingår.
Om varje förslag överlever kontakten med de rum där besluten faktiskt fattas spelar mindre roll för mig än vad själva arbetet bevisar. Det krossar det tysta antagandet att mat- och klimatfrågor är för komplicerade för allmänheten, och att vi är åskådare snarare än deltagare. Det är vi inte.
Det antagandet är, ärligt talat, en stor del av förklaringen till varför förtroendet för politiska institutioner har sjunkit så lågt. Människor vänder inte ryggen till för att de inte kan hantera svåra avvägningar. De vänder ryggen till för att ingen bryr sig om att be dem försöka.
Inga handlingsuppmaningar, hur starka de än är, kommer på egen hand att kunna skydda Anna Mbabazis markplätt eller Ahmads hav. Men denna medborgarförsamling är ett bevis på att det finns ett beprövat och trovärdigt sätt att placera de människor som är mest utsatta för krisen i det rum där framtiden avgörs.
Det är nu upp till regeringarna om de vill lyssna. De berörda människorna har redan gjort sin del.
