NATO:s tidigare generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen, som innehade posten från 2009 till 2014, har föreslagit ett nytt ”Democracies 7”, eller D7. Detta ska fungera som ett samarbete där medelstora demokratier kan samordna sig mer kring handel, teknologi, försvar, kritiska råvaror och ekonomisk säkerhet.
Förslaget presenterades vid årets Copenhagen Democracy Summit, som leds av Rasmussen, och redovisas i en rapport som publicerades i samband med mötet. De föreslagna grundarmedlemmarna är Australien, Kanada, Europeiska unionen, Japan, Nya Zeeland, Sydkorea och Storbritannien. Fyra av dessa stater – Kanada, Japan, Sydkorea och Storbritannien – är redan medlemmar i det befintliga Community of Democracies.
Rasmussen, som är ordförande för Alliance of Democracies Foundation och tidigare har varit Danmarks statsminister, beskrev D7-initiativet som ett svar på vad han kallade en kollaps av ordningen efter andra världskriget, ett tätare samarbete mellan auktoritära regimer samt osäkerhet kring USA:s utrikespolitik. ”Världen vi en gång kände, de demokratiska grunder vi en gång tog för givna, kollapsar”, sade han i konferensens öppningstal. Han tillade att ”en axel av autokratier har vuxit fram” och att ”USA drar sig tillbaka från den ordning de själva byggt upp”.
De demokratiska grunder vi en gång tog för givna kollapsar
I sin rapport hävdar Rasmussen att det föreslagna D7 tillsammans representerar ett samlat BNP på omkring 36 biljoner amerikanska dollar, vilket motsvarar ungefär 30 procent av världens samlade BNP. Baserat på detta menar han att de skulle ha tillräcklig ekonomisk tyngd för att avskräcka från tvångsåtgärder och erbjuda alternativ inom områden som handel, investeringar och teknologi.
D7 skulle, så som Rasmussen presenterar det, inte vara en sluten allians eller ett formellt block. I sitt tal kallade han det för ”en kärna, en kärngrupp, en förtrupp” som skulle kunna bygga ”flexibla och inkluderande partnerskap med demokratier runt om i världen”. Han nämnde Indien, Brasilien, Taiwan och Sydafrika som möjliga partner inom specifika områden av gemensamt intresse.
Rapporten identifierar sex inledande samarbetsområden: en plurilateral handelsallians, en mekanism för kollektivt svar på ekonomiskt tvång, ett demokratiskt teknologiinitiativ, en strategi för kritiska råvaror, en försvarspelare samt samordnade globala investeringar som ett alternativ till Kinas Nya sidenväg (Belt and Road Initiative). Vid konferensen betonade Rasmussen att D7 ”inte kan vara en diskussionsklubb” utan måste fokusera på ”de stora frågorna” om frihandel, ekonomiskt tvång, ny teknik, försvar, globala investeringar och kritiska råvaror.
En av de specifika idéerna är en så kallad ”ekonomisk artikel 5”, en referens till NATO:s klausul om ömsesidigt försvar i artikel 5 i NATO-fördraget. Enligt detta koncept skulle D7-gruppen svara kollektivt om en demokrati utsattes för långvariga ekonomiska påtryckningar i politiska syften. Rapporten listar möjliga åtgärder som diversifiering av leveranskedjor, att öppna marknader för drabbad export, samordnade handelsrestriktioner och riktade finansiella motåtgärder. Rasmussens argument är att det är lättare att genomföra ekonomiskt tvång när demokratier konfronteras en och en, medan ett gemensamt svar från ekonomier som står för en stor del av världens samlade BNP skulle förändra kalkylen för den stat som utövar tvånget.
En av de specifika idéerna är en ”ekonomisk artikel 5”
Rasmussen kopplade också förslaget till kriget i Ukraina, vilket han beskrev som ett centralt test för den demokratiska beslutsamheten. ”Ukrainas säkerhet är vår säkerhet”, sade han, och efterlyste ett starkare europeiskt stöd samt att Ukrainas framtid ska säkras inom Europeiska unionen och NATO. Rapporten framhåller också att Ukraina inte bara bör ses som en mottagare av bistånd, utan som en källa till lärdomar för försvarsinnovation, inklusive drönare, elektronisk krigföring och civilmilitär samordning.
Den föreslagna institutionella strukturen för D7 är begränsad. Rasmussen föreslår ett årligt toppmöte för ledare, ett styrråd som möts kvartalsvis, beslutsfattande med kvalificerad majoritet samt ett litet sekretariat. Istället för att inledas med ett formellt fördrag menar rapporten att initiativet kan starta genom informella möten i anslutning till befintliga internationella sammankomster.
Enligt Rasmussens rapport skulle USA kunna ansluta sig till specifika initiativ eller potentiellt bli en del av kärngruppen om landets politiska riktning förändras. Förslaget presenteras som ett sätt för demokratier att agera oberoende av amerikanskt ledarskap, samtidigt som möjligheten till framtida amerikanskt deltagande hålls öppen. Att USA exkluderas från D7:s kärngrupp i dagsläget återspeglar en omfattande demokratisk tillbakagång utan motstycke under den andra Trump-administrationen, och administrationens aggressiva inställning till allierade som bland annat Kanada, Grönland och Danmark.
Rasmussen medgav att D7-strategin och att göra sig oberoende av USA skulle medföra kostnader. ”Frihet har aldrig varit gratis”, sade han, och tillade att högre försvarsbudgetar skulle kräva svåra val och att demokratiska stater måste möta desinformation, destabilisering och störningar. Han avslutade med att hävda att ”om eran av amerikanskt globalt ledarskap går mot sitt slut, måste eran av demokratisk solidaritet ta sin början”.
D7-formatet tar hänsyn till det faktum att viktiga medelstora stater i sig styrs av auktoritära regimer, vilket utesluter dem från att vara självklara demokratiska allierade.
På sociala medier kommenterade den ryske dissidenten Garry Kasparov att skapandet av ett D7 ”kanske är den viktigaste debatten för global säkerhet just nu”.
Enligt Democracy Without Borders bör en allians av demokratier inte vara uteslutande mellanstatlig, utan även inkludera ”parlamentariker och representanter för det civila samhällets organisationer”. Vidare noterade organisationen att det bör undersökas huruvida Community of Democracies kan spela en roll.
