I vilken utsträckning är demokratin under press och hur behöver den utvecklas för att anpassas till samtida utmaningar? Det var fokus för en onlinediskussion organiserad av Democracy and Federalism Hub, World Federalist Movement-Institute for Global Policy, Democracy Without Borders med flera.
Genom att sammanföra professorn i statsvetenskap tillika juristen Doina Stratu-Strelet, vars arbete fokuserar på demokratisk konsolidering, politisk motståndskraft och digital styrning, och den politiska och sociala teoretikern Hanno Scholtz, känd för sitt arbete med ”civil demokrati” och demokratisk effektivitet, gav evenemanget en möjlighet att höra deras diagnoser av demokratins nuvarande svårigheter och möjliga vägar för reform. Samtalet berörde frågan om nationalstaten förblir den rätta ”behållaren” för demokrati, om nuvarande former av representation har blivit föråldrade och hur deltagande och legitimitet kan förnyas.
Stratu-Strelet presenterade sin teori om ”dynamisk demokrati” och hävdade att demokrati inte enbart bör bedömas utifrån närvaron av institutionella kännetecken såsom val, parlament, partier eller byråkratier. Den viktigare frågan, menade hon, är om ett politiskt system faktiskt utför demokratins väsentliga funktion genom att möjliggöra meningsfullt medborgardeltagande i offentligt beslutsfattande. Enligt hennes uppfattning gör många system som till formen framstår som demokratiska inte längre detta i praktiken.
Demokratins institutionella former behöver uppfylla en funktion: meningsfullt deltagande
Hon kopplade detta problem till globalt ömsesidigt beroende, digital transformation och växande maktkoncentrationer. Beslut som påverkar medborgarnas liv fattas i allt högre grad ovanför den nationella nivån, medan den demokratiska legitimiteten förblir förankrad där. Denna obalans ligger enligt hennes analys i hjärtat av den nuvarande krisen. Hennes idé är inte att helt enkelt flytta makten uppåt, utan att tänka om kring demokratin som ett flernivåsystem som omfattar kommunal, regional, nationell och överstatlig styrning.
Scholtz närmade sig frågan ur ett representationsperspektiv. Han hävdade att traditionell representativ demokrati byggdes för mer homogena samhällen och har undergrävts av årtionden av individualisering. En enskild röst på ett parti eller en kandidat fångar enligt honom inte längre komplexiteten i medborgarnas preferenser och försvagar det han kallar demokratisk effektivitet – känslan av att människor har ett meningsfullt inflytande över politiska utfall.
Som ett annat tillvägagångssätt skisserade Scholtz sitt koncept om ”civil demokrati”. Han föreslog mer individualiserade former av representation och deltagande som skulle tillåta medborgare att förlita sig inte bara på politiska partier utan också på ett bredare urval av civilsamhällsaktörer. Detta, menade han, skulle kunna göra det demokratiska engagemanget mer flexibelt samtidigt som det ger medborgarna större frihet att själva avgöra när de vill delta direkt och när de föredrar att bli representerade.
En enskild röst kan inte längre återspegla medborgarnas preferenser
När hon utvecklade resonemanget om huruvida nationalstaten fortfarande är rätt ramverk för demokrati, svarade Stratu-Strelet tydligt nej – åtminstone inte på egen hand – eftersom många av dagens mest avgörande beslut inte längre fattas på nationell nivå. Scholtz höll med om att nationalstaternas roll minskar, även om de kommer att förbli viktiga under lång tid, och hävdade att demokratin måste bli bättre på att återspegla medborgarnas preferenser över olika nivåer av styrning.
När det gäller demokratins globala dimension hänvisade Stratu-Strelet, som är knuten till Democracy Without Borders, till förslag som en parlamentarisk församling inom FN som ett sätt att stärka den demokratiska legitimiteten bortom nationalstaten. Scholtz hävdade på samma sätt att nya demokratiska metoder skulle kunna växa fram på global nivå, bland annat genom digitala verktyg och starkare mandat för civilsamhället. Båda antydde att demokratins framtid delvis kan bero på dess förmåga att utvecklas bortom nedärvda nationella strukturer.
Demokratin behöver överskrida nationalstaten
Stratu-Strelet hävdade vidare att frågan om huruvida internationella institutioner kan göras demokratiskt legitima kräver att man konfronterar ett djupare problem än enbart institutionell design. Sådana institutioner byggdes inom samma objektorienterade paradigm som nationella demokratier: definiera komponenterna – medlemsstater, sekretariat, röstningsförfaranden – sätt ihop dem och anta att legitimitet följer. Vad det gamla paradigmet inte kan generera är en spårbar koppling mellan de människor som påverkas av ett beslut och den process som frambringade det. Enligt Stratu-Strelet blir en internationell institution demokratiskt legitim endast när den från början är utformad kring sin funktion snarare än kring en uppsättning fördefinierade komponenter. Element byggs för att tjäna den funktionen; de som inte lyckas göra det kan tas bort. Principen gäller internationellt såväl som nationellt: demokrati definieras inte av dess institutionella komponenter, utan av huruvida den uppfyller sin funktion.
Samtalet gjorde det tydligt att även om de två talarna betonade olika saker, ser båda att demokratisk förnyelse kräver mer än bara ett försvar av befintliga institutioner. Deras gemensamma premiss var att demokratin måste anpassas om den ska förbli trovärdig och effektiv under samtida förhållanden.
