Mellanmakter kommer inte rädda den ”regelbaserade ordningen”

När Mark Carney talade till ledare vid World Economic Forum i Davos framförde han en skarp varning. Den internationella regelbaserade ordningen efter det kalla kriget har, menade han, genomgått ”ett brott, inte en övergång”. I en värld där mäktiga stater använder handel och försörjningskedjor som vapen, insisterade han på att ”mellanmakter måste agera tillsammans, för om vi inte sitter vid bordet, står vi på menyn.”

Det var en kraftfull uppmaning till handling. Men den vilar på ett antagande som inte längre stämmer: att mellanmakter är naturliga försvarare av liberal demokrati och multilateralt samarbete.

Carneys tilltro till mellanmakter har sin grund i att länder som Kanada och Australien – i egenskap av medelstora stater ekonomiskt och säkerhetsmässigt – historiskt sett har använt sitt inflytande för att främja demokrati och internationellt samarbete. De har varit inflytelserika nog att forma sina regioner och multilaterala agendor, men inte tillräckligt mäktiga för att ensidigt diktera utfall. Därför har de förlitat sig på – och därmed investerat i – demokratiska normer, internationell rätt och den regelbaserade ordningens institutioner för att skydda sina intressen. Detta arv ligger bakom förväntningen att mellanmakter återigen ska försvara den liberal-demokratiska multilateralismen.

Under de senaste två decennierna har dock världens mellanmakter förändrats – med dramatiska konsekvenser för den globala demokratin. År 2000 styrdes nio mellanmakter av auktoritära regimer eller regimer i kraftig demokratisk tillbakagång. År 2023 hade den siffran stigit till femton, och idag representerar denna grupp – som inkluderar bland andra Turkiet och Saudiarabien – omkring en tredjedel av alla mellanmakter.

Denna förskjutning är betydelsefull eftersom dessa stater är inflytelserika aktörer som har spelat en viktig roll i den globala auktoritära vändningen. Som vår nya bok The Rise of Authoritarian Middle-Powers and What It Means for World Politics visar, produceras ett distinkt internationellt beteende när medelstor materiell makt kombineras med auktoritärt styre. Dessa stater projicerar makt utomlands för att säkra regimens överlevnad, arbetar inom multilaterala institutioner för att urvattna demokratisk granskning och främjar narrativ som får auktoritärt styre att framstå som effektivt och eftersträvansvärt.

Maktprojektion för att skydda regimen

För auktoritära mellanmakter är utrikespolitiken nära kopplad till regimens säkerhet, formad av betydande men begränsade resurser och en auktoritär politisk logik. Eftersom de är tillräckligt kraftfulla för att projicera inflytande men oförmögna att dominera helt, tenderar de att gardera sig (hedging): de bibehåller banden till västerländska institutioner samtidigt som de odlar relationer med Kina, Ryssland eller regionala allierade för att mildra påtryckningar och diversifiera sitt stöd.

Detta resulterar i en utrikespolitik som kan framstå som motsägelsefull. Vid vissa tillfällen samarbetar auktoritära mellanmakter med liberal-demokratiska stater och existerande multilaterala institutioner. Vid andra tillfällen använder de hård makt och destabliserande taktik för att omforma regional dynamik till sin fördel.

Turkiet illustrerar denna dualitet. Under president Recep Tayyip Erdoğan har Ankara intervenerat militärt i Syrien mot kurdiska grupper som man betraktar som hot, samtidigt som man expanderat sitt regionala inflytande. Landet har också blivit en betydande exportör av beväpnade drönare, vilket stärkt säkerhetsrelationer i flera regioner. Samtidigt förblir Turkiet en del av Nato och upprätthåller djupa ekonomiska band med Europa, och utnyttjar dessa kopplingar även när man utmanar delar av den västerländska ordningen.

Samtidigt har Förenade Arabemiraten utökat sitt militära bistånd och ingått säkerhetspartnerskap på platser som Somaliland. Samtidigt anklagas de för att fördjupa och förlänga konflikten i Sudan genom att tillhandahålla vapen och finansiering till Rapid Support Forces (RSF), som har anklagats för folkmord.

Genom dessa strategier bygger auktoritära mellanmakter inflytande i strategiskt viktiga regioner. Samtidigt odlar de starka band med västerländska regeringar och presenterar sig som pålitliga partner. Dessa handlingar är utformade för att forma regionala miljöer på ett sätt som minskar sårbarhet och stärker regimens hållbarhet.

Auktoritära mellanmakter blandar också hård makt med mjukare verktyg. Qatar har positionerat sig som medlare i konflikter från Gaza till Venezuela. Saudiarabiens Vision 2030 presenterar kungadömet som reformvänligt och moderniserande, trots att förtrycket fortsätter. Kombinationen av tvång, diplomati och utvecklingsbistånd gör det möjligt för regimer att expandera sitt inflytande samtidigt som de hanterar risker.

Att verka inom och mot multilateralismen

Auktoritära mellanmakter har inte övergivit multilaterala institutioner. Istället använder de dem strategiskt.

Inom FN har stater som Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten samordnat insatser för att urvattna formuleringar om demokrati samt civila och politiska rättigheter. Istället för att direkt avvisa mänskliga rättigheter betonar de suveränitet, utveckling och icke-inblandning. Över tid minskar detta de demokratiska normernas relevans.

Regionalt har de investerat i att skapa alternativa organisationer eller omforma befintliga för att erbjuda diplomatiskt skydd. ALBA (Bolivarianska alliansen för vårt Amerika) skapades som ett alternativ till organ i Amerika som ansågs vara för kritiska mot auktoritära metoder. I Sydostasien har ASEANs betoning på icke-inblandning ofta skyddat medlemsstater från granskning.

Det rör sig inte om ett frontalanfall mot den regelbaserade ordningen. Det är en gradvis omkalibrering inifrån: institutionerna omformas för att göra det mindre sannolikhet att de begränsar auktoritärt styre.

Från historiens slut till missnöje med demokratin

Auktoritära mellanmakter investerar också tungt i narrativ projektion, vilket påverkar globala attityder till demokrati.

Förenade Arabemiraten främjar en bild av mänsklighet och öppenhet. Turkiet exporterar kulturella produkter som hyllar starkt ledarskap. Saudiarabien ramar in sin politiska modell som teknokratisk och reformvänlig. Iran mobiliserar religiös identitet och antivästliga stämningar för att positionera sig som försvarare av muslimer globalt.

Det som förenar dessa strategier är resultat. Auktoritärt styre presenteras som beslutsamt och kapabelt att leverera utveckling utan det ”dödläge” som förknippas med demokratisk politik. I en tid då nöjdheten med demokratin har sjunkit och toleransen för icke-demokratiska alternativ växer, får detta budskap fäste.

Till skillnad från avlägsna stormakter kan auktoritära mellanmakter framstå som mer relaterbara modeller, särskilt i delar av det globala syd. Demokrati antas inte längre vara slutpunkten för politisk utveckling, medan auktoritärt styre i allt högre grad ramas in som ett livskraftigt alternativ.

Mellanmakter är inga naturliga allierade till demokratier

Carney har rätt i att den liberala internationella ordningen är under press. Men man kan inte utgå från att mellanmakter kommer att agera kollektivt för att försvara den.

Auktoritära mellanmakter är inte bara ombud för Peking eller Moskva. De garderar sig mellan block, upprätthåller olika partnerskap och prioriterar regimens överlevnad framför allt annat. Sammantaget har deras handlingar bidragit till erosionen av demokratiska normer, urvattningen av åtaganden för mänskliga rättigheter och normaliseringen av auktoritärt styre. De projicerar makt utomlands, försvagar granskning inom multilaterala institutioner och främjar narrativ som omdefinierar illiberalt styre som legitimt.

Framväxten av auktoritära mellanmakter innebär att kampen om den regelbaserade ordningens framtid inte enbart kommer att avgöras av stormakter. Den kommer också att formas av medelstora stater som omformar internationella regler för att säkra sin egen överlevnad. Om demokratier fortsätter att anta att mellanmakter är naturliga allierade, riskerar de att missbedöma en av de mest betydelsefulla förändringarna i dagens världspolitik.