I en värld som domineras av stormakter har FN:s system för mänskliga rättigheter fortfarande en sista livlina: styrkan i antal. Det skriver Raphaël Viana David, människorättsförsvarare vid International Service for Human Rights.
Mark Carneys tal i Davos nyligen fångade med ovanlig uppriktighet en dyster sanning: världen omformas kring en stormaktskonkurrens som sker utanför FN:s regelverk. För alla andra är försöken att vara endera eller båda sidor till lags ett hopplöst spel. De senaste utbrotten av ”trumpiansk” imperialism i Venezuela, Iran och i fråga om Grönland skapade inte denna dynamik, men de blottlade den och förstärkte instinkterna att gömma sig bakom nationella befästningar istället för att investera i gemensamma regler.
Stormakter har kränkt internationell rätt förut, men sällan med ett så öppet förakt. Efterlevnaden av internationell rätt och mänskliga rättigheter har alltid vilat mindre på tvång än på moraliskt inflytande och politisk vilja hos inflytelserika stater. Båda dessa urholkas nu snabbt i takt med att nedskurna biståndsanslag, försvagade ekonomier och bristande trovärdighet – till följd av dubbelmoral kring folkmordet i Gaza och USA:s aggressioner – undergräver västvärldens förmåga att leda.
Samtidigt fortsätter rika stater med ett fientligt inställt förhållningssätt till rättigheter, såsom Kina, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, att öka sitt inflytande. Övriga länder är upptagna med att navigera i ett splittrat landskap, vilket lämnar den rättighetsbaserade multilateralismen i stort sett försvarslös.
Detta förvärras av FN:s likviditetskris, där Trump håller organisationens ekonomi som gisslan samtidigt som Peking och Moskva försöker dra in finansieringen av människorättsarbetet. Men låt oss vara tydliga: Detta är inte en kris för FN – det är en kris för medlemsstaterna. Att skylla institutionen för dess medlemmars misslyckanden är att låta regeringarna slippa undan sitt ansvar.
Kinas snedvridna multilateralism
Unilateralism skapar ett vakuum, och Peking har metodiskt agerat för att fylla det där USA har dragit sig tillbaka. Deras nya koalition, Group of Friends of Global Governance, som nyligen lanserades i generalförsamlingen, ger lockande löften om ”äkta multilateralism”. Men Kinas strategi är väl dokumenterad av oss som noga bevakar FN:s arenor: att slakta budgetar för mänskliga rättigheter, straffa dem som samarbetar med FN, skriva om progressiva rättighetsnormer, motsätta sig utredningar av massövergrepp och omforma systemet till ett vänskapligt mellanstatligt samarbete snarare än granskning. Det var kinesisk och saudisk lobbyverksamhet som ledde till de två enda tillfällena i MR-rådets historia då initiativ om massövergrepp – i Xinjiang respektive Jemen – röstades ned. Peking bygger nu stöd för en kommande deklaration om ”global styrning av mänskliga rättigheter” som ska läggas fram i MR-rådet.
Men vår desperation att finna alternativ till USA:s ledarskap får inte driva oss i armarna på morgondagens despoter och en förvriden vision av multilateralism, tömd på meningsfull granskning av mänskliga rättigheter. Istället behöver vi engagerade aktörer som kliver fram.
Framsteg för mänskliga rättigheter har aldrig enbart vilat på stormakternas välvilja. De har också byggts på kraften i sanningssökande, folkliga påtryckningar, berättelser som vädjar till vår gemensamma humanitet samt engagerade individer och rörelser
FN förblir en avgörande arena
FN är alltjämt centralt för denna förändringsteori. Att avfärda FN som dysfunktionellt eller partiskt är att bortse från stora delar av sanningen. Trots stora begränsningar fortsätter FN:s människorättsorgan att åstadkomma konkret nytta genom att bistå regeringar med att förbättra lagar och riktlinjer inom områden som spänner från AI till klimatförändringar och skatterättvisa. I en splittrad värld utgör MR-rådet dessutom en sällsynt arena för mellanstatlig dialog, med kapacitet att utreda grova övergrepp som säkerhetsrådet inte förmått hantera.
Arrangemang som tvingas fram genom våld eller ensidiga åtgärder kan ge kortsiktig stabilitet, men att ignorera de bakomliggande orsakerna till kränkningar innebär bara att konflikter skjuts upp. Det är därför ”Board of Peace” och liknande elitistiska klubbar – där inflytande köps för pengar och konflikter hanteras som fastighetsinvesteringar – är dömda att misslyckas. De kan dock tillfoga FN:s legitimitet stor skada om vi inte agerar.
Om problemet ligger hos staterna, så gör även lösningen det. Det är här Carney-doktrinen blir relevant. Inom FN har små och medelstora stater verklig makt genom principen ”ett land, en röst”. Länder i det globala syd spelade en avgörande roll i att forma ett rättvisare och mer demokratiskt FN-system, driva på avkoloniseringen, skapa starkare rättighetsnormer och avsluta mellanstatliga konflikter i regioner som Latinamerika. Den historien är värd att återerövra.
En koalition till försvar för mänskliga rättigheter
Vad som behövs är en FN-koalition till försvar för en multilateralism som är demokratisk, inkluderande och centrerad kring offrens och staternas behov, och som värnar människorättsorganens oberoende och effektivitet.
En sådan koalition skulle kunna återuppbygga de globala verktyg som möjliggör framsteg: att upprätthålla mänskliga rättigheter som vår moraliska kompass, bevara internationell rätt som vårt samhällskontrakt och återupprätta den politiska viljan att hantera alla kriser utan åtskillnad. Där inget land – litet eller medelstort – kan höja rösten ensamt, innebär styrkan i antal att den politiska kostnaden för att ta ställning för de mänskliga rättigheterna minskar.
Koalitionen bör skyndsamt stärka MR-rådet, säkra stabil finansiering till FN:s rättighetsorgan och förpliktiga sig till konsekventa svar på alla kriser baserat på objektiva kriterier, inte politik.
Det finns redan uppmuntrande tecken. Förra veckan samlade Albanien, Nederländerna, Chile, Kirgizistan och Kenya 90 länder – varav hälften från det globala syd – i ett gemensamt löfte i MR-rådet om att förnya de politiska ansträngningarna för att försvara den rättighetsbaserade multilateralismen. I New York tar små östater som Mauritius, Maldiverna och Kap Verde ställning tillsammans med latinamerikanska länder i deras långvariga motstånd mot Kinas och Rysslands försök att strypa finansieringen av människorättsarbete i budgetförhandlingarna.
Vad krävs för att lyckas? Politiskt mod att konfrontera kränkningar var de än sker – från Gaza till El-Fasher, Xinjiang, Minnesota och på hemmaplan. Vision och ambition – inte performativ diplomati, utan en utrikespolitik för mänskliga rättigheter med mer tyngd, resurser och inflytande som sträcker sig bortom valcykler. Att arbeta hand i hand med det civila samhället för lösningar som utgår från kraven från offer och aktivister i frontlinjen. Och slutligen pengar – att finansiera FN:s arbete och de organisationer som möjliggör det är inte välgörenhet. Det är en långsiktig investering i en säkrare, mer rättvis och stabil värld.
I FN spelar styrkan i antal fortfarande roll. Frågan är om staterna är villiga att använda den.
Denna artikel publicerades ursprungligen av Geneva Solutions och återpubliceras här under samma CC BY 4.0-licens.
