Vi lever i en värld där de problem som påverkar våra liv mest i allt mindre utsträckning börjar och slutar vid nationella gränser. Pandemier gör det inte. Klimatförändringar gör det inte. Inte heller konflikter, ojämlikhet eller finansiella kriser. Vår värld är för sammanlänkad för att kriser ska kunna betraktas som någon annans problem.
Så vad krävs då för att lösa utmaningar av denna omfattning?
En del av lösningen ligger i effektiva internationella institutioner. Oavsett om det handlar om att koordinera pandemisvar, hantera klimatförändringar eller reglera global ekonomi, är samarbete mellan länder inte längre valfritt. Men institutioner löser inte problem på egen hand. De fungerar bara när människor tror på dem och när medlemsregeringarna står under verklig press att få dem att fungera. Den pressen kommer i slutändan från medborgarna.
På alla nivåer i samhället lyckas eller misslyckas institutioner beroende på om de människor de tjänar känner en känsla av tillhörighet och ägarskap. Familjer, grannskapsgrupper, fackföreningar och nationalstater förlitar sig alla på denna grundläggande princip. Men i internationella frågor låtsas vi ofta att reglerna är annorlunda. Som om globala institutioner skulle fungera även när medborgarna känner sig främmande för dem, eller när ledare inte får betala något politiskt pris för att undergräva dem. Resultatet blir ett bräckligt samarbete.
Internationellt samarbete har inte förankrats i allmänhetens förväntningar
I vilket land som helst skulle det vara politiskt otänkbart att stänga offentliga sjukhus. Ändå har det i USA och Argentina betraktats som ett legitimt politiskt val att lämna Världshälsoorganisationen (WHO). Det säger oss något viktigt: internationellt samarbete har ännu inte förankrats i allmänhetens förväntningar på samma sätt som inhemska institutioner.
För att detta ska förändras måste människor se globalt samarbete inte som något avlägset eller påtvingat, utan som något som speglar deras värderingar och skyddar deras intressen tillsammans med de nationella, lokala och personliga influenser som formar deras identitet. De behöver känna att dessa institutioner tillhör dem och arbetar för dem. Så, vad kan opinionsundersökningar berätta för oss om detta?
Varje år publicerar vår organisation Global Solidarity Report, där vi i samarbete med Ipsos genomför en undersökning bland 22 000 personer i 31 länder för att förstå hur stark människors känsla av global tillhörighet – eller ”global solidaritet” – egentligen är. Vi frågar om människor anser sig vara världsmedborgare i högre grad än medborgare i det land de bor i, om de stöder att deras skatter går till globala problem och om de vill att internationella organisationer ska genomdriva lösningar på problem som till exempel rör miljön.
Det finns en solid bas att bygga vidare på, men stödet minskar
Vi finner att en betydande minoritet (cirka en tredjedel) säger att de känner sig mer som världsmedborgare, och en liknande andel vill att deras skatter ska gå till globala problem. Samtidigt vill en majoritet (57 %) att internationella institutioner ska ha verkställande befogenheter. Detta visar att det finns en solid bas att bygga vidare på.
Men mellan 2024 och 2025 föll stödet för samtliga tre påståenden i de flesta länder, över generationsgränser och inkomstnivåer. Även yngre generationer, som ofta antas vara mer globalt orienterade, är nu inte mer internationalistiska än sina mor- och farföräldrar. Det som kanske är mest oroande är att vi fann en växande högljudd minoritet som aktivt motsätter sig internationellt samarbete, troligen eftersom de i allt högre grad felaktigt intalas att det hotar nationella intressen.
Demokrati bygger på samma ingredienser som global solidaritet: förtroende, gemensamma mål och tillit till att kollektiva beslut verkligen kan förbättra människors liv. När människor slutar tro att andra kommer att göra sin del eller att deras institutioner kan leverera, minskar deltagandet och polariseringen ökar.
Att återuppbygga solidaritet genom synligt samarbete hjälper oss därför inte bara att lösa globala problem; det bidrar också till att återställa tron på demokratisk problemlösning. I en värld som står inför klimatkris, konflikter och ojämlikhet är vår förmåga att lösa globala problem och demokratins framtid djupt sammanflätade.
Detta kommer att kräva betydligt mer än retorik. Människor behöver se att samarbete ger resultat som gör livet mer rättvist och tryggt. Var ska man börja? Jag skulle vilja påstå att det finns få frågor som är viktigare än ojämlikhet. Den explosionartade ökningen av ojämlikheten i välstånd har urholkat förtroendet för regeringar och institutioner på alla nivåer. När ledare misslyckas med att ta itu med detta blir internationella organisationer ofta en tacksam syndabock.
Samtidigt är kapital lika svårfångat som koldioxid och virus – det känner inga gränser. Om samarbete kan bidra till att hantera extrem rikedom och stagnerande levnadsstandard genom internationellt skattesamarbete, kan det återställa tron inte bara på globala institutioner, utan på kollektivt beslutsfattande i sig. Och detta är ingen avlägsen fantasi. En historisk skattekonvention inom FN är formellt påbörjad. Trots politiska och tekniska utmaningar visar den att multilaterala lösningar redan är i rörelse. Och även om den nuvarande amerikanska administrationen motsätter sig konventionen, antyder framgångarna för politiska figurer som Mamdani – som vann borgmästarvalet i New York på löften om att beskatta de extremt rika – att stöd från världens största ekonomi kan bli möjligt i framtiden. Det var också ett steg framåt när Brasiliens G20-ledarskap säkrade en historisk deklaration från G20:s finansministrar om internationellt skattesamarbete.
När människor ser att samarbete fungerar är de betydligt mer villiga att stödja det. Den övertygelsen är den tysta grund som både effektiv global handling och sunda demokratier vilar på.
