När vi nu är samlade här för att fira friheten och förnya vårt engagemang för demokratins sak, står vi samtidigt inför en kraftfull auktoritär våg. Den framgångsrika tredje vågen av global demokratisering tappade fart för två decennier sedan. Sedan dess har många länder förtrollats av illiberal och till och med auktoritär populism. Anti-etablissemangspartier har tagit makten med löften om att ”folket” ska få företräde framför korrupta styrande eliter och förfallna institutioner, bara för att sedan svika dem ännu mer genom korruption och maktmissbruk. Detta gäller inte bara demokratier på tillväxtmarknader som Venezuela och Turkiet, utan även avancerade demokratier i Europa och USA, vars stabilitet som liberala demokratier vi tog för given.
I denna globala trend bort från friheten har auktoritära populister implementerat en gemensam strategi för att polarisera politiken, straffa oberoende medier och civilsamhället, undergräva rättsväsendets oberoende, rensa ut de neutrala institutioner som fungerar som vakthundar, politisera den offentliga förvaltningen och säkerhetsapparaten samt använda staten som ett vapen för att förfölja kritiker och motståndare.
Auktoritära populister har implementerat en gemensam strategi
När detta auktoritära projekt väl har etablerat sig vid makten, förvrängs sanningen, rättsstaten rasar samman, rädslan breder ut sig, underkastelse blir normen och det blir svårt att vända utvecklingen. Dessutom hämtar auktoritära populister argument, politiska tekniker, resursflöden och teknologiska hjälpmedel från varandra – och från mäktiga autokratier som Ryssland och Kina – för att påskynda sina strävanden efter hegemoni.
Ju längre dessa auktoritära partier sitter vid makten, desto mer urholkar de de demokratiska institutionerna. Men de är varken oövervinnliga eller oåterkalleliga. Begynnande auktoritarism har vänts tillbaka i så olika länder som Brasilien, Polen, Sri Lanka och Senegal. Den negativa utvecklingen bort från liberal demokrati har nyligen hejdats i Botswana och Mauritius. En kupp mot demokratin i Sydkorea har slagits tillbaka. Ungdomar i Bangladesh störtade en diktator förra året i en anmärkningsvärd protestvåg. Och de långvariga autokratierna i Venezuela och Turkiet framstår som alltmer desperata och impopulära. Dessa exempel innehåller lärdomar som vi måste ta till oss och sprida om vi ska kunna inleda – vilket vi säkert kan – en ny era av demokratiska framsteg.
Först måste vi undersöka vad som krävs för att besegra autokrater vid valurnorna. Vanligtvis utgör valkampanjer inte en direkt uppgörelse mellan demokrati och autokrati. Väljarna väger också in sina livsvillkor. Lyckligtvis har autokrater andra brister än korruption, laglöshet och maktmissbruk: förr eller senare misslyckas de även med att infria sina löften om materiella förbättringar. Framgångsrika demokratiska kampanjer riktar in sig på populisternas hyckleri och tar inte bara upp människors politiska rättigheter utan även deras ekonomiska och sociala behov.
För att besegra autokrater måste demokratiska krafter erbjuda konkreta, trovärdiga planer för att möta de centrala politiska utmaningarna inom ekonomisk tillväxt och fördelning, rättvisa och inkludering, utbildning, hälso- och sjukvård, infrastruktur, offentlig säkerhet och nationell säkerhet.
Men överallt behöver människor också en vision om vad som utgör en god och rättvis styrelseform. Här har demokratierna misslyckats med att framhålla demokratin som den bästa styrelseformen. För flera decennier sedan, när de bekämpade diktaturer och sedan kom till makten, lärde demokratierna sina ungdomar demokratins värderingar, idéer och historia. Men när de nya demokratierna stabiliserades började man ta den demokratiska kulturen för given, och länderna glömde bort det fruktansvärda pris de betalat under diktaturen – rädslan, lögnerna, maktlösheten och förtrycket, bristen på ansvarsskyldighet, inflytande, rättvisa och mänsklig värdighet. Vi kan argumentera för demokrati utifrån pragmatiska skäl – den fungerar bättre på lång sikt. Men vi kan inte hänga upp argumentationen enbart på resultat, som kan brista vid specifika tidpunkter.
I slutändan är det avgörande argumentet för demokrati att det är en grundläggande del av människans värdighet och en grundläggande mänsklig rättighet att kunna säga sanningen till makten, att kunna ställa den till svars och att kunna byta ut dem som utövar den. Friheten att yttra sig, publicera, be, organisera sig och samlas är oförytterliga mänskliga rättigheter. Det samma gäller rätten till en rättvis och opartisk rättegång och att alla medborgare behandlas lika inför lagen. Det är bara demokratin – aldrig autokratin – som skyddar dessa rättigheter och behandlar medborgarna med värdighet genom att ge dem suveränitet, inte någon självutnämnd minoritet. Frihet och demokrati är sammanflätade.
Vi måste framföra dessa argument på ett ihärdigt, kreativt och övertygande sätt, inte bara i skolan och på allt högre nivåer av undervisning och samtal, utan också via de sociala medieplattformar där människor lever sina informationsliv. Ryssland, Kina, Iran och andra autokratier bedriver omfattande propagandakampanjer för att förtala liberala värderingar och institutioner. De framställer demokratin som bristfällig i dynamik, kapacitet och maskulin styrka. Dessa argument är falska, kränkande och förnedrande för den mänskliga anden. Men de kommer inte att upphöra av sig själva. De måste besegras med bättre, mer inspirerande argument och berättelser om varför människor behöver frihet för att blomstra och varför samhällen behöver demokrati för att ha frihet.
Det finns fyra arenor där kampen om frihetens framtid utspelar sig
Det finns idag fyra arenor där kampen om frihetens framtid utspelar sig, och på samtliga måste vi demokrater segra. Huvudstriden utspelar sig nu i de länder som har glidit tillbaka från demokrati till autokrati.
I nästan samtliga fall där auktoritära projekt har besegrats har det skett genom politiska val. Illiberala populister längtar efter den legitimitet som följer med en seger i flerpartival. Men korruption och misskötsel urholkar deras väljarstöd. De behöver därför val som är tillräckligt konkurrenskraftiga för att bekräfta deras anspråk på makten, men samtidigt tillräckligt riggade för att minimera risken för nederlag. Vägen till att återställa demokratin är att ta tillvara valmöjligheten, fylla på med valarbetare och observatörer och bedriva en effektiv kampanj så att människor som tröttnat på auktoritära övergrepp kan besegra dem vid valurnorna.
För att vinna måste demokratins anhängare bilda en enad koalition över partipolitiska och ideologiska skiljelinjer. Återigen måste de erbjuda konkreta politiska idéer för att förbättra människors liv. De behöver en berättelse om vad som har hänt med rättvisan och demokratin, och varför återställandet av dessa kommer att bidra till att återupprätta landets storhet. En kampanj är inte en kortfattad juridisk redogörelse. Den måste inspirera och väcka entusiasm. Den kräver ett starkt och övertygande ledarskap. Den måste engagera olika delar av samhället, inklusive de som en gång stödde de auktoritära populisterna men som nu är desillusionerade. Demokratins företrädare måste också uttrycka patriotism och visa att illiberala populister viftar med falsk flagg. Demokratins företrädare är de sanna patrioterna eftersom de inser att demokrati och frihet är grundpelare för nationell storhet.
Dessa lärdomar kan bidra till att återupprätta demokratin där den har gått förlorad och att värna om den när den utmanas av auktoritära populistiska partier. Men det finns ytterligare två arenor där vi måste ta oss an kampen.
Vi får inte låta auktoritära stater kapa och urholka globala institutioner
Globalt sett får inte demokater låta världens mäktiga auktoritära stater kapa och urholka de globala institutioner som finns till för att försvara friheten, FN:s råd för mänskliga rättigheter, de internationella och regionala instrumenten för valövervakning och valassistans samt de regler som styr flödet av data och information. Vi kan inte heller dra oss undan från den globala kampen för att stödja demokratiska värderingar och fria informationsflöden, eller för att ge tekniskt och ekonomiskt stöd till folk, partier, medier och rörelser runt om i världen som kämpar för frihet.
Inför isolationistiska försök att dra in finansieringen och dra sig ur detta arbete måste vi övertyga den demokratiska allmänheten om att vi bara kan säkra vår egen frihet genom att stödja andras frihet. En mer demokratisk värld kommer att vara en säkrare, rättvisare, mindre korrupt, fredligare och mer välmående värld. Allt detta har utsatts för existentiella utmaningar i Ukraina sedan Rysslands brutala invasion i februari 2022. Att stå emot aggression är den fjärde arenan för kampen. Det finns ingen mer angelägen prioritering än att ge det ukrainska folket vapen, resurser och ekonomiska sanktioner för att besegra den ryska aggressionen. På samma sätt måste vi se till att Taiwans demokrati inte utsätts för samma aggression från Folkrepubliken Kina. Taiwan måste ha de vapen, den handel och den internationella respekt som landet behöver för att överleva. Vi måste bevara status quo över Taiwansundet genom att tydligt visa att USA och andra demokratier står bakom det fria Taiwans folk i dess beslutsamhet att själva bestämma över sin framtid – precis som vi gör i Ukraina.
Det finns ingen mer angelägen prioritering än att besegra den ryska aggressionen
Vi möts här idag, bara ett stenkast från den groteska mur som i årtionden utgjorde gränsen mellan frihet och tyranni. För nästan exakt 36 år sedan revs muren. Få hade trott att det skulle ske just då. Men det skedde tack vare demokratisk övertygelse och beslutsamhet. Nu befinner vi oss i ett nytt kallt krig med den globala auktoritarismen. Berlins historia bör ständigt påminna oss om att friheten är ömtålig, men också motståndskraftig. Vi får aldrig förlora tron på att vår sak är rätt och på den skyldighet vi återigen har att försvara friheten i en farlig tid.
Detta tal hölls vid Berlin Freedom Conference den 10 november 2025. Det publiceras här med vänligt tillstånd. Upphovsrätten förblir hos författaren.
