Förenta nationerna står inför sin djupaste kris på årtionden – finansiellt, geopolitiskt och administrativt. Det så kallade UN80-initiativet, som lanserades av generalsekreterare António Guterres våren 2025, syftar till att hantera denna kris genom tre olika reformspår.
För det första är målet att minska antalet FN-anställda för att spara pengar och skära ned på strukturer som blivit överflödiga. Detta kräver nästan enhällighet i generalförsamlingen. Tidsplanen är inriktad på 2025, och besparingarna ska återspeglas i FN:s budget för 2026. En del åtgärder, som att flytta vissa kontor från New York till Nairobi, är redan på gång, särskilt i enheter som till stor del finansieras av frivilliga bidrag, såsom UN Women och UNICEF, och där sådana planer fanns redan före UN80.
För det andra vill förespråkarna för UN80 förändra hur nya FN-mandat beslutas. Detta skulle påverka alla FN:s beslutsfattande organ, från mänskliga rättigheter och fredsbevarande till utveckling och styrning av artificiell intelligens. Generalförsamlingen har just antagit en resolution om att slutföra denna process senast i mars 2026.
För det tredje har UN80 också inlett diskussioner om att effektivisera hela FN-systemet genom att slå samman funktioner som idag är spridda över mängder av organ och avdelningar för att undvika dubbelarbete och inbördes stridigheter mellan olika organ. Sådana reformer kräver enighet mellan medlemsländerna och de stora givarna som finansierar FN-systemet. Dessa åtgärder kommer sannolikt att genomföras under 2026–2027, även om större förändringar som att slå samman hela organ kan dröja till slutet av decenniet.
Verkligheten är krass: FN står inför ett enormt finansieringsunderskott
Bakom alla de tre reformspåren finns en negativ drivkraft.
Anhängare av UN80 insisterar ofta på att det inte handlar om kostnadsbesparingar utan om att skapa ett mer ”flexibelt” FN. Men i sina anföranden återkommer de ändå ofta till frågan om finansiella begränsningar. Särskilt G77 är kritiskt till sådana nedskärningar och misstänksamt mot reformer som hotar utvecklingsrelaterat arbete.
Verkligheten är dock krass: FN står inför ett enormt finansieringsunderskott 2025, med ännu större förväntade nedskärningar 2026. Detta beror främst på USA:s politiska tillbakadragande från global multilateralism och på att andra stora bidragsgivare som Kina (för fastställd finansiering) och EU-givare (för frivillig finansiering) håller inne, försenar eller skär ned finansieringen kraftigt jämfört med toppnoteringen 2023. År 2026 kan FN-systemet komma att vara 20–30 procent mindre i finansiella och personalmässiga termer än under 2022–2024.
Även om UN80 inte i första hand skulle handla om nedskärningar och nedläggningar av delar av FN-systemet, är sanningen den att detta är vad som sker. Och det sker snabbt, redan innan reformbesluten formellt har fattats. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med finansiering för att upprätthålla FN som det var förra året.
Vad betyder detta för framtidsinriktade reformer som att skapa nya demokratiska strukturer och mekanismer, såsom globala medborgarförsamlingar, ett världsmedborgarinitiativ eller till och med en parlamentarisk församling inom FN?
Var och en av dessa nya mekanismer eller institutioner skulle kosta pengar. Med tanke på de ekonomiska påfrestningar som ursprungligen ledde till UN80 bör det viktigaste argumentet vara att nya globala demokratiska institutioner av detta slag – som syftar till att göra FN mer ”rättvist, demokratiskt, jämlikt och representativt i förhållande till dagens värld” (Pact for the Future) – också skulle stärka FN:s legitimitet och mervärde.
Bättre inkludering av medborgarna kan leda till större vilja att finansiera FN
Idag minskar eller håller regeringar tillbaka FN-finansieringen eftersom varken deras parlament eller medborgare ser stödet till FN som en prioritet. En argumentation för mer global demokrati skulle kunna omformulera detta och översätta ”ingen beskattning utan representation” till den globala nivån: Bättre representation av medborgarna i multilaterala processer ökar legitimiteten och därmed viljan att finansiera FN. På lång sikt kan detta leda till en positiv avkastning på investeringen.
Att diskutera detta skulle kunna förvandla UN80 från en defensiv kostnadsbesparingsåtgärd till en framåtblickande reformdebatt.
En annan fördel med UN80-diskussionerna, även mitt under pågående nedskärningar, är att konkreta institutionella, organisatoriska och budgetmässiga reformer är på bordet. Till skillnad från framtidspaktens ambitiösa formuleringar tar UN80 direkt upp frågan om hur FN:s mandat skapas och genomförs. Detta skapar utrymme för att argumentera för att globala demokratiska institutioner skulle kunna bidra till att förbättra mandatformuleringen, prioriteringen och till och med avvecklingen av föråldrade eller orättvisa mandat genom mer demokratiska inspel.
UN80 är ett gyllene tillfälle att föra in konkreta och framåtblickande reformidéer i debatten. Den allmänna stämningen är ganska dyster, men att så frön för en mer rättvis demokratisk representation och deltagande på global nivå kan erbjuda mer ljus i slutet av tunneln än att bara diskutera om FN:s människorättsarbete ska flyttas från Genève till Wien.
