Mer än 25 talare från hela världen samlades vid Birkbeck College, University of London, för att diskutera hur vår planet bör styras i en tid av accelererande globala kriser, inklusive klimatförändringar, pandemier, krig, artificiell intelligens och ojämlikhet. Forskare, praktiker och aktivister bidrog med ett brett spektrum av perspektiv, från filosofiska argument till förslag på institutionella reformer och empiriska studier. Även om de individuella perspektiven skilde sig åt, framträdde en gemensam uppfattning: de rådande arrangemangen är otillräckliga och det finns ett akut behov av effektivare metoder för global styrning.
Från historiska visioner till institutionella förslag
Konferensen, som organiserades av Ian Crawford, professor i planetvetenskap vid Birkbeck, inleddes med ett anförande av universitetets rektor Sally Wheeler.
I sitt inledningsanförande spårade författaren och före detta talskrivare i den amerikanska kongressen Tad Daley den intellektuella bakgrunden till idén om en världsregering, med utgångspunkt i tänkare som Dante Alighieri på 1300-talet och 1900-talets internationalister, däribland ett antal senare amerikanska presidenter. Han hävdade att idén inte är någon utopisk fantasi utan en del av en lång politisk tradition.
Bristerna i FN:s säkerhetsråd var i fokus för Daniele Archibugi, professor vid Birkbeck och medredaktör för Global Democracy: Normative and Empirical Perspectives (2011). Han hävdade att det visserligen är viktigt att utvidga rådets medlemskap, men att detta inte skulle göra organet mer effektivt. Istället efterlyste han strukturella reformer, bland annat begränsningar av vetorätten och större delaktighet för regionala organisationer, för att stärka rådets förmåga att upprätthålla fred.
Betydelsen av medborgerligt deltagande togs upp av Reema Patel och Aishwarya Machani från Global Citizens’ Assembly Network. De presenterade konceptet globala medborgarförsamlingar och lyfte fram insatser för att inrätta sådana, särskilt i samband med FN:s pågående klimatförhandlingar. Syftet med dessa församlingar är att komplettera institutionella förslag som en parlamentarisk församling inom FN och ge vanliga människor en roll i det globala beslutsfattandet.
Andreas Bummel, direktor för Democracy Without Borders och medförfattare till A World Parliament: Governance and Democracy in the 21st Century (2:a utgåvan, 2024), presenterade ett utkast till en ”andra FN-stadga” som utarbetats av en studiegrupp inför FN:s framtidskonferens 2024. Efter en kort översikt fokuserade han på införandet av en parlamentarisk församling i dokumentet och konstaterade att utkastet som helhet utgör en kompromiss mellan kortsiktig politisk pragmatism och långsiktiga normativa ambitioner.
John Vlasto, ordförande för World Federalist Movement–Institute for Global Policy, byggde vidare på detta genom att skissera praktiska åtgärder för att stärka styrningen av miljöfrågor på kort, medellång och lång sikt. Han lyfte fram förslag som att reformera FN:s klimatförhandlingsprocess, inrätta en internationell miljödomstol och etablera både en parlamentarisk församling inom FN och ett Earth System Council som delar av en strategisk väg framåt.
Utvecklingen av internationell rätt behandlades av Maja Groff, sammankallande för Climate Governance Commission och medförfattare till Global Governance and the Emergence of Global Institutions for the 21st Century (2020). Hon betonade behovet av att göra det internationella systemet mer ”vädertåligt” genom pragmatiska och visionära uppgraderingar som bygger på befintliga institutionella grunder.
Med utgångspunkt i data om världens nationalstater gjorde Mathias Koenig-Archibugi från London School of Economics, författare till The Universal Republic: A Realistic Utopia? (2024), en analys av överlevnadsmöjligheterna för en hypotetisk demokratisk global statsbildning. Han var visserligen försiktig med att förutsäga sannolikheten för att en sådan skulle uppstå, men fann att de strukturella förutsättningarna för dess stabilitet troligen är starkare än vad man ofta antar.
Allmänhetens stöd för mer kosmopolitiska globala institutioner var ämnet för en presentation av Farsan Ghassim, numera vid University College Dublin. Han delade med sig av uppgifter från internationella opinionsundersökningar som visar ett konsekvent stöd för kosmopolitiska inslag såsom oberoende representanter, majoritetsbeslut och reella politiska befogenheter.
Nya fronter för global styrning
Den andra dagen inleddes med en genomgång av regionalismen av Luis Cabrera, professor vid Griffith University och författare till The Humble Cosmopolitan: Rights, Diversity, and Trans-state Democracy (2020). Han argumenterade för att regional integrering kan vara ett sätt att uppnå bättre global styrning. Han visade hur federativa visioner har börjat ta form i regionala organ, även om det sker i ojämn takt.
Utmaningarna inom global hälsa togs upp av Josephine Borghi, professor vid London School of Hygiene & Tropical Medicine. Hon efterlyste mer rättvisa och samordnade internationella insatser mot gränsöverskridande hälsorisker och pekade på den potential som ett världsparlament skulle ha för att stärka sådana insatser.
För James Bacchus, före detta amerikansk kongressledamot, appellationsdomare vid WTO och författare till Democracy for a Sustainable World: The Path from the Pnyx (2025), är demokratisk global styrning det enda hållbara svaret på de växande ekologiska och politiska kriserna. Han utgick från den antika athenska demokratin som exempel för att förespråka skalbara strukturer för deltagande.
Nils Gilman, operativ chef för Berggruen Institute och medförfattare till Children of a Modest Star (2023), lyfte fram Internationella atomenergiorganet som en modell för globala institutioner som har ett snävt fokus, som har teknisk expertis och som är politiskt acceptabla.
Styrningen av yttre rymden och vikten av utforskning av rymden var i fokus för Ian Crawford, redaktör för Expanding Worldviews: Astrobiology, Big History and Cosmic Perspectives (2021), som hävdade att dessa områden kräver utveckling av politiska institutioner som på ett legitimt sätt kan tala för hela mänskligheten. Hans presentation förstärkte konferensens bredare budskap att globala allmänningar kräver globala institutionella tillvägagångssätt.
Behovet av en planetarisk identitet diskuterades av Stefan Pedersen från University of Sussex. Han hävdade att lojalitet mot jorden, snarare än mot enskilda nationalstater, är den kulturella grund som saknas för planetarisk politisk integration. Han föreslog en ny politisk identitet: jordbor.
Andra talare var Dorothea Christiana, United Peoples; Francisco Diego, University College London; Eva Erman, Stockholms universitet; Aaron McKeil, London School of Economics; Thomas Moynihan, Cambridge University; Heikki Patomäki, Helsingfors universitet; Nikola Schmidt, Institutet för internationella relationer i Prag; Ishaan Shah, Coalition for the UN We Need; Tiziana Stella, Streit Council; Clément Vidal, Free University of Brussels; Gaia Vince, University College London; och Robert Whitfield, One World Trust.
De vittomspännande diskussionerna gjorde det tydligt att det inte saknas idéer eller expertis. Vad som behövs mer av är politisk vilja och engagemang från allmänheten. När det gäller den långsiktiga visionen rådde enighet om att alla framtida globala politiska system måste bygga på principerna om federalism och subsidiaritet.
Konferensen hölls den 14–15 augusti 2025. Programmet och sammanfattningarna finns tillgängliga här.
