Internationellt samarbete betraktas ofta som liberalt och demokratiskt. Men i verkligheten har auktoritära regimer länge utnyttjat internationella fora för att stärka sin ställning. I min nya bok The Dictators’ Club visar jag hur de använder regionala internationella organisationer för att undertrycka hot mot sin makt.
Under senare tid har vi sett flera exempel på detta. På uppdrag av Fördragsorganisationen för kollektiv säkerhet (ODKB, eng. CSTO) gick trupper in i Kazakstan 2022 för att hjälpa regimen att slå ner prodemokratiska demonstranter. I Kina har Shanghai Cooperation Organization (SCO) underlättat gränsöverskridande förtryck av uiguriska minoriteter. I Nicaragua klarade Ortegas regim den internationella pressen tack vare medel som kanaliserades genom Bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika (ALBA). I Zimbabwe ingrep Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) för att hjälpa Mugabe att avvärja regionala krav på demokratisk intervention.
Maria Debre, Oxford University Press, 2025
Så fungerar diktatorklubbarna
Diktatorklubbar är regionala internationella organisationer som domineras av en majoritet av auktoritära regimer. Många uppstod under den postkoloniala nationsuppbyggnadenpå 1960- och 70-talen, med Arabförbundet som den första 1945. I dag finns det cirka 35 klubbar över hela världen, nästan dubbelt så många som demokratiska organisationer.
De flesta klubbar som började som auktoritära har förblivit så, även om medlemskapet har blivit mer diversifierat. Ett undantag är Organisationen för amerikanska stater (OAS), som gick från att vara en klubb för militärjuntor till en demokratisk institution med ett av världens starkaste regionala människorättssystem. Idag finns auktoritära organisationer i alla regioner, från Latinamerika till Afrika, Mellanöstern och Eurasien.
Trots regionala variationer är den underliggande logiken densamma: auktoritära regimer samarbetar för att behålla makten.
För det första stärker de regimerna genom att kanalisera resurser. Detta omfattar inte bara finansiella flöden, som de från Gulfstaterna till Bahrain, eller oljestöd genom ALBA:s nätverk av falska oljebolag. Det handlar också om logistiskt stöd i form av gemensamt underrättelsesamarbete som gör det möjligt för regimer som det kinesiska kommunistpartiet att förtrycka uigurer över gränserna, eller diplomatiskt stöd för att stärka regimernas legitimitet. Utmärkande är att diktatorklubbarna har bildat en mängd valobservationsmissioner, såsom de som Arabförbundet skickade till Egypten 2014 för att bekräfta det riggade valet av militärkuppens ledare till president.
För det andra bidrar de till att begränsa regionala utmaningar genom att institutionalisera solidaritet och normer för icke-inblandning. I södra Afrika försökte till exempel demokratiska aktörer i Zambia organisera en regional reaktion på den våldsamma krisen efter valet i Zimbabwe 2008, inklusive förslag om militär intervention. Men i stället för att försvara demokratiska normer slöt SADC upp för att skydda de gamla makteliterna.
För det tredje fungerar diktatorklubbarna som sköldar mot internationellt tryck. ALBA tillhandahöll inte bara viktiga finansiella resurser till den nicaraguanska regimen, vilket Ortega en gång kallade en ”julklapp” som ”befriar oss från alla sanktioner” (s. 158). ALBA hjälpte också sina medlemmar att motstå kritik från OAS och förhindrade att människorättsfrågor som berörde dess medlemmar togs upp i FN:s säkerhetsråd.
När diktatorklubbarna står vid sidan
Diktatorklubbar fungerar inte nödvändigtvis alltid. Effekterna av regionalt auktoritärt stöd beror på den autokratiska tätheten: vinsterna blir fler och regimernas chanser att överleva ökar betydligt från 40 till nästan 70 år när det finns en kritisk massa av auktoritära medlemmar. Dessa behöver inte nödvändigtvis vara rika och mäktiga stater. Icke-materiella fördelar som stärker regimernas legitimitet utgör den vanligaste och viktigaste typen av stöd i alla regioner. Men när kostnaderna för anseendet blir för höga vänder också diktatorklubbarnas sig mot sina egna, som när Arabförbundet suspenderade Libyen och Syrien 2012.
När en enskild ledares legitimitet kollapsar och eliten vänder sig mot den sittande makten står diktatorklubbarna vid sidan så länge det övergripande auktoritära systemet förblir intakt. Detta var tydligt i fallet Mugabe, som störtades i en militärkupp 2017. Det dominerande partistyret förblev dock vid makten under Mugabes tidigare högra hand. Diktatorklubbar är inte intresserade av att försvara personliga härskare till varje pris, utan av att förhindra demokratiska regimskiften.
Varför detta är viktigt och vägen framåt
Auktoritärt samarbete är inte något nytt, men det blir alltmer globalt och samordnat samtidigt som demokratierna drar sig tillbaka från internationellt engagemang. Denna förändring skapar nya möjligheter för auktoritära influenser. Ingenstans är detta tydligare än i FN-systemet, där auktoritära regimer inte längre helt avvisar demokrati eller internationella regler. Istället använder de sig av ett språk som talar om deltagande, inkludering och jämlikhet för att urholka just de principer som dessa begrepp är avsedda att skydda. Kina och Ryssland har till exempel använt regionala koalitioner för att omforma människorättsnormer och marginalisera kritiska icke-statliga aktörer, allt under sken av att demokratisera multilaterala institutioner.
Vad kan demokratierna göra? För det första måste de fortsätta att engagera sig. Att dra sig tillbaka från omtvistade områden gör det möjligt för autokratier att dominera narrativet och omforma reglerna. Att förbli närvarande är avgörande för att försvara liberala normer och avslöja manipulation.
För det andra bör demokratierna utvidga sina egna koalitioner. Eftersom autokrater samordnar sig över gränserna måste demokratiska aktörer göra detsamma och samarbeta med reforminriktade eliter, civilsamhället och institutionella aktörer. Det offentliga stödet för demokrati är fortsatt starkt och diktatorernas klubbar utgör själva omtvistade områden som kan erbjuda möjligheter för reforminriktade eliter. Om autokraterna skyddar sina egna måste demokratins försvarare göra detsamma.
