FN:s säkerhetsråd har aldrig spelat den ambitiösa roll som FN:s grundare hade tänkt sig. Alltför ofta har det misslyckats med att förhindra krig och säkerställa internationell stabilitet. Ändå har det tjänat ett värdefullt syfte i världspolitiken som uppsamlingsplats och institutionellt forum där stormakterna har kunnat ta ställning inför den allmänna opinionen. När säkerhetsrådet misslyckas med att lösa konflikter aktiveras oundvikligen andra kanaler för internationell krishantering, såsom toppmöten mellan supermakter, hemlig diplomati eller till och med regelrätta krig. Det ligger därför i den internationella fredens och stabilitetens intresse att FN:s säkerhetsråd ges möjlighet att fullgöra sin uppgift på ett mer effektivt sätt.
I minst trettio år har det diskuterats om en eventuell utvidgning av säkerhetsrådet, främst i syfte att göra det mer representativt genom att inkludera nya medlemsstater. Förespråkarna för en utvidgning påpekar att hela kontinenter, såsom Afrika och Latinamerika, saknar permanent representation, och detsamma gäller för världens folkrikaste land, Indien. Även om behovet av en utvidgning är allmänt accepterat, vilket bland annat framgår av FN:s framtidspakt som antogs förra året, finns det fortfarande ingen enighet om hur denna utvidgning ska se ut.
Tillsammans med mina kollegor Marco Cellini och Azzurra Malgieri har vi granskat de reformförslag som lagts fram av olika stater, tillsammans med de resolutioner som antagits och de som avvisats i FN:s säkerhetsråd. Vår analys av röstningsmönstren visar att rådet i de flesta fall når enhällighet. Det faktum att endast cirka fem procent av resolutionerna avvisas, sett ur ett kvantitativt perspektiv, bekräftar att den internationella rivaliteten är koncentrerad till ett fåtal nyckelfrågor.
Sedan 1990 har vetomakten använts enligt vissa mönster: USA har främst lagt in veto mot resolutioner som rör Israel och Palestina, Ryssland har gjort det för att skydda sina intressen i Syrien och Ukraina, Kina har efter en lång period av avhållsamhet nyligen börjat tillämpa vetorätten, nästan alltid i linje med Ryssland, medan Frankrike och Storbritannien inte har utövat den sedan 1990.
Det finns få tecken på att stater agerar å sina regioners vägnar
Att öka antalet medlemmar i FN:s säkerhetsråd – både valda och permanenta – skulle inte nödvändigtvis underlätta beslutsfattandet, eftersom en enda nejröst från en permanent medlem fortfarande räcker för att blockera en resolution om vetorätten bibehålls. En utvidgning skulle kunna göra rådet mer representativt, men det finns få tecken på att dess medlemmar agerar å sina regioners vägnar. Tvärtom undergräver regionala rivaliteter ofta sådana påståenden. Bland dem som motsätter sig Indiens ansökan om en permanent plats finns Pakistan; liknande motsättningar finns mellan Brasilien och Argentina, mellan Japan och Kina, och så vidare.
Det skulle kanske vara mer användbart att utvidga FN:s säkerhetsråd till att omfatta regionala organisationer som Europeiska unionen och Afrikanska unionen, även om det bara skulle vara i rådgivande funktion. Detta skulle kunna uppmuntra staterna att öka samordningen på regional nivå och därmed bidra till kollektiv säkerhet.
Det verkliga hindret är vetomakten
Om det verkliga hindret för effektiviteten och auktoriteten hos FN:s säkerhetsråd är de fem permanenta medlemmarnas (P5) vetorätt bör mekanismer införas för att begränsa dess tillämpning och göra den mer politiskt kostsam. Bland de förslag som diskuteras finns tematiska begränsningar, som skulle förhindra användningen av vetorätten i fall av brott mot mänskligheten, folkmord och andra allvarliga brott mot internationell rätt, krav på att ett veto måste stödjas av minst en annan permanent medlem, skyldighet för den stat som använder vetorätten att motivera sitt beslut inför generalförsamlingen, och ogiltigförklarande av ett veto när det finns en kvalificerad majoritet mot det i generalförsamlingen. Efter Rysslands fullskaliga angreppskrig mot Ukraina 2022 införde generalförsamlingen en mekanism som innebär att den automatiskt sammankallas varje gång veto används i FN:s säkerhetsråd.
I framtiden skulle en nytillkommen parlamentarisk församling inom FN, tillsammans med generalförsamlingen, kunna få befogenhet att ogiltigförklara veton som framstår som motiverade av nationella egenintressen snarare än av världsmedborgarnas bredare intressen. Ett sådant arrangemang ingick i det utkast till ny FN-stadga som lades fram förra året av en internationell studiegrupp.
En församling vald av världens medborgare
För närvarande är möjligheten att begränsa – eller så småningom avskaffa – P5-ländernas vetorätt i stort sett en önskedröm och kan endast förverkligas om de själva frivilligt väljer att inte utöva den. Det enda hoppet är att USA, Ryssland och Kina tvingas följa Frankrikes och Storbritanniens exempel och avstå från att använda den. Hur detta ska kunna ske återstår att se.
I det nuvarande politiska klimatet verkar det alltmer anakronistiskt att de viktigaste globala besluten om fred och säkerhet fattas av ett litet antal regeringar. Detta leder till att FN ofta saknar de verktyg som krävs för att lösa konflikter. För att förbättra funktionaliteten i FN:s säkerhetsråd och i FN i stort måste ny kraft tillföras – en kraft som syftar till att förhindra att konflikter mellan enskilda regeringar hotar hela planeten. En församling vald av världens medborgare, även om den inledningsvis endast har rådgivande befogenheter, skulle vara det bästa sättet att visa att krig inte utkämpas i folkets intresse, utan snarare är ett effektivt medel för att underkuva dem.
Regler och villkor för att använda innehåll från denna hemsida.