En ny FN-rapportör för demokrati: vanliga frågor och svar

Runt om i världen kräver människor lyhörda, ansvarstagande och demokratiska regeringar. Många länder står inför utmaningar. Enligt de senaste bedömningarna är det för närvarande 45 länder som går i en auktoritär riktning, medan endast 19 går mot mer demokrati.

I denna situation efterlyser en växande koalition av grupper i det civila samhället, tankesmedjor och experter en särskild FN-rapportör för demokrati. En sådan skulle utses av FN:s råd för mänskliga rättigheter (HRC) för att bidra till att bevaka och stödja demokratisk samhällsstyrning globalt. Vid första anblick verkar förslaget vara självklart, men på detaljnivå finns det viktiga frågor som måste besvaras, precis som med alla nya initiativ. Så här tänker vi kring de vanligaste av dessa frågor.

Täcks inte demokratin redan av befintliga FN-mandat?

Det finns redan sextio befintliga mandat under MR-rådet, de så kallade särskilda förfarandena, men inget avseende demokrati. Några av dem bidrar till att granska och skydda specifika rättigheter som är väsentliga för demokratin, såsom yttrandefriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten. Men inget mandat tar sig an den bredare bilden, som demokratiers institutionella hälsa – till exempel hur väl val hanteras, om det finns fungerande kontrollmekanismer eller hur makten fördelas mellan olika grenar av regeringen. En särskild rapportör för demokrati kan fokusera på dessa systemiska element som för närvarande inte hanteras av andra mandat. Den skulle således inte duplicera befintliga insatser utan snarare täppa till viktiga luckor och komplettera bilden, naturligtvis i nära samarbete med andra mandat.

Kan detta ses som ett främjande av en västerländsk politisk modell?

Enligt FN självt finns det inte endast en modell för demokrati, även om demokratierna har gemensamma drag. Demokratin hör inte till ett visst land eller en viss region, även om den kan vara mer utvecklad i vissa länder. Som vår nya broschyr Vad är demokrati? förklarar, har demokratin rötter i olika kulturer och civilisationer runt om i världen. Traditioner av självstyre har funnits under lång tid på olika kontinenter – från urfolksråd till tidiga församlingar i Asien, Afrika och Nord- och Sydamerika. I dag kommer några av de starkaste kraven på demokratiskt ansvarsutkrävande faktiskt från det globala syd. Opinionsundersökningar visar på ett konsekvent och starkt stöd för demokrati nästan överallt. En särskild rapportör skulle i största möjliga utsträckning respektera lokala sammanhang och befintliga traditioner – ge råd och stöd, inte föreskrifter.

Skulle inte detta innebära alltför mycket extra kostnader och byråkrati?

FN har alltid ont om pengar och står just nu inför en ny likviditetskris. Det är förståeligt att man vill hålla utgifterna nere och inte låta den befintliga byråkratin växa eller bli överbelastad. Men de särskilda rapportörerna är ideellt arbetande personer som verkar med minimala budgetar – ofta med stöd av frivilliga bidrag. Vanligtvis kräver de jämförelsevis lite personalstöd och får bara ett fåtal resor betalda av FN per år. Denna modell är billig och har stor genomslagskraft. Vid ett evenemang nyligen påpekades det att en utökning av systemet med särskilda förfaranden faktiskt är en bra strategi i tider av bristande finansiering.

Är inte detta ett intrång i den nationella suveräniteten?

FN är en organisation som regelbundet betonar principen om suveränitet. Samtidigt har FN också stöttat demokratin ända sedan organisationen grundades, med utgångspunkt i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. De flesta av världens stater har dessutom förbundit sig att följa principerna om demokratisk samhällsstyrning genom internationella avtal som de anslutit sig till, t.ex. den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och många regionala fördrag. Upprätthållandet och övervakningen av dessa åtaganden är en del av ett delat ansvar. Den föreslagna rapportören skulle inte införa regler utifrån, utan undersöka gemensamma utmaningar och goda exempel. Även om det vore idealiskt för stater att allvarligt överväga och genomföra relevanta synpunkter, finns det ingen rättslig skyldighet för dem att göra det med avseende på specifika rekommendationer som rapportören kan komma att lägga fram.

Är inte detta en upprepning av sådant som andra program redan sysslar med?

Denna fråga går utöver de mandat för FN:s råd för mänskliga rättigheter som nämndes inledningsvis. Det pågår förvisso många värdefulla och relevanta aktiviteter inom hela FN-systemet som handlar om god samhällsstyrning, mänskliga rättigheter eller val, till exempel genom FN:s utvecklingsprogram. Sedan 2016 är MR-rådet också vartannat år värd för ett forum om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen. Utanför FN undersöker många grupper och experter hur det står till med demokratin globalt eller viktiga delar av den. Om något skulle den särskilda rapportören för demokrati komplettera och bidra till att förstärka dessa ansträngningar som en särskild FN-funktion som utvärderar den globala situationen för demokratin ur ett bredare och holistiskt perspektiv – och på ett oberoende sätt.

Slutsats

Även om alla dessa och ytterligare frågor kräver fortsatt diskussion och analys är ingen av dem avgörande. Om mandatet utformas på rätt sätt och om en lämplig person väljs ut kan denna roll bidra på ett användbart och kostnadseffektivt sätt till att stärka demokratin runt om i världen. Som föreslogs i ett gemensamt uttalande från grupper i det civila samhället och tankesmedjor kan rapportören stödjas av en rådgivande nämnd som är sammansatt av relevanta experter. Med tanke på de avgörande kopplingarna mellan mänskliga rättigheter och demokrati måste man fråga sig varför denna position ännu inte finns. I FN har det talats mycket om fragmentering och silos. Det är dags att inte bara täppa till viktiga luckor i FN:s bevakning av demokratiska principer utan också att ”zooma ut” och ta en titt på den bredare bilden.