I årtionden positionerade sig USA som den globala ordningens väktare och hävdade att man värnade om suveränitet, rättvis handel och multilateralism. Men den illusionen är nu överspelad. I dag är såväl USA och Kina – världens två verkliga supermakter – som Ryssland – en aspirerande supermakt som är full av ballistik och skrävel – skurkstater som tänjer på eller bryter mot internationella normer för att tillfredsställa sina imperialistiska ambitioner. Vi kan kalla dem jättarna.
Hur kan övriga länder förhålla sig till denna nya verklighet?
De har tre valmöjligheter framför sig. De kan liera sig med en av jättarna för att söka skydd, men på bekostnad av sin självständighet. De kan försöka gå samman och bilda regionala block – men ingen region, inte ens Europa, har kraft att stå emot alla jättar på en gång. Slutligen kan de arbeta för att bygga en global allians av medelmakter. Detta skulle innebära en bred gruppering av länder som agerar som ömsesidigt stödjande jämlikar, som kollektivt vägrar att tillåta jättarnas plundringar och som i stället arbetar för att bygga en bättre regelbaserad ordning.
Medelmakterna bör samarbeta för att bygga en bättre regelbaserad ordning
Detta sista alternativ är inte lätt att genomföra, men det är det klart mest önskvärda.
Vilka är medelmakterna? Det är alla de länder som har ekonomisk, diplomatisk och militär kapacitet att på ett meningsfullt sätt bidra till att upprätthålla den internationella ordningen. Vi talar om alla kontinenter och inkomstnivåer, från Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Kanada och Australien till Japan, Korea och Singapore samt Indonesien, Saudiarabien, Sydafrika och Brasilien. Och inget land behöver uteslutas. Även om en trovärdig allians kräver att de starkaste länderna sitter med vid bordet, kan de minsta och fattigaste nationerna välkomnas in i gänget och bidra till legitimitet, representation och bredd.
En sådan medelmaktsallians skulle kräva en överenskommelse om att alla länder ska vara fredade från kränkningar. Länder utanför Europa skulle gå med på att sätta press på Ryssland i Ukrainafrågan, och Europa skulle i sin tur inte längre tolerera ockupationen av Palestina, som erkänns som ett land av nästan alla andra (inklusive vissa europeiska länder). Det skulle bli en enad kör som manade Kina att hålla sig borta från Taiwan och USA från Grönland, Kanada och Panama. Handelskrig som utkämpas av jättarna skulle mildras av en snabbare ekonomisk integration och solidaritet bland medelmakterna. Med tiden skulle medelmakternas enorma, men icke samordnade, militära styrka befrias från sitt beroende av jättarna och integreras allt närmare strategiskt och operativt. För första gången någonsin skulle multilateralism kunna byggas upp utan en imperialistisk hegemons ambivalenta tillsyn. Detta skulle innebära en verklig multilateralism med ömsesidigt beroende jämlikar.
En allians av medelmakter kan ge nytt liv åt Förenta nationerna
Om allt detta låter som en önskedröm, betänk då att dagens geopolitiska kris tvingar fram nytänkande och öppnar upp ett politiskt fönster. Och denna medelmaktsallians behöver inte skapas i sin fulla form. Redan de första stegen mot en sådan allians skulle ge många fördelar. Att Storbritannien närmar sig EU och att de europeiska makterna frikopplar sig från USA skulle vara en kraftfull början. Korea och Japan kan bygga vidare på sina trevande närmanden med en mer meningsfull strategisk anpassning och samtidigt närma sig Europa. Dessa höginkomstmakter kan arbeta diplomatiskt med stora nationer i det globala syd och locka bort dem från sina satellit-relationer med USA, Kina och Ryssland. Allt detta skulle kunna börja hända redan under nästa år och skulle redan nu höja kostnaden för jättarnas oseriösa agerande, samtidigt som det bygger en plattform för ytterligare steg under kommande år och decennier.
Institutionellt skulle en allians av medelmakter kunna stärka snarare än ersätta Förenta nationerna. Medelmakterna skulle vara fler än de skurkaktiga jättarna i nästan alla organ och instanser. Endast säkerhetsrådet utgör en utmaning. Om deras fredsbevarande arbete störs bör medelmakterna förklara rådet illegitimt och bygga upp ett nytt organ för internationell rätt som skapar en mer representativ process för att besluta om frågor som rör krig och fred.
Var finns demokratin i allt detta, med tanke på tidigare uppmaningar till en klubb av demokratier?
Först och främst skulle en medelmaktsallians vara en mer demokratisk form av multilateralism än den hegemoniska USA-ledda ordningen, med tanke på dess bredare delade makt. Men demokratiälskare (som jag är) bör inte se en sådan allians som ett verktyg för att sprida demokrati, och den bör inte heller utesluta länder med icke-demokratiska politiska system. Internationella ordningar är effektiva när de är utformade så att de kan lösa problem med kollektiva åtgärder som länder inte kan lösa på egen hand. Detta kräver att de är så breda som möjligt och fokuserade på en snäv uppsättning frågor – till exempel mellanstatliga konflikter, hälsosäkerhet och klimatförändringar. När de utformas för att pressa länder att ändra sin interna politik går de för långt och förlorar den legitimitet och delaktighet som de behöver för att uppnå sina huvudmål. Den USA-ledda efterkrigsordningen fick lära sig detta till ett högt pris.
Vad vi behöver nu, för att skydda oss alla från den farliga väg som världen är på väg in på, är en allians mellan alla länder som tror på principerna om suveränitet, multilateralism och fredlig samexistens, oavsett deras politiska system.
Regler och villkor för att använda innehåll från denna hemsida.