Webbinarium om demokratin i den globala styrningen granskar EU och FN

Vid ett event i november 2024 undersöktes vad FN och andra internationella organ kan lära sig av EU när det gäller att stärka inkluderingen och deltagandet av medborgare och civilsamhällets organisationer.

‍Det tvådelade webbinariet, som organiserades och modererades av ENSURED-forskaren Inés M. Pousadela från CIVICUS/Universidad ORT Uruguay, erbjöd ett tillfälle att reflektera över de möjligheter som finns för Förenta nationerna (FN) att förverkliga den potential som finns i de inledande orden i FN-stadgan, ”We the Peoples”. Endast genom att reformera den globala styrningen så att den bättre inkluderar världsbefolkningen och främjar ett strategiskt deltagande av det civila samhället kan FN förbli ändamålsenligt i en värld som är radikalt annorlunda idag jämfört med 1945.

I den första delen (som finns på YouTube här) hämtade vi inspiration från världens mest avancerade experiment när det gäller överstatlig demokrati och medborgardeltagande – Europeiska unionen (EU). Fyra gästtalare redogjorde för EU:s framsteg, kvarstående luckor, outnyttjad potential, möjligheter till ytterligare expansion och hur europeiska mekanismer och institutioner för medborgardeltagande kan tillämpas på global nivå.

Under den andra sessionen (på YouTube här) diskuterade företrädare för fem organisationer i det civila samhället olika sätt att skapa ett mer inkluderande, deltagandebaserat och demokratiskt FN. Förslagen omfattar utnämningen av ett sändebud för det civila samhället, införandet av en mekanism för världsmedborgarinitiativ samt inrättandet av en parlamentarisk världsförsamling.

Deltagardemokrati: Vad kan världen lära av EU?

‍Den första panelen samlade fyra experter på europeisk demokrati och medborgarinflytande: Daniela Vancic (Democracy International), Eleonora Poli (Centre for European Policy Network/Italian Institute of International Affairs), Elisa Lironi (European Citizen Action Service) och Ophélie Masson (European Alternatives).

Bakgrund och utmaningar‍

Eleonora Poli inledde diskussionen med att ge en grundläggande bakgrundsbeskrivning av de utmaningar som den europeiska demokratin står inför. Hon beskrev ett komplext landskap av överlappande kriser – ekonomiska, säkerhets- och pandemirelaterade – som i hög grad har påverkat medborgarnas förtroende för institutionerna. Poli konstaterade att det framför allt är medborgare i den lägre medelklassen som uttrycker lägst förtroende för såväl EU-institutionerna som de nationella institutionerna. Hon förklarade att valdeltagandet visserligen har ökat, men att detta paradoxalt nog har lett till ett ökat stöd för högerpopulistiska partier. Denna trend understryker det akuta behovet av bättre kommunikation om befintliga mekanismer för deltagande och ett mer effektivt engagemang med medborgarna.

Det europeiska medborgarinitiativet är ett exempel på transnationellt deltagande

Daniela Vancic tillförde ett annat perspektiv till diskussionen och betonade att EU redan har utvecklat en del innovativa verktyg för deltagande som för närvarande inte är tillgängliga på nationell nivå i många medlemsländer. Hon lyfte fram det europeiska medborgarinitiativet (ECI) som ett banbrytande exempel på transnationell deltagardemokrati. Vancic menade att man i stället för att börja om från början bör fokusera på att förbättra och utöka dessa befintliga instrument för att göra dem mer effektiva och tillgängliga för medborgarna.

Elisa Lironi fokuserade på de strukturella utmaningar som EU:s demokrati står inför och noterade det begränsade antalet officiella verktyg för deltagande som finns tillgängliga på EU-nivå och den ihållande klyftan mellan EU:s institutioner och medborgarnas dagliga liv. Hon betonade den avgörande betydelsen av medborgarutbildning om EU:s beslutsprocesser och diskuterade både potentialen och riskerna med digitala demokrativerktyg, och lyfte fram hur tekniska lösningar måste balanseras med frågor som rör tillgänglighet och inkludering.

Ophélie Masson lyfte fram vikten av medborgarförsamlingar – eller ”folkförsamlingar”, som hon föredrog att kalla dem för att bättre inkludera icke-medborgare som är bosatta i EU. Hon redogjorde för både potentialen och begränsningarna med dessa demokratiska innovationer, särskilt på EU-nivå. Masson betonade att dessa församlingar visserligen har visat sig lovande, men att deras effektivitet har begränsats av frågor om representation och av att deras resultat inte är bindande.

Potentialen och begränsningarna hos befintliga mekanismer‍

Diskussionen övergick sedan till att granska specifika mekanismer för deltagande, med särskilt fokus på ECI. Elisa Lironi förklarade att det krävs över en miljon underskrifter från minst sju medlemsländer för att aktivera denna mekanism, och noterade att endast 10 sådana initiativ har lyckats sedan starten 2012. Hon menade dock att effekterna av dessa initiativ ofta sträcker sig längre än till direkta lagstiftningsresultat och att de fungerar som värdefulla verktyg för att öka medvetenheten och påverka politiska diskussioner. Även misslyckade initiativ kan spela en viktig roll när det gäller att forma den offentliga debatten och bygga upp transnationella nätverk.

Eleonora Poli gav en viktig bakgrund till de utmaningar som ECI står inför och konstaterade att 58 procent av medborgarna fortfarande inte känner till att mekanismen finns. Hon påpekade att deltagarna i ECI är geografiskt koncentrerade till äldre EU-länder och betonade den avgörande roll som organisationer i det civila samhället spelar för att underlätta deltagandet. Både Poli och Lironi betonade behovet av bättre kommunikation och medborgarutbildning för att göra dessa verktyg mer tillgängliga och effektiva.

Diskussionen om medborgarförsamlingar, som leddes av Ophélie Masson, fokuserade på den nyligen genomförda konferensen om Europas framtid som det första större experimentet med församlingar på EU-nivå. Masson redogjorde i detalj för de viktigaste utmaningarna, särskilt när det gäller representation och urvalsprocessen. Hon konstaterade att sådana församlingar har visat sig vara mest effektiva på lokal och kommunal nivå, där deltagarna lättare kan se den direkta effekten av sitt engagemang. Hennes viktigaste rekommendation var att församlingarnas resultat behöver vara bindande för att få en meningsfull inverkan.

Det finns ett akut behov av bättre kommunikation om befintliga mekanismer för deltagande och ett mer effektivt engagemang från medborgarnas sida

‍Digital demokrati och crowdsourcing var ett annat viktigt tema, där Elisa Lironi delade med sig av insikter från sin forskning om hur dessa verktyg används för lagstiftning och författningsskapande. Hon beskrev hur digitala plattformar kan fungera som agendasättande mekanismer på EU-nivå, samtidigt som hon betonade vikten av att upprätthålla flera kanaler för deltagande för att säkerställa inkludering. Lironi betonade att digitala verktyg bör komplettera, snarare än ersätta, traditionella former av engagemang.

Sammanfattningsvis identifierade paneldeltagarna flera viktiga utmaningar för deltagardemokratin i EU, bland annat den begränsade effekten av befintliga verktyg, komplexa institutionella processer, språk- och tillgänglighetshinder, geografiska och demografiska representationsproblem, resursbegränsningar för deltagarna och otillräcklig medborgarutbildning. Men de gav också konkreta rekommendationer för att ta itu med dessa utmaningar. Det handlade bland annat om att kombinera olika verktyg för deltagande, öka Europaparlamentets roll, stärka deltagandet på lokal nivå, förbättra kommunikationen av resultat och utveckla mer proaktiva strategier för engagemang.

Uppskalning till global nivå

‍Diskussionen avslutades med en undersökning av hur verktyg för deltagande kan skalas upp till global nivå, särskilt i samband med en reformering av FN. Daniela Vancic beskrev ett ambitiöst förslag om ett världsmedborgarinitiativ med ECI som förebild, som skulle kräva fem miljoner underskrifter från tio medlemsländer och kunna riktas till antingen FN:s säkerhetsråd eller generalförsamling. Även om ett sådant initiativ skulle vara icke-bindande, menade Vancic att det skulle kunna spela en avgörande roll för att sätta agendan och ge världsmedborgarna en röst i den internationella styrningen.

Elisa Lironi byggde vidare på denna diskussion genom att föreslå att verktyg för deltagande skulle kunna användas för att reformera själva FN-processerna, och gav som exempel att medborgarna skulle kunna rådfrågas om vetorätten i säkerhetsrådet. Hon betonade att alla globala mekanismer för deltagande måste tillhandahålla flera kanaler för engagemang och ägna stor uppmärksamhet åt inkludering och tillgänglighet. Sessionen avslutades med ett samförstånd om att även om verktyg för deltagardemokrati står inför betydande utmaningar på transnationell nivå, är de fortfarande avgörande för legitima styrelseformer. Med lämpliga modifieringar och stödstrukturer har de potential att anpassas för globala institutioner.

Ett mer inkluderande och delaktigt FN: Vilka förhoppningar finns för en reformering?

‍Den andra sessionen handlade om de pågående insatserna för att göra FN mer inkluderande och deltagande. I panelen ingick fem experter från det civila samhället: Jesselina Rana (CIVICUS), Oyebisi B. Oluseyi (Nigeria Network of NGOs), Rebecca A. Shoot (Citizens for Global Solutions), Rodrigo Lima Faliveni (Democracy Without Borders) och Sigrid Kromann Schiøler (Global Focus).

FN:s demokratiska underskott

‍Sessionen inleddes med en diskussion om huruvida FN har levt upp till löftet i stadgans inledande ord, ”Vi, de förenade nationernas folk” (på eng. “We the Peoples”). Rebecca Shoot gav en historisk bakgrund och påpekade att FN-stadgan ursprungligen var tänkt att vara ett levande dokument, vilket USA:s president Harry Truman betonade när stadgan antogs 1945. Hon beskrev FN:s nuvarande struktur som dominerad av den verkställande makten och att den saknar en lämplig balans mellan lagstiftning och rättskipning. Systemet, förklarade hon, är i stort sett oförändrat sedan grundandet 1945 – då endast 50 länder och fyra kvinnor var närvarande – och innehåller inbyggda element som återspeglar de segrande parternas rätt.

Rodrigo Lima framhöll att FN visserligen har bidragit till att främja internationellt samarbete, men att dess demokratiska underskott har blivit allt tydligare i dess oförmåga att ta itu med samtida globala utmaningar som klimatförändringar, pandemier och global ojämlikhet. Han identifierade tre huvudsakliga demokratiska underskott: bristen på direkt medborgarrepresentation, en statscentrerad modell som prioriterar regeringar framför medborgare och avsaknaden av mekanismer för meningsfullt medborgardeltagande.

FN:s demokratiska underskott har blivit allt tydligare

Jesselina Rana lyfte fram den skriande bristen på kvinnor i FN:s beslutsfattande positioner och konstaterade att under FN:s 80-åriga existens har aldrig en kvinna varit generalsekreterare. Hon betonade att FN:s arbetsformer saknar transparens och att organisationen representerar statschefer snarare än folken. Processen för att utse generalsekreteraren, förklarade hon, har historiskt sett inneburit uppgörelser bakom stängda dörrar där de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet har oproportionerligt stor makt.

Sigrid Kromann satte FN:s demokratiska underskott i ett sammanhang av mer övergripande globala trender och hänvisade till uppgifter från CIVICUS som visar att endast 2,1 procent av världens befolkning lever i länder med ett öppet utrymme för civilsamhället. Hon konstaterade att civilsamhället utsätts för allt större påtryckningar inom FN-processerna, vilket framgår av den slutna karaktären hos nyligen genomförda evenemang som COP29 och Summit of the Future. Trots dessa utmaningar hävdade hon att FN fortfarande är det enda hållbara forumet för global styrning, även om det ibland känns som att ”dunka huvudet i väggen” när man arbetar med organisationen.

Reformförslag

Diskussionen övergick sedan till att handla om specifika reformförslag från det civila samhället. Oyebisi Oluseyi och Sigrid Kromann redogjorde i detalj för UNMute-initiativet, som syftar till att öka civilsamhällets tillgång till FN-processer och inkluderar förslaget om ett sändebud för civilsamhället för att effektivisera civilsamhällets deltagande i hela systemet. Initiativet, som leds av civilsamhällesorganisationer i partnerskap med stater som Costa Rica och Danmark, har också tagit fram en manual med rekommendationer för att förbättra civilsamhällets engagemang, inklusive att effektivisera ackrediteringsprocesser, tillhandahålla ekonomiskt stöd för deltagande och ta itu med visumutmaningar.

‍Jesselina Rana diskuterade kampanjen 1 for 8 Billion, som bygger på det tidigare initiativet 1 for 7 Billion, och som verkar för en mer transparent och inkluderande process för att utse FN:s generalsekreterare. Kampanjen förespråkar specifikt att en kvinna med feministiska meriter utses till generalsekreterare, samtidigt som man säkerställer en rigorös och transparent urvalsprocess. Hon konstaterade att kampanjen har fått stöd från flera medlemsländer och att man arbetar för att skapa momentum på både global och nationell nivå.

Även om förändringar kan vara långsamma och komplicerade, ger den växande reformviljan och de framgångsrika exemplen på tidigare institutionella innovationer anledning till hopp

‍Rodrigo Lima redogjorde för förslaget om ett världsmedborgarinitiativ inom FN, med ECI som förebild. Mekanismen skulle göra det möjligt för medborgare att föra upp frågor på FN:s dagordning genom att samla in fem miljoner underskrifter från minst 10 medlemsländer. Initiativ som uppnår detta minimum är visserligen inte bindande, men skulle innebära en skyldighet för relevanta FN-organ att debattera och rösta om dem, och medlemsländerna skulle vara skyldiga att förklara sina röster för att skapa transparens.

Rebecca Shoot redogjorde för det mångåriga förslaget om en parlamentarisk församling inom FN, som direkt skulle representera medborgarna snarare än regeringarna. Hon förklarade att detta skulle kunna genomföras stegvis – inledningsvis med medlemmar från nationella parlament innan man övergår till direkta val, och inledningsvis med en rådgivande roll innan man eventuellt får lagstiftande befogenheter. Förslaget har fått stöd från personer i över 150 länder, däribland 1 600 nuvarande och tidigare parlamentariker.

Anledningar till hopp

Paneldeltagarna diskuterade också den senaste utvecklingen vid FN:s framtidstoppmöte. Även om vissa ansåg att toppmötet var en besvikelse när det gäller konkreta resultat, noterade de också några små tecken på framsteg, t.ex. att en formulering om en reform av säkerhetsrådet har tagits med i framtidspakten. Rebecca Shoot lyfte fram den senaste utvecklingen i diskussionerna om reformeringen av säkerhetsrådet, bland annat det växande stödet för att ge afrikanska stater permanenta platser och nya mekanismer för att hantera missbruk av vetorätt.

‍När det gäller framtiden betonade paneldeltagarna behovet av att koppla samman olika reforminitiativ och arbeta på flera nivåer samtidigt. De betonade vikten av att bygga bredare koalitioner, samarbeta med vänligt sinnade medlemsländer och koppla samman internationellt påverkansarbete med demokratiseringsinsatser på nationell nivå. Samtidigt som de konstaterade att det finns betydande utmaningar framöver, särskilt med tanke på den globala demokratiska tillbakagången, hävdade de att fortsatt engagemang och reformtryck är avgörande för att göra den globala styrningen mer demokratisk och effektiv.

‍Diskussionen avslutades med försiktigt optimistiska budskap, där det betonades att även om förändring kan vara långsam och komplicerad, ger den växande reformviljan och framgångsrika exempel på tidigare institutionella innovationer anledning till hopp. Paneldeltagarna betonade att det civila samhället måste fortsätta att driva på demokratiseringen och samtidigt förkroppsliga demokratiska principer i sitt eget arbete.

Denna artikel publicerades ursprungligen på ensuredeurope.eu. Den återpubliceras här med vänligt tillstånd. Upphovsrätten kvarstår hos den ursprungliga utgivaren och/eller författaren.