Bokrecension: The Universal Republic: A Realistic Utopia?

Idén om en demokratisk världsstat avfärdas eller undviks ofta i statsvetenskapliga diskussioner, eftersom många akademiker är snabba med att betona att de inte förespråkar en så genomgripande förändring. Mot denna bakgrund är Mathias Koenig-Archibugis nyligen utgivna bok The Universal Republic: A Realistic Utopia? ett djärvt initiativ som är både tankeväckande och uppfriskande. Boken undersöker i detalj en grundläggande fråga: Skulle en demokratisk världsstat faktiskt kunna vara en praktiskt genomförbar och önskvärd lösning på de utmaningar som vår gemensamma planet står inför?

Koenig-Archibugi delar upp sin diskussion i två huvuddelar med ungefär samma längd. För det första undersöker han om en sådan världsstat är genomförbar (är den möjlig?), och för det andra undersöker han om den är önskvärd (är det något vi borde eftersträva?). Denna recension sammanfattar bokens huvudargument och avslutas med några kritiska anmärkningar från en aktivists perspektiv.

En djärv, tankeväckande och uppfriskande bok

I den första delen diskuteras möjligheten att upprätta en universell republik (UR), som definieras som en demokratisk, globalt inkluderande och federal stat. Koenig-Archibugi bedömer i vilken utsträckning människor och regeringar har uppfattningar som kan hindra skapandet av en UR. Enligt de opinionsundersökningar som presenteras i boken, och som annars ofta förbises eller ignoreras i akademisk forskning, finns det inget överväldigande motstånd mot en världsstatsbildning. Eftersom stater redan har överfört en betydande del av sin legala auktoritet till internationella organisationer skulle en kritisk massa av stater sannolikt kunna överföra auktoritet till en UR om de försökte, menar Koenig-Archibugi.

Opinionsundersökningar tyder på att det inte finns något överväldigande motstånd

I den första delen diskuteras också frågan om hållbarhet: om en UR upprättades, skulle den kunna upprätthållas som en demokratisk statsbildning över tid? Utifrån antagandet att de förhållanden som påverkar demokratins överlevnad inom länder kan ge ofullständig men värdefull information om hållbarheten också hos en föreställd demokratisk världsstat, behandlas frågan genom nationella analogier och en analys av befintliga empiriska data. Den viktigaste slutsatsen är att det verkar långt ifrån oundvikligt att en världsstat skulle urarta till tyranni, vilket ofta hävdas. Tvärtom ser chanserna ganska goda ut för att den skulle överleva som demokratisk statsbildning.

I den andra delen diskuteras önskvärdheten av en UR. Det handlar inte bara om mänsklig överlevnad, exempelvis med tanke på hoten från klimatförändringar eller kärnvapen, utan också om det bredare målet att främja och garantera personlig autonomi och lika respekt för alla människor på global nivå. Utifrån en rad empiriska observationer om globala problem relaterade till lidande, tvång och djupgående påverkan argumenteras för behovet av global demokratisk styrning. Koenig-Archibugi visar också hur en UR kan ta itu med dessa problem i dagens värld på ett effektivt sätt.

Ett annat intressant ämne i den andra delen är frågan om andra institutionella arrangemang, såsom en konfederation eller en polycentrisk styrning, skulle innebära bättre former för global demokrati.

Ett vanligt argument mot idén om en federal världsstat, särskilt från förespråkare av konfederativa modeller, är rädslan för att vissa människor eller grupper skulle kunna hamna i en permanent minoritetsställning som gör det omöjligt för dem att kunna påverka viktiga beslut. Koenig-Archibugi ifrågasätter detta argument och visar att det saknar tillräckliga empiriska bevis. I själva verket hävdar han att en UR har större potential att inkludera och stärka minoriteters röster. Till skillnad från konfederationer, som främst representerar regeringarnas verkställande grenar, skulle en UR inkludera strukturer som ett globalt parlament som direkt engagerar och representerar medborgarna, vilket möjliggör en bredare och mer rättvis inkludering av olika perspektiv.

När det gäller de olika versionerna av polycentrisk demokrati pekar Koenig-Archibugi på ett generellt problem med ansvarsutkrävande i icke-valbaserade former av demokratisk representation. Vidare innebär avsaknaden av ett övergripande ramverk för styrning att frågor hanteras isolerat från varandra. Det faktum att frågor inte alltid kan separeras är en svaghet hos de polycentriska modellerna, hävdas det.

Boken behandlar den empiriska forskningen inom ämnet

Ur ett aktivistiskt perspektiv är verket till stor hjälp eftersom det behandlar vad som förefaller vara huvuddelen av den empiriska statsvetenskapliga forskningen i ämnet. Medan statsvetare tenderar att avfärda idén om en världsstat utan någon djupare argumentation, lyckas Koenig-Archibugi på ett nyktert och övertygande sätt argumentera för möjligheten och önskvärdheten av en världsstat.

För en icke fackutbildad läsare är vissa av bokens tekniska aspekter svåra att bedöma, såsom de statistiska formler, metoder och modeller som används. Det kommer därför att vara värdefullt att se hur verket tas emot bland statsvetare. Det förtjänar verkligen stor uppmärksamhet.

En kritisk fråga gäller begreppet världsstat som används genomgående i boken. Som Koenig-Archibugi visar spelar det i enkätundersökningar en mycket stor roll exakt hur en fråga ställs (se s. 76). Om frågan om en världsstat formuleras i termer av ”att ge upp nationellt oberoende eller suveränitet” får den till exempel mycket lägre stöd jämfört med en formulering som hänvisar till antagandet att ”enskilda nationer inte kan lösa problem på egen hand”.

Koenig-Archibugis federalistiska begreppsbildning av en UR klargör förvisso att makten kan och kommer att ”delas mellan flera nivåer av styrning” (s. 5), vilket tyder på att nationalstaterna kommer att behålla en betydande politisk beslutanderätt. Trots detta uppfattas begreppet ”världsstat” i den allmänna debatten ofta som att det innebär att man helt ger upp det nationella oberoendet. Ur en aktivists perspektiv vore det klokare att använda andra termer eller tillvägagångssätt, som att betona målet att inrätta en ”global konstitution”, vilket görs i Democracy Without Borders förändringsteori. Framtiden får utvisa om begreppet ”universell republik” kommer att få ett bredare genomslag.

Precis som Koenig-Archibugi påpekar innehåller boken inga påståenden om sannolikheten för att en UR kommer till stånd inom en överskådlig framtid. Det finns förvisso inga garantier för framgång. Men å andra sidan visar boken att det inte finns någon anledning att tro att det är omöjligt. Och med tanke på vad som står på spel har vi alla skäl att fortsätta sträva efter det som Martin Luther King kallade för mänsklighetens förenande.

Mathias Koenig-Archibugi är Associate Professor i global politik vid Department of Government och Department of International Relations vid London School of Economics and Political Science. Han undervisar i kurser om global politik, internationella institutioner och global offentlig politik. Hans forskning fokuserar på styrningen av globala frågor, särskilt när det gäller hälsa och arbetstagares rättigheter, och på möjligheten att demokratisera den globala politiken.