Vilseledande diskussion om Den eviga freden

I Dagens Nyheter har en intressant men problematisk diskussion förts om hur världsfred kan uppnås. Diskussionen är intressant eftersom ämnet knappast kunde vara mer aktuellt. Men den är samtidigt problematisk eftersom den är vilseledande och riskerar leda till onödig polarisering.

Utgångspunkten är filosofen Immanuel Kant som i år fyllde 300 år, och mer specifikt Kants kända skrift Om den eviga freden. I denna lilla skrift skissar Kant på en kosmopolitisk rätt och en federation av jordens folk.

Diskussionen inleddes i DN den 15 augusti 2024 med Torbjörn Tännsjös artikel ”Bara ett globalt våldsmonopol kan uppnå världsfred”. På denna svarade Mårten Wikforss och Tännsjö skrev sedan en slutreplik.

Enligt Tännsjö krävs det en global lagstiftning för att rädda mänskligheten undan krig. Det håller nog många med om. Men hans termer uppfattas skrämmande: “en federativ världsstat där en världsregering åtnjuter våldsmonopol”. Detta i kombination med att han menar att denna världsregering inte behöver vara demokratisk, även om det vore önskvärt, gör honom sårbar för argument av typen som Mårten Wikforss för fram.

En skrämmande dystopi

Enligt Wikforss framstår detta som en skrämmande dystopi och han syftar just på att Tännsjö inte verkar göra någon större åtskillnad mellan demokrati och despoti. Denna distinktion är för Wikforss helt avgörande, vilket antagligen de flesta som lever i demokratier skulle hålla med om. Enligt Wikforss kan världsfred endast uppnås genom att alla nationer blir demokratiska.

Tragiskt nog förbiser dock Wikforss Tännsjös huvudargument, att världen saknar styrning och att den kärnvapenbaserade terrorbalansen är synnerligen farlig, ja rent av suicidal. Att begränsa demokratin till nationell nivå, som Wikforss förespråkar, rymmer uppenbara problem kring globala allmänningar som han inte adresserar. Även om alla nationer vore demokratiska finns det frågor för vilka den nationella nivån inte räcker till.

Wikforss menar dock att demokrati på högre nivå än den nationella är omöjlig – den är ”lika ogenomförbar i dag som när Kant funderade över den”. Wikforss nämner i en parentes att vi inte ens klarar ”att få EU:s begränsade antal medlemsstater att ge upp tillräckligt med självständighet för att dra åt samma håll i avgörande frågor”.

Varför inte istället lyfta EU som ett exempel på att demokrati trots allt kan fungera på överstatlig nivå, och därmed utgöra en fyrbåk för demokrati på global nivå? EU har trots allt radikalt minskat risken för krig mellan europeiska nationer och spelar idag en avgörande roll för att klimatanpassa de europeiska länderna.

Det är svårt att se varför inte Wikforss välkomnar en överstatlig utveckling av demokratin. Lika svårt är det att se varför inte Tännsjö lägger större vikt vid demokratins betydelse. Varken Tännsjö eller Wikforss lyckas ta till vara Kants vision som faktiskt kan vara en hjälp idag.

Varken Tännsjö eller Wikforss lyckas ta till vara Kants vision som faktiskt kan vara en hjälp idag.

Tännsjö förbiser att Kants huvudpoäng är att rätten ska reglera relationen mellan stater, och då menar Kant inte den starkes rätt utan juridisk rätt. När Kant motsätter sig ”en universalmonarki, där de andra staterna tvingats till underkastelse under en makt” så tolkar Tännsjö det som att Kant motsätter sig alla former av överstatlighet.

Men det som Kant motsätter sig är imperiebyggen, det vill säga att en nation tvingar andra nationer till underkastelse, likt Romarriket eller Brittiska imperiet. Det är imperietanken som på Kants tid är den självklara utgångspunkten. Något EU fanns inte och än mindre något FN.

Enligt Kant råder ett laglöst tillstånd mellan nationer vilket leder till ständiga krig. Den eviga fred som Kant eftersöker kan uppnås om nationer – liksom enskilda människor – skulle ”avstå från sin vilda och laglösa frihet och bekväma sig att underkasta sig offentliga lagar”. Eftersom Kant inser att detta är något som nationerna ”absolut inte vill” pekar han på möjligheten av en ”stegvis växande federation”.

Det som Kant alltså helst av allt skulle vilja se, hans plan A, är en ”folkens stat (civitas gentium)”, som omfattar jordens alla folk och som baseras på en “världsmedborgarrätt (ius cosmopoliticum)”. Men eftersom han inte tror detta är möjligt för han fram sin plan B, en varaktig och stegvis växande federation som stater ansluter sig till på frivillig basis. Denna ”fria federalism” skulle enligt Kant fungera som ett fredsförbund som syftar till att göra slut på alla krig.

Mycket har hänt i världen sedan Kants tid. På många sätt kan FN med dess institutioner ses som ett försök att förverkliga Kants plan B. Trots sina förtjänster så är det tydligt att FN inte räcker till för att hantera de globala problem som världen står inför, inte minst krigshotet.

Det går att förändra FN och ge det en starkare lagstiftande makt.

Att FN “saknar tänder”, som Antonio Gutierrez har sagt, är dock ingen naturlag. Det går att förändra FN och ge det en starkare lagstiftande makt. Vägen dit består i global demokratisering. Att demokratisera nationer står inte i motsättning till att demokratisera globalt. Tvärt om – när allt fler problem har en global karaktär behövs en global demokratisering för att inte demokratin på nationell nivå ska urhokas.

I debatten mellan Tännsjö och Wikforss döljs detta viktiga samband mellan demokratisering nationellt och globalt. Genom det sambandet kan Kants plan A bli verklighet eftersom de rörelser som kämpar för demokrati i olika nationella sammanhang skulle stärkas av en demokratirörelse på global nivå.