Mänsklighetens fortsatta utveckling kräver reform av FN-stadgan

Enkelt uttryckt är det grundläggande problem vi står inför i dag när det gäller den internationella styrningen att vi misslyckats med att anpassa våra ekonomiska och politiska institutioner till de tvingande krav som en snabbt föränderlig tid ställer.

FN:s generalsekreterare sa just detta i september förra året när han i ett tal inför generalförsamlingen konstaterade: “Vi kan inte effektivt ta itu med problemen som de är om inte institutionerna återspeglar världen som den är.” Världen har blivit mycket mer komplex än den var 1945 när FN-stadgan och det tillhörande systemet med multilaterala organisationer skapades.

Det internationella samarbetssystemet är inte längre ändamålsenligt

Faktum är att det internationella samarbetssystemet inte längre är ändamålsenligt; det klarar inte av att hantera de många olösta kriser vi står inför, ofta på grund av att det saknar tillräcklig jurisdiktion, ibland på grund av att det inte har tillräckliga resurser, inte sällan på grund av att det saknar den idémässiga ram som krävs för att effektivt diagnostisera problemen och utarbeta trovärdiga lösningar, och för det mesta på grund av att det i grunden anses vara orättvist.

Och således går vi vidare mot en potentiellt katastrofal framtid med accelererande klimatförändringar, en fortsatt uppluckring av vår kärnvapenordning, ökande och destruktiv nationalism, tilltagande konflikter, mer frekventa pandemier samt ett ekonomiskt paradigm som inte längre ger välstånd åt alla.

Ett tankeexperiment

Så här på FN-stadgans dag (artikeln publicerades ursprungligen på FN-stadgans dag 26 juni) vill vi göra ett tankeexperiment: Om vi började helt från början, utan att behöva rätta till tidigare misstag eller upprätthålla ett historiskt sammanhang, vilket system för internationell styrning skulle vi då utforma och hur skulle det fungera?

Utan tvekan skulle det systemet skilja sig från det vi har idag. Förenta nationerna utgör ett framsteg inom global styrning som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Men vi kan alla se att dess nuvarande institutionella arkitektur är otillräcklig för att hantera komplexiteten och hastigheten i dagens utmaningar.

Detta är inte en anklagelse mot FN, utan snarare ett erkännande av det naturliga i att saker och ting förändras på nytt. Man kan både stödja FN för dess bedrifter och samtidigt konstatera att det finns ett behov av att förändra organisationen. Vår uppmaning att reformera FN kommer från vår önskan att se organisationen överleva och blomstra. Förr eller senare kommer mänsklighetens utveckling kräva att vi tar upp det en gång tabubelagda ämnet om att ändra FN:s grundläggande stadga. 

Stadgan var hela tiden avsedd att vara ett levande dokument. När den antogs 1945 klargjorde USA:s dåvarande president Harry Truman detta:

“Denna stadga kommer att utvecklas och förbättras allteftersom tiden går. Ingen kan påstå att den nu är ett slutgiltigt eller perfekt instrument. Den har inte gjutits i någon fast form. Förändrade världsförhållanden kommer att kräva nya justeringar.”

Stadgans egna artiklar 108 och 109 skrevs avsiktligt för att skapa en institutionell möjlighet till utveckling över tid. Den viktigaste frågan som avsågs i dessa artiklar redan från FN:s grundande var vetorätten i säkerhetsrådet. Denna fråga bör på allvar omprövas, vilket rekommenderas i en nyligen publicerad rapport från ett expertorgan som sammankallats av generalsekreteraren. Men stadgan skulle också kunna lägga större vikt vid klimatförändringarna, som den inte säger något om, den skulle kunna formulera regelverket för ett världsparlament för att göra det mer representativt, den skulle kunna stärka FN:s förmåga att genomdriva beslut, tillhandahålla mer förutsägbar finansiering och bättre engagera världens medborgare i det internationella beslutsfattandet.

En reviderad stadga skulle kunna formulera regelverket för ett världsparlament

Men debatten om stadgereform brukar snarare väcka oro än att ses som en möjlighet att diskutera sådana framsteg.

Det vanligaste argumentet mot att uppdatera FN-stadgan är att vi med dagens spänningsfyllda geopolitiska landskap riskerar att landa i något ännu värre.

Men det kommer aldrig att finnas ett perfekt tillfälle. Som talesättet lyder: Det bästa tillfället att plantera ett träd var för 20 år sedan. Det näst bästa är nu.

För det andra kommer det att ta flera år att reformera stadgan. Det kommer inte att ske över en natt. Stämningsläget kommer att förändras med tiden. Men vi måste starta processen, eller åtminstone samtalet.

För det tredje skulle en reform av stadgan ta itu med just de frågor som är orsaken till att stämningen är så ansträngd, inklusive uppfattningar om dubbelmoral i tillämpningen av internationell rätt och ett globalt styrsystem som gynnar ett fåtal mäktiga länders intressen på alla andras bekostnad. Genom att etablera en rättvisare spelplan skulle man i viss mån kunna skapa incitament för länder att engagera sig i en konstruktiv anda.

Och slutligen, ja, visst finns det risker med en reform av FN-stadgan, men det finns ännu större risker med att fortsätta på den väg vi nu slagit in på.

Att föreställa sig ett förnyat Förenta Nationerna

Det är därför som det kan vara till hjälp att föreställa sig en nystart, från grunden. Föreställningsförmågan är inte föremål för veto (för att göra ändringar i stadgan krävs att alla fem permanenta medlemmar samtycker till ändringen), och den är inte heller bunden av de nuvarande politiska låsningar som kan få även marginella förändringar att framstå som extremt svårgenomförbara.

Med hjälp av föreställningsförmågan kan man öppna dörren för idéer som är såväl stora (som att ifrågasätta underliggande förhållanden, t.ex. statssuveränitetens roll i en värld av globalt ömsesidigt beroende) som små (som att kräva att generalförsamlingen håller en session när ett veto används i säkerhetsrådet – en förändring som faktiskt genomfördes nyligen).

Vad vi måste undvika, trots det spända politiska läget och vår egen försiktighet, är att fördröja utformningen av något nytt på grund av en missriktad respekt för ett system som inte levererar trovärdiga lösningar på akuta problem och som vi vet inte kan vara för evigt.

Föreställningsförmågan är inte föremål för veto

Vid denna FN-stadgans årsdag gör vi förmodligen klokt i att föreställa oss hur en ny stadga skulle kunna se ut (vilket vissa redan har börjat göra); vilka principer den skulle bygga på, vilka institutioner den skulle ge upphov till och hur den skulle kunna inspirera världen att samlas i en ny gemensam strävan. Föreställ er en ny stadga som utarbetats av en mycket mer representativ samling av världens många kulturer och regeringar (endast 51 länder existerade när den nuvarande stadgan utarbetades – större delen av Afrika var alltjämt koloniserat). När vi väl har vågat föreställa oss kan vi vara bättre rustade att genomföra några av de nödvändiga förändringarna.

Insatserna kunde inte vara högre.  Det behövs en ny väg – frågan är om vi skapar den avsiktligt, utifrån ett medvetet val, eller om vi tvingas in på den av nöd. 

FN-stadgan var från början tänkt att vara ett levande dokument – kanske är det nu dags att blåsa nytt liv i den.

Dan Perell och Heba Aly är ledamöter av styrkommittén för UN Charter Reform Coalition, som samlar civilsamhället och FN:s medlemsstater för att mobilisera stöd för en generalkonferens som ska se över FN-stadgan i enlighet med artikel 109. För mer information, anmäl dig till koalitionens e-postlista.

Denna artikel publicerades ursprungligen av Global Governance Forum på FN-stadgans dag den 26 juni 2024. Upphovsrätten kvarstår hos den ursprungliga utgivaren och/eller författarna.