Vikten av transnationella grupper i internationella parlament

Idag, den 9 juni, går Europa till val. Över 370 miljoner medborgare i EU:s 27 medlemsstater har möjlighet att direkt välja sina ledamöter till Europaparlamentet.

Europaparlamentet framstår som det mest utvecklade överstatliga parlament som finns i dag. Det har lagstiftnings-, budget- och tillsynsbefogenheter och direkta val infördes 1979. Men det finns fler internationella parlamentariska organ i världen, till exempel Panafrikanska parlamentet, ASEAN:s interparlamentariska församling och Parlasur. Deras befogenheter är ofta begränsade till rådgivande funktioner.

Även om det finns planer på att införa direktval i vissa av dessa parlament och församlingar återspeglar de inte medborgarnas preferenser på samma sätt som Europaparlamentet gör – i Europaparlamentet väljs kandidaterna genom partilistor och platserna fördelas därefter. Detta innebär att hela det politiska spektrumet är representerat.

I Europaparlamentet är ledamöterna organiserade i transnationella grupper

Ledamöterna i de flesta andra regionala parlament och parlamentariska församlingar är däremot inte direktvalda utan utses av medlemsländernas parlament. Viktigast av allt är att ledamöterna inte organiserar sig i transnationella grupper som de gjort i Europaparlamentet sedan 1950-talet. Under den nionde mandatperioden, som avslutas denna månad, fanns det nio sådana grupper.

I parlamentariska församlingar som saknar transnationella grupper är det dock svårt för medborgarna att förstå hur deras representanter kommer att agera och rösta. De behöver knappt stå till svars inför någon.

Regionala parlament och parlamentariska församlingar skulle kunna spela en viktigare roll än vad de gör i dag. Hittills har endast Europaparlamentet utvecklats till en seriös aktör i den regionala politiken. Potentialen hos de övriga är ännu inte fullt utnyttjad. Även dessa skulle kunna bli en effektiv plattform för parlamentariker från olika länder att samverka och fatta politiska beslut som kan bidra till att lösa transnationella problem.

Denna potential finns, vilket framgår av en studie av Mathias Koenig-Archibugi och Luka Bareis om internationella parlaments inflytande på utrikespolitik och medborgerliga rättigheter. Forskarna fann att täta interaktioner mellan parlamentariker i internationella parlamentariska församlingar över tid leder till mer likartade utrikespolitiska ståndpunkter bland deras regeringar, vilket tyder på att internationella parlamentariska församlingar kan vara en stabiliserande faktor och bidra till att överbrygga klyftor.

Men varför har många regionala parlament och parlamentariska församlingar knappt förändrats sedan de grundades och varför har de inte fått större inflytande?

Jag är övertygad om att detta till stor del beror på att parlamentarikerna i dessa internationella parlamentariska organ inte organiserar sig i transnationella grupper. I stället representerar de i praktiken bara sina medlemsländer och utvecklar därför inte någon känsla för transnationella lösningar i det allmännas intresse.

Vad det kan innebära att organisera sig i transnationella grupper framgår av en studie av Thomas Winzen och Jofre Rocabert om den representativa utformningen av internationella parlamentariska institutioner. De två forskarna fann att utformningen av internationella parlamentariska organ i hög grad påverkar deras funktion och deras inflytande på det internationella samarbetet. De skiljer mellan två olika modeller: en medborgarcentrerad representativ modell och en statscentrerad representativ modell.

Vad är poängen med nationella delegationer av parlamentariker?

En medborgarcentrerad representativ modell skulle innebära att parlamentsledamöterna väljs direkt, att platserna i parlamentet fördelas ungefär proportionellt mot befolkningsstorleken och att parlamentsledamöterna organiserar sig i transnationella grupper som definieras av specifika politiska ståndpunkter.

Den statscentrerade representativa modellen innebär däremot att nationella delegationer sänds ut från medlemsländernas nationella parlament och att ledamöterna organiserar sig i nationella eller geopolitiska grupper. Nationella delegationer ser sig i första hand som representanter för sina länder och återspeglar ofta sina respektive regeringars ståndpunkter.

Medan den förstnämnda modellen främjar ett mer direkt engagemang från medborgarnas sida och en medvetenhet om transnationella lösningar, bidrar den sistnämnda till att göra parlamentet tämligen betydelselöst. Vad är poängen om nationella delegationer av parlamentariker bara företräder sina länders intressen på den internationella arenan?

Utan transnationella grupper i de internationella parlamenten finns det inga strukturella incitament för att söka lösningar bortom geopolitiska positioner – och då hänger allt på att engagerade enskilda parlamentariker ändå söker efter dessa lösningar. Men detta kommer att utgöra undantag snarare än regel. Detta leder, som jag har observerat, till en slags desillusionering bland vissa parlamentariker, eftersom de inser att det knappast är möjligt att åstadkomma något nytt, utan att välbekanta ståndpunkter, som ofta kommer från regeringarna, helt enkelt upprepas om och om igen.

Vilka lärdomar kan dras av detta när det gäller den föreslagna parlamentariska församlingen inom FN som ett steg mot ett globalt parlament? Och vad skulle fördelen vara med att FN:s generalförsamling inrättar en sådan parlamentarisk församling? Om ledamöterna i denna församling skulle organisera sig i nationella delegationer och geopolitiska grupper skulle det förväntade mervärdet vara minimalt.

Den parlamentariska församlingens utformning skulle likna FN:s generalförsamling, bara att det skulle vara andra människor som satt på stolarna. De politiska skiljelinjer som genomsyrar FN:s generalförsamling skulle bestå i den parlamentariska församlingen. Vad värre är, parlamentarikerna skulle kunna återspegla eller till och med förvärra befintliga nationella och geopolitiska konflikter.

En parlamentarisk församling inom FN kan bara bli innovativ och kraftfull om den nationella kontrollen över dess parlamentsledamöter redan från början begränsas. En sådan församling måste, i enlighet med rekommendationer från Democracy Without Borders, vara sammansatt av transnationella grupper och bestå av parlamentariker som arbetar tillsammans över geopolitiska gränser, så att den kan förkroppsliga ett globalt perspektiv.

Transnationella grupper i internationella parlamentariska organ ökar inte bara motivationen och disciplinen hos ledamöterna i själva parlamentet. De uppmuntrar också sina ledamöter att företräda och främja gemensamma angelägenheter i sina respektive nationalstater. Detta kan i sin tur stärka den internationella ordningens legitimitet, på samma sätt som Europaparlamentet gör Europeiska unionen mer legitim.