Det finns ingen anledning att begränsa demokratin

Ska demokratin tillfälligt kunna begränsas för att kunna hantera vissa samhällsproblem och kriser? Denna fråga ställdes nyligen av statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson i en uppmärksammad SOM-undersökning och inom ramen för ett pågående forskningsprojekt om det öppna samhället. 

I DN debatt (28/3) diskuterar forskarna resultaten från undersökningen som de menar visar på ett “förbluffande” och “oroväckande” starkt stöd bland medborgarna för att begränsa demokratin, särskilt för att hantera sådant som pandemi (70,8%), klimat- och miljökris (62,6%) och grov brottslighet (61,4%). Men ger undersökningen verkligen skäl till oro? Som en tredje statsvetare, Ludvig Beckman, skriver i en replik (DN, också 28/3) till sina kollegor är det svårt att dra några säkra slutsatser. 

För det första finns det inga tidigare helt jämförbara undersökningar och resultat. Vi vet därför inte om det är fler eller färre som kan tänka sig att begränsa demokratin nu jämfört med exempelvis för 20 år sedan. I en annan SOM-undersökning som gjorts årligen sedan 1999 används istället frågan hur “nöjda” de svarande “allmänt sett” är “med det sätt på vilket demokratin fungerar”. Respondenterna uppmanas ge ett svar för respektive fyra samhällsnivåer som en svensk medborgare har rösträtt till: kommun, region/landsting, Sverige och EU. FN saknar kanaler för demokratiskt inflytande och är inte heller med i mätningen. Enligt denna mätning tycks nöjdheten med demokratin i Sverige faktiskt ha ökat något. 1999 uppmättes den till 64% medan 77% av respondenterna sade sig vara “mycket” eller “ganska nöjda” 2022. Liknande resultat syns på de övriga nivåerna i Sverige. EU sticker dock ut där nöjdheten har ökat mer markant, från 27% 1999 till 66% 2022. I ljuset av denna trend är det inte självklart att resultaten från Widmalms och Perssons undersökning tyder på en ökad benägenhet att acceptera begränsningar i den svenska demokratin.

För det andra ges ingen tydlig definition av “demokrati” eller vad det är för typ av inskränkningar som respondenterna kan anse som möjliga. Som Beckman skriver kan man tänka sig att de föreställda begränsningarna är sådana som trots allt ryms inom ramen för demokratin. Man kan exempelvis anta att många ansåg att det under Covid 19-pandemin var nödvändigt att fatta ganska långtgående politiska beslut som visserligen innebar stora begränsningar för människor men som ändå kunde anses ha skett enligt demokratins principer och spelregler. 

Demokratin är inte bara ett mål i sig, en mänsklig rättighet, utan också ett medel för att uppnå samhällsmål

Även om det är svårt att dra säkra slutsatser utifrån Widmalms och Perssons undersökning kan man kan nog ändå säga att den visar att de svarande tycker att vissa samhällsfrågor är så pass kritiska att de bara måste hanteras effektivt, även om det skulle behöva innebära (inbillade eller reella) begränsningar av demokratin. Det kan i så fall vara en påminnelse om att demokratin inte bara är ett mål i sig, en mänsklig rättighet, utan också ett medel för att uppnå samhällsmål. Demokratin uppfattas bara som värd att fullt ut försvaras om den faktiskt också levererar lösningar på viktiga samhällsproblem. Om människor börjar tvivla på detta så är det lätt att inse att det också kan innebära ett hot mot demokratins legitimitet. 

Om människor tror att viktiga samhällsfrågor hanteras bättre genom begränsningar av demokratin tycks de i så fall ta grundligt miste

Men om människor tror att viktiga samhällsfrågor hanteras bättre genom begränsningar av demokratin tycks de i så fall ta grundligt miste. Enligt en ny rapport från det Göteborgsbaserade forskningsinstitutet V-Dem finns det tvärtom starkt vetenskapligt stöd för att “demokratier presterar bättre” än autokratier på bred front, exempelvis vad det gäller ekonomisk tillväxt, ökad jämställdhet och fredligare samhällen. 

Om nu samhällsproblem som pandemier och klimatkris inte hanteras tillräckligt bra så finns det alltså inga skäl att tro att dessa tillkortakommanden beror på demokratin i sig. Särskilt när det gäller dessa och andra samhällsproblem som har en tydlig global dimension bör man fråga sig om en bra hantering inte tvärtom hindras av att demokratin på global nivå är just begränsad? Om forskning visar att demokratin presterar bättre så är det rimligt att anta att bristen på global demokrati – såväl i den globala styrningens processer som i alltför många av världens länder – gör att vi presterar sämre än vi skulle behöva när det gäller att lösa globala problem, vilket nödvändigtvis påverkar samhället och demokratin också lokalt. 

Det finns ingen anledning att begränsa demokratin, men det finns all anledning att utvidga den

För att stärka global demokrati och styrning föreslår föreningen Demokrati utan gränser tre konkreta förslag: 1) upprätta en parlamentarisk församling inom FN som komplement till FN:s generalförsamling, 2) inrätta en mekanism för medborgarinitiativ inom FN liknande det europeiska medborgarinitiativet och 3) skapa ett nytt mandat av en särskild FN-rapportör för demokrati.

Vi är övertygade om att dessa reformer inte bara skulle stärka FN:s demokrati utan också förutsättningarna för FN att bättre hantera globala samhällsproblem. Det finns ingen anledning att begränsa demokratin, men det finns all anledning att utvidga den.