Demokrati och liberala principer finns inskrivna i dokument som den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vid FN:s 75-årsjubileum för två år sedan bekräftade stats- och regeringschefer att de kommer att ”fortsätta att främja respekt för demokrati och mänskliga rättigheter och att stödja demokratiskt styre och rättsstatsprincipen genom att stärka transparent och ansvarsfull styrning och oberoende rättsliga institutioner.”
Autokrater och auktoritarism är inte desto mindre på frammarsch. En ansvarsfull, transparent, inkluderande och representativ styrning, uppbackad av medborgerliga friheter och rättsstatsprincipen, kan inte tas för given. Att stödja och försvara demokrati hemma och utomlands är en avgörande utmaning för vår tid.
Men det har uppstått en del myter kring demokrati och demokratistöd – myter som hotar att gynna demokratins motståndare och korrodera förtroendet och motståndskraften hos demokratins försvarare.
Myt 1: Demokratin är på nedgång
Freedom House, Economist och svenska V-Dem-institutet rapporterar årligen att nationella mått på demokratins tillstånd har minskat stadigt under de senaste två decennierna. Ekonomisk ojämlikhet, korruption och undermålig prestation av regeringar är bland de faktorer som ökar folklig frustration och urholkar förtroendet för demokratiskt styre.
Men människors enorma uppoffringar och motståndskraft i Ukraina, Burma, Hongkong, Vitryssland, Sudan, Nicaragua, Kuba och otaliga andra platser för att försvara sin frihet och sina rättigheter, ofta med risk att utsättas för brutalt våld, återspeglar den demokratiska idéns fortsatta stöd och livskraft.
Det är uppenbart att människor inte efterfrågar mindre demokrati utan bättre demokrati. De vill ha regeringar som är mindre korrupta, mer lyhörda, mer transparenta och ansvarsfulla, mer institutionellt förankrade i rättsstatsprincipen och allmänsinnade, inte mer ogenomskinliga, mer brutala, mer egenintresserade och mer autokratiska.
Förståelsen för att demokratin som ett önskat mål inte är på nedgång, utan snarare att den underpresterar och är under attack, är avgörande för att utveckla en nödvändig konstruktiv respons.
Myt 2: Demokrati är lika med val
Val är kritiska processer inom ett demokratiskt system, särskilt i demokratiska övergångar. De är det yttersta tillfället för politisk ansvarsskyldighet, då folkets röst hörs tydligast och mest kraftfullt när det gäller människors preferenser för inriktningen av nationell politik.
Och som en bra hälsoundersökning innebär val ett tillfälle att testa och pröva den politiska kroppens demokratiska hälsa i sin fulla utsträckning, inom politiska partier, civilsamhälle, media och statliga myndigheter.
Ändå är det inte tillräckligt med fria och rättvisa val för att uppnå demokrati. I ett politiskt system där suveräniteten finns hos folket måste folkets röster höras och deras intressen respekteras kontinuerligt genom demokratiska processer och institutioner, också bortom själva valdagen.
Om demokratin ska ha framgång måste transparens, ansvarsskyldighet, inkludering av alla på lika villkor och rättsstatsprincipen integreras i den nationella strukturen, och likaså i en kultur av samtal, samarbete, tolerans av olikheter och kompromissande.
Historiskt har alltför många regeringar och biståndsorganisationer betraktat demokratiska övergångar genom de politiska valens lins, och ofta deklarerat demokratiska framgångar baserat på ett enda valresultat. Men de som arbetar med demokratistöd vet mycket väl att demokrati aldrig uppnås genom ett enda val eller vid ett enda ögonblick. Kulturella förhållanden, djupt rotade tankesätt och underliggande politisk dynamik förändras inte på en dag eller ens på ett år.
Myt 3: Demokratistödjande arbete är en form av kulturimperialism
Även om det är allmänt accepterat att vissa kärnprinciper är väsentliga för alla demokratier, finns det ingen enskild demokratisk modell som gäller en gång för alla. Demokratistöd, såsom det har praktiserats i nästan fyra decennier, är ett globalt projekt där en mängd olika länder kan dela lärdomar från sina egna demokratiska erfarenheter med framväxande demokratier som kämpar för att få stabilt fotfäste.
Mer än 80 procent av National Democratic Institutes över 50 landskontor leds, till exempel, av icke-amerikaner, med nationella team som mestadels består av lokala medborgare som har en djup förståelse för lokal kontext och kultur, och som är dedikerade till deras respektive lands demokratiska framtid . Fokus ligger inte på “föreläsningar” utan på partnerskap och erfarenhetsutbyten som involverar såväl regeringstjänstemän som medborgare, och som vrider och vänder på olika aspekter av demokratisk organisation och praxis.
Arbetet är transparent och sker utifrån ett icke-dömande förhållningssätt, med insikten om att demokrati inte är enkelt utan är ett ständigt pågående förbättringsarbete, men drar samtidigt nytta av internationell solidaritet och stöd.
Irakkriget förvrängde många människors perspektiv på detta arbete. Men de som stödjer demokratiutveckling vet att om demokratin verkligen ska slå rot kan den inte tvingas fram med vapen, utan måste vara närodlad och få sin näring ur lokal jord och över tid.
Myt 4: USA måste först få ordning på sitt eget hus
Det är en rättvis bedömning att den amerikanska demokratins tillstånd har historiska brister, och till och med misslyckanden, och för närvarande står inför utmaningar som inte bara undergräver USA:s säkerhet och demokratiska trovärdighet utan också skapar motvind till internationella ansträngningar för att stödja demokrati över hela världen. Icke desto mindre har USA länge fungerat som en ledstjärna för otaliga människor runt om i världen som söker frihet och demokrati i sina egna länder, och dess nuvarande utmaningar är en bekräftelse på att demokrati är ett ständigt pågående arbete.
Demokratiaktivister runt om i världen väntar inte på att USA ska få ordning på sitt hus innan de söker värdighet och demokratiska rättigheter för egen del. De fortsätter att välkomna stöd och hjälp från andra, inklusive från USA och amerikanska icke-statliga organisationer. Om något efterfrågar de internationell demokratisk solidaritet mer än någonsin.
Amerikaner (och andra) som ger sådant stöd gör det i en anda av ödmjukhet och partnerskap, och med insikt om att ingen demokrati har alla svaren eller är perfekt. Att dela erfarenheter innebär att dela framgångar och misslyckanden så att lärdomar kan dras. Genom att observera andra demokratiers framgångsrika erfarenheter kan vi i vår tur inspireras att hitta sätt att förnya vår egen demokrati.
Att inte stödja dem som begär demokratiskt stöd och hjälp skulle faktiskt vara det ultimata exemplet på kulturell arrogans och narcissism, och tjänar bara till att uppmuntra demokratins motståndare mot våra egna värderingar och intressen.
Myt 5: Att stödja demokrati har litet strategiskt värde
Demokrati har i studie efter studie visat sig ge bättre resultat avseende nationell hälsa, säkerhet, fred och utveckling, bland andra fördelar. Man skulle därmed kunna tro att det skulle betraktas som en strategisk prioritet och vara en integrerad del av den nationella utrikespolitikens alla aspekter.
Trots retoriskt stöd fortsätter emellertid många beslutsfattare och så kallade ”realister” att degradera demokratin till ”trevlig att ha”-kategorin
Men att ignorera den praktiska inverkan som demokratiska normer har på global fred, säkerhet och utveckling, och den växande kraft som folkliga attityder innebär i ett 2000-tal som i hög grad präglas av nätverkande och av ett engagerat medborgarskap, är avsiktlig strategisk blindhet.
Det är desto viktigare eftersom nationer som Kina, Ryssland och Iran i allt högre grad främjar sina värderingar och visioner i syfte att forma en värld som ger fritt spelrum för autokratin (“a world safe for autocracy”). Dessa stater inser själva vad som står på spel med den demokratiska modellen och ber inte om ursäkt för att aggressivt främja sina mål och intressen. Demokratiska nationer måste göra detsamma, med liknande självförtroende.
Att medborgare stärks i att bekämpa korruption, kräva rättvisa, säkerställa statlig transparens och ansvarsskyldighet och försvara sina politiska, ekonomiska och sociala rättigheter kan tjäna som en kraftmultiplikator mot den globala illiberala vågen både inom enskilda nationer och i det internationella systemet som helhet.
Myt 6: Demokratistödjande arbete och ryska valinflytandeoperationer är likvärdiga
Amerikaner och människor över hela världen måste undvika att ge efter för den falska berättelse som likställer demokratistödjande arbete med Rysslands och andras illvilliga ansträngningar att ingripa i inrikespolitik runt om i världen.
Det finns en grundläggande skillnad mellan å ena sidan demokratiska utövares transparenta ansträngningar för att stödja trovärdiga val, yttrandefrihet, ansvarsfull förvaltning och medborgerlig enhet, och å andra sidan ljusskygga ansträngningar från statliga och icke-statliga aktörer med den illasinnade avsikten att undergräva stabiliteten och integriteten hos demokratiska processer och inkluderande samhällen över hela världen.
De förra (sam-)arbetar i god tro och på värdländernas inbjudan; de senare verkar ogenomskinligt och subversivt utan licens eller konstruktiv avsikt. De förstnämnda främjar en rättvis process utan hänseende till politik eller valresultat; de sistnämnda undergräver politiska processer och söker egenintresserade resultat. Som tidigare NDI:s tidigare president Ken Wollack har kommenterat är det som skillnaden mellan att erbjuda medicin och att administrera gift.
Det är inte förvånande att autokrater försöker blanda ihop de två aktiviteterna med tanke på den fara som demokratin utgör för deras globala makt och inflytande. Men ingen bör luras av autokraternas fortsatta ansträngningar att distrahera, avleda och förvirra för att främja deras elakartade egenintresse.
I slutändan kan den största faran för en mer fri och demokratisk värld vara en giftig kombination av självbelåtenhet och fatalism, och de kvardröjande myter som stöder dem.
Regler och villkor för att använda innehåll från denna hemsida.