Rymdstyrning: Vem för jordens talan?

I takt med att rymdvetenskapen mognat och accelererat har tiden kommit för ett demokratiskt ansvarigt FN att samordna mänsklig aktivitet bortom jorden.

I sin bästsäljande bok Cosmos frågar astronomen Carl Sagan: ”Vem för jordens talan?” I och med att mänskligheten fortsätter att utforska universum skulle ett rymdorgan inom FN skapa förutsättningar för en mycket starkare internationell tillsyn över rymdverksamheten än den relativt svaga fördragsregim som rymdfarande nationer för närvarande verkar under.

Sagans fråga är i grunden politisk: vilket land, vilket organ, vilket fördrag representerar vår planet som helhet när mänskligheten rör sig ute i rymden? Under rymdålderns första år formades det underliggande sammanhang av Kalla krigets geopolitiska konkurrens. Denna politiska tävling drev fram tekniska triumfer som ryska Yuri Gagarins flygning 1961 och de amerikanska astronauterna Neil Armstrongs och Edwin ’Buzz’ Aldrins månlandning bara åtta år senare. Många vetenskapliga framsteg kom ur denna tidiga period av konkurrens, särskilt genom Apollo-programmet. Men internationell konkurrens är i grunden en negativ geopolitisk drivkraft för utforskningen av rymden.

Världen saknar globala politiska institutioner som kan tala för mänskligheten på ett legitimt sätt

Lyckligtvis har det internationella samarbetet ökat avsevärt under de följande decennierna. Femton nationer, inklusive USA och Ryssland, samarbetar om den internationella rymdstationen (ISS), och 26 av världens rymdorganisationer, inklusive den multinationella Europeiska rymdorganisationen (ESA), samordnar sina aktiviteter genom International Space Exploration Coordination Group (ISECG).

ISS är ett bra exempel på en positiv geopolitisk drivkraft för rymdsamarbete eftersom den, åtminstone delvis, föddes ur en önskan efter Kalla kriget att bygga diplomatiska broar mellan Ryssland och västvärlden. Om detta samarbete kommer att överleva den nuvarande krisen i Ukraina återstår att se, men den bakomliggande geopolitiska logiken för internationellt samarbete i rymden kommer att finnas kvar. Att återvända till Kalla krigets era av konkurrens mellan nationalstater, i allt högre grad anslutna till illa reglerade kommersiella företag, kommer sannolikt inte kunna utgöra en hållbar modell för 2000-talets rymdaktiviteter. Faktum är att några av de geopolitiska farorna med en oreglerad konkurrens i rymden nyligen har artikulerats av forskaren i internationella relationer Daniel Deudney i hans bok Dark Skies.

Redan 1984 föreslog planetforskaren William Hartmann i sin bok Out of the Cradle en ”gyllene regel” för rymdutforskning:

Utforskning av rymden måste utföras på ett sätt som mildrar, inte förvärrar, spänningarna i det mänskliga samhället. Varje beslut, varje politisk handling, måste testas mot denna princip.

Världen saknar globala politiska institutioner som är starka nog att på ett legitimt sätt tala för mänskligheten i de transnationella domänerna bortom jorden. För närvarande styrs mänskliga aktiviteter i rymden av ett ramverk av internationellt erkänd politik, inklusive flera mellanstatliga fördrag (främst 1967 års yttre rymdfördrag), och internationellt accepterade riktlinjer (såsom COSPAR Planetary Protection Policy). Dessa avtal ger en utmärkt grund att bygga på, men de tar inte upp många frågor på ett tillfredsställande sätt, frågor som också skulle vara svåra att genomdriva.

Grenville Clark och Louis Sohn föreslog en möjlig väg framåt 1962 i den andra upplagan av sin bok om FN-reformer, World Peace Through World Law. Där förespråkade de skapandet av ett ”Yttre rymdorgan inom FN” utformat ”för att säkerställa att yttre rymden endast används för fredliga ändamål; och…för att främja…utforskning och exploatering av yttre rymden till allmän nytta för hela mänskligheten”. Värt att notera skulle en av dess föreslagna funktioner vara ”att förhindra tvister i samband med ockupationen och kontrollen av månen eller någon annan planet…genom att låta organet [under Förenta Nationerna] ta över all kontroll som kan vara tillrådlig och möjlig så snart några sådana himlakroppar nås [med rymdfarkoster]”.

Seyom Brown och Larry Fabian återvände till denna tanke i sin artikel ”Toward mutual accountability in the non-terrestrial realms” från 1975 när de förespråkade skapandet av ett ”Yttre rymdprojektorgan”. De föreställde sig att alla länder skulle tillhöra detta organ, och att det, bland andra ansvarsområden, skulle ha ”befogenhet att ge slutligt godkännande till alla…projekt för utforskning av yttre rymden för civila ändamål, enligt riktlinjer som kräver internationellt deltagande och internationell spridning av all data och resultat”.

Framgången för ESA, som grundades 1975 och nu omfattar 22 medlemsländer, visar tydligt att stora internationella rymdorgan är praktiska och kan resultera i många vetenskapliga och kulturella vinster. Det har ännu inte gjorts något seriöst försök att expandera detta koncept till global skala, även om en positiv start gjordes 2007 när 14 av världens rymdorgan utvecklade Global Exploration Strategy. Detta initiativ resulterade i bildandet av ISECG, som skulle kunna ses som ett trevande steg mot ett globalt rymdorgan.

Som förespråkades av Clark och Sohn skulle den uppenbara övergripande politiska auktoriteten för ett globalt rymdorgan vara Förenta Nationerna, särskilt eftersom rymden är bortom nationella gränser. Denna slutsats drogs i början av rymdåldern med skapandet av FN:s kontor för yttre rymdfrågor och generalförsamlingens kommitté för fredlig användning av yttre rymden (COPUOS) 1958. Sedan dess har FN varit avgörande för att förhandla om den nuvarande rättsordning som styr mänskliga aktiviteter i rymden, och fortsätter att fungera som ett värdefullt globalt forum för samordning, beslutsfattande och informationsutbyte relaterat till internationella rymdaktiviteter. Ett utmärkt exempel nyligen är generalförsamlingens resolution från oktober 2021 The ”Space 2030” Agenda: space as a driver of sustainable development, som syftar till att använda rymdteknik för att lösa pågående livskvalitetsproblem på jorden.

Tiden kan ha kommit att ge FN det operativa ansvaret för rymdverksamheten, och skapandet av ett FN-rymdorgan skulle underlätta detta. Men även om FN förses med ett eget rymdorgan, skulle FN:s förmåga att ”föra jordens talan” vara begränsad eftersom världens medborgare, som FN för närvarande är konstituerat, inte är direkt representerade i dess beslutsfattande struktur. Att öka FN:s demokratiska ansvarsskyldighet är önskvärt av många skäl, helt bortsett från rymdpolitiken. Ett sätt att uppnå detta, som Jo Leinen och Andreas Bummel har formulerat i sin bok A World Parliament: Governance and Democracy in the 21st Century, skulle vara att komplettera FN:s styrande organ med en parlamentarisk församling. Att avgöra strukturen och rösträtten för en parlamentarisk församling inom FN skulle utan tvekan vara kantat av svårigheter, men det skulle i hög grad stärka FN:s legitimitet inom alla dess ansvarsområden, på jorden såväl som i rymden.

Jämfört med den nuvarande organiseringen av internationella rymdaktiviteter kan dessa förslag verka långtgående och kanske utopiska. Samtidigt, när tempot för rymdaktiviteter ökar under 2000-talet, inklusive den sannolika användningen av rymdresurser och möjligheten att möta främmande liv, tycks det oundvikligen krävas ett stärkande av internationella rymdstyrningsinstitutioner. De viktigaste förslagen om att inrätta ett globalt rymdorgan och ett större engagemang från FN i rymdaktiviteterna identifierades för 60 år sedan i början av rymdåldern. Att implementera dessa förslag skulle innebära ett stort steg framåt för att tillfredsställa Hartmanns ”gyllene regel” för utforskningen av rymden och, framför allt, för att ge svar på Sagans fråga om vem som talar för oss alla här på jorden.

Ian Crawford är professor i planetvetenskap och astrobiologi vid Birkbeck College, University of London. Hans argument utvecklas mer i detalj i hans kapitel “Who Speaks for Humanity?” i Astrobiology: Science, Ethics, and Public Policy (redigerad av Octavio Chon Torres och Ted Peters, Scrivener Publishing, 2021). 

Artikeln publicerades ursprungligen under Creative Commons av 360info.