Det globala demokratitoppmötet: Låt oss prata om överstatlighet

During the opening remarks of US President Biden at the virtual summit. To the right US Secretary of State Blinken. Source: Still image from YouTube/State Department

9-10 december 2021 samlades representanter från politik, civilsamhälle och näringsliv från över hundra länder till ett virtuellt demokratitoppmöte, Global Summit for Democracy, på inbjudan av den amerikanska administrationen under Joe Biden. På agendan stod tal och paneldiskussioner om olika utmaningar som demokratin står inför världen över, bland annat kampen mot korruption, sätt att hantera desinformation, skydd av mänskliga rättigheter och pressfrihet samt valens integritet. Evenemanget ägde rum online och inspelningar av panelerna finns här.

Vem var inbjuden och vem var inte bjuden?

Toppmötet hade redan under upptakten skapat en del uppståndelse. Det var till exempel mycket diskussion om listan över inbjudna regeringar: toppmötet var inte begränsat till en kärna av fullfjädrade demokratier utan inkluderade också några ur demokratisk synvinkel mer tvivelaktiga gäster – såsom Demokratiska republiken Kongo, Angola och Irak, som klassificeras som ”Inte fria” enligt Freedom House:s bedömningar.

Det fanns också nämnvärda frånvarande länder, bland dem några formellt demokratiska men internt oroliga länder som Bolivia eller Tunisien. Bland EU:s medlemsländer var det bara Ungern som inte var inbjudet att delta. Detta utlöste en hätsk reaktion från Viktor Orbáns regering, inklusive ett meningslöst veto mot en gemensam EU-toppmötesståndpunkt.

President Joe Biden lovade att kalla till ett demokratitoppmöte. Bilden togs vid ett event i Iowa 2019. Källa: Flickr/Gage Skidmore, CC BY-SA 2.0

Kinas reaktion

Bland de tolv folkrikaste länderna i världen var det bara Kina och Ryssland som inte var inbjudna – vilket de gjorde mer än att bara skakade på axlarna åt. Det var ingen slump att den kinesiska regeringen helgen före toppmötet publicerade en artikel med titeln ”Democracy that works” där den presenterade sitt eget koncept om en ”folkdemokrati genom hela processen”. Enligt det kinesiska kommunistpartiets logik definieras demokrati inte av fria och rättvisa val, maktdelning, grundläggande rättigheter eller liknande kriterier, utan genom att ”ta upp de frågor som berör folket”, vilket de tänker sig att varje land självt hittar sin väg för.

Även om detta resonemang knappast skulle hålla för en rigid analys inom ramen för demokratisk teori, kan den kinesiska artikeln och tidpunkten för dess publicering bäst förstås som ett försök att skapa retorisk förvirring och att inte släppa ifrån sig begreppet ”demokrati” (med alla dess positiva konnotationer) enbart till USA och dess allierade. Men det faktum att toppmötet fick den kinesiska regeringen att över huvud taget vidta sådana åtgärder är ett symptom på ett större problem: toppmötet för demokrati handlade inte bara om att konsolidera och utveckla befintliga demokratier. Det överskuggades också av den tilltagande globala politiska konflikten mellan ”väst” å ena sidan och Kina och Ryssland å andra sidan.

Ny systemisk rivalitet

Denna geopolitiska dimension kunde inte helt undvikas. Många av de utmaningar som den nationella demokratin står inför i de länder som deltog i toppmötet har inhemska rötter. Det är dock känt att framför allt den ryska regeringen upprepade gånger försökt störa demokratiska processer i andra länder med bland annat desinformationskampanjer. Kina å sin sida har förstört demokratin i Hongkong och ökar pressen på Taiwan. Omvänt tenderar nationella liberala demokratiska rörelser – oavsett om de finns i Vitryssland eller Venezuela – att vända sig till USA och EU i jakt på internationellt stöd. Den nya ”systemiska rivaliteten” mellan demokratiska och autokratiska stormakter är inte bara ett påhitt av västerländska geopolitiska strateger.

Den globala konkurrensen mellan USA och Kina (och EU och Ryssland) handlar inte bara om konstitutionella värderingar, utan också ofta om motsatta ekonomiska och politiska intressen. Det handlar om kontroll av handelsvägar, råvaruförsörjning, tillgång till försäljningsmarknader, samt strategiska partnerskap, diplomatiska och militära allianser, politisk närvaro i världen – kort sagt handlar det om det månghundraåriga stormaktsspelet om global hegemoni. Sett genom denna lins kan organisationen av demokratitoppmötet alltför lätt uppfattas som ett försök från USA:s sida att samla likasinnade regeringar för att förbättra sin geopolitiska position: ett slags ”NATO plus” som hämtar sitt främsta syfte i en konfrontation med Kina och Ryssland.

Men målet att främja demokratin är alltför viktigt för att underordnas geostrategiska frågor. Om det ska lyckas måste det riktas inåt snarare än utåt, och syfta till en konkret agenda för att förbättra det politiska systemet i de inblandade staterna, inte till en politisk kraftmätning mot andra, icke-demokratiska länder.

Behovet av global demokrati

I detta sammanhang är det oroande att en stor del av toppmötets agenda fokuserade på negativa utmaningar och hot mot den nationella demokratin, snarare än en positiv agenda för framtiden. Demokrati är inte på något sätt en färdig produkt som bara är i behov av att försvaras – särskilt inte på global nivå. Tvärtom, nästan överallt i världen har demokratiska principer hittills endast förverkligats på nationell (och i vissa fall på kontinental) nivå. Utöver det finns det inte mycket mer än mellanstatliga organisationer och en vacklande internationell rätt. Det finns inga övernationella parlament där demokratiskt valda lagstiftare fastställer bindande lag, och inga domstolar inför vilka individer kan hävda sina rättigheter.

Detta kan i teorin ha räckt så länge som de flesta socialt relevanta politiska frågor endast berörde den nationella nivån. Men i en tid präglad av globalt ekonomiskt ömsesidigt beroende, världsomspännande migrationsströmmar, en planetarisk klimatkris och pandemi, kan nationell demokrati knappast anses vara demokratins sista ord. Tvärtom: på grund av globaliseringens begränsningar tappar nationalstaterna snabbt förmågan att agera på egen hand, och en rent nationell demokrati utan globala demokratiska institutioner riskerar att bli meningslös. Rodrik-trilemmat gör sig påmint.

Från demokratitoppmöte till en global demokratisk union

Målet bör därför vara att övervinna dagens mellanstatlighet och att börja hantera globala frågor i gemensamt valda institutioner. Det mest uppenbara sättet att uppnå detta, genom en demokratisering av FN, är svårt att uppnå inom överskådlig framtid, inte minst med tanke på det motstånd man kan förvänta sig från Kina och Ryssland. Men varför inte börja med en världsomspännande övernationell demokrati i något mindre skala – till exempel med en grupp av de länder som nu är samlade vid demokratitoppmötet?

Varför skapar vi inte en global ”Demokratisk Union” med ett överstatligt parlament som har verklig beslutanderätt i ett urval av frågor som berör alla medlemsländer? Det verkar ganska uppenbart att vi i framtiden kommer att behöva mer av global ekonomisk omfördelning för att hantera effekterna av klimatkrisen – varför ska detta göras mellanstatligt och inte genom valda överstatliga institutioner utrustade med en egen budget? Och är det inte vad vi för närvarande observerar, i fallet Polen, att en överstatlig domstol som kan införa verkliga sanktioner inom ramen för en bindande överstatlig rättsordning är det mest effektiva sättet för en gemenskap av stater att motsätta sig uppåtsträvande autokrater?

Om allt detta är för mycket begärt, varför börjar vi inte då åtminstone med ett demokratiskt parlamentariskt nätverk och en transnationell medborgarförsamling, som föreslagits av Democracy Without Borders, som skulle kunna sätta fart på ett starkare globalt samarbete bortom mellanstatliga forum – och kanske bana väg för att andra demokratiska framsteg blir möjliga i framtiden?

Vad är mest värt: suveränitet eller demokrati?

En sådan överstatlig, parlamentarisk, ”Demokratisk Union” skulle i första hand vara inåtriktad. Om den fungerar bra och har en ändamålsenlig budget kommer fler stater att vilja ansluta sig, vilket, som vi vet från EU:s historia, skulle kunna ge ett viktigt incitament för demokratisering. Men dess primära ambitioner skulle inte vara inriktade på externa geopolitiska intressen, utan på att demokratiskt hantera de politiska frågor som är gemensamma för dess medlemsländer.

Vid det globala demokratitoppmötet fanns inga sådana förslag på dagordningen. När det väl gäller sätter många regeringar, tyvärr, fortfarande högre värde på nationell suveränitet än på (överstatlig) demokrati. Men det måste inte förbli så. Om den amerikanska administrationen nu inte är intresserad kanske EU kan gå in och bjuda in världen till ännu ett globalt demokratitoppmöte, ett som sätter stort fokus på den överstatliga dimensionen?

Manuel Müller
Author of the blog Der (europäische) Föderalist. Postdoctoral Researcher at the University of Duisburg-Essen.