Som en israelisk medborgare som främjar visionen om en demokratisk världsfederation stöter jag ofta på följande utmanande fråga: ”I ert land lever miljontals palestinier under militärstyre, förtryck och diskriminering; borde ni inte börja med att kämpa för verklig demokrati på lokal nivå, och först därefter prata om den globala nivån?”
Mitt ärliga svar är att såvitt jag förstår är bristen på demokrati och rättsstatsprincipen på global nivå faktiskt den mest grundläggande bakomliggande orsaken till denna konflikt, och att den därför måste behandlas med högsta prioritet om vi menar allvar med att få ett slut på den.
För att förstå varför är det värt att titta närmare på den sionistiska rörelsen, vars återvändande till Palestina utlöste konflikten. Med all respekt för religiösa judars urgamla längtan efter att återvända till det bibliska ”utlovade landet”, så var den främsta anledningen till att så många (främst sekulära) judar vände sig till sionismen och invandrade till Palestina från slutet av 1800-talet det faktum att de som minoritet i Europa alltför ofta hade blivit utsatta för förföljelse och förtryck. Denna erfarenhet fick många av dem att tro på den nationalistiska övertygelsen att endast en egen nationalstat skulle kunna garantera deras överlevnad. Om det hade funnits – förr eller nu – en världsfederation som hade besuttit såväl makten som den demokratiska legitimiteten att försvara alla människor i världen, är det osannolikt att sionismen och många andra nationella rörelser hade blivit så populära och mäktiga.
En världsfederation till försvar för alla människor
Det är sant att i en demokratisk världsfederation skulle de israeliska judarna åter bli en liten minoritet och sakna den rättsliga suveränitet som de åtnjuter idag. Men det skulle inte vara något problem för dem, eftersom de i stället för att behöva försvara sig själva skulle skyddas av den betydligt starkare regering som representerar alla människor. I en sådan värld skulle alla andra religiösa, nationella eller etniska grupperingar på samma sätt förvandlas till små minoriteter. Med tanke på de nästan 8 miljarder potentiella världsmedborgarna kan vi konstatera att även de största grupperna som vi känner till – som ”kristna”, ”muslimer”, ”kineser” eller ”indier” – bara skulle utgöra stora minoriteter: ~31%, ~24%, ~16%, ~15% respektive. Och eftersom dessa grupperingar är mycket heterogena och internt splittrade, kommer alla människor att tillhöra mycket mindre minoriteter, och det skulle vara helt i sin ordning.
Till skillnad från nationalstater, som är besatta av att upprätthålla en nationell majoritet i landet, skulle ”folket” i en global federation helt och hållet bestå av minoriteter. Denna inneboende mångfald hos befolkningen innebär att det enda sociala kontrakt som ett sådant statsskick skulle kunna baseras på skulle vara ett kontrakt som förankrar och skyddar de grundläggande rättigheterna och friheterna för alla människor och deras grupper, genom effektiva konstitutionella och institutionella kontrollmekanismer och med ett demokratiskt valt världsparlament i centrum.
I en sådan federation kommer varken judar eller palestinier att hindras från att bosätta sig i någon del av världen.
Inget land skulle exklusivt tillhöra någon grupp, och människor skulle vara fria att bo var de vill, som brukligt är inom demokratiska federationer.
Visionen om en global välfärdsstat
För dem som fruktar att en sådan global rörelsefrihet skulle öppna portarna för en gigantisk våg av global invandring från fattiga till rika länder, skulle jag vilja säga att deras farhågor är obefogade. Precis som de nationella gränserna i dag är framgångsrika när det gäller att förhindra sådan invandring, är de uppdelningar som de skapar mellan nationella rättssystem ännu mer framgångsrika när det gäller att förhindra nationella skattemyndigheter från att lägga vantarna på världens superrikas förmögenheter. I en världsfederation däremot, vars skattemyndighet skulle spänna över varje hörn av planeten, kommer det att ske en gigantisk våg av omfördelning inte bara av politisk utan också av finansiell makt från de globala superrika till de globala superfattiga. I en sådan global ”blandekonomi” eller ”välfärdsstat” kommer de globalt fattiga plötsligt att kunna försörja sig på lokala jobb och tillhandahålla nödvändiga tjänster och infrastrukturer till sina egna samhällen. Med den möjligheten står det klart att de allra flesta kommer att stanna kvar i sina hemländer med sina nära och kära, snarare än att slita sig från sina familjer, vänner och kulturer, som så många tvingas göra i dag.
Frågan om prioritering
För att återgå till den snävare frågan om Israel och Palestina, insisterar en del människor och formulerar om sin fråga på följande sätt: ”Även om en världsfederation är en ädel vision att sträva efter på lång sikt, säger de, lider palestinierna under tiden enormt av fruktansvärda orättvisor och kan inte vänta på att en global demokrati skall växa fram. Sionismens kolonialistiska projekt fortsätter att beröva dem deras grundläggande mänskliga rättigheter, i flagrant strid med internationell rätt, och det är vår moraliska plikt att hjälpa och skydda dem först.”
För att förklara bristerna i detta argument är det bra att börja med en enkel analogi: tänk er en beväpnad grupp som stormar in i en konferenslokal och tar alla deltagare som gisslan. I våra inhemska nationella system vet vi att det skulle ta mycket mindre än 50 minuter innan platsen skulle vara omringad av polisbilar och specialstyrkor som kommer för att befria de fångna. Men i vårt anarkistiska internationella system har palestinierna tillåtits leva under ockupation i långt över 50 år utan att någon polisstyrka har skyndat till för att hjälpa dem.
Det finns ingen global myndighet till skydd för människor
Lärdomen av denna analogi är att även om vår naturliga reaktion på Israels ockupation är att fördöma Israel och sionismen, ligger det mer grundläggande problemet i det internationella systemet, som inte har några verkliga mekanismer för att skydda offer och återupprätta rättvisa. Av denna anledning kan ingen som verkligen bryr sig om människor i allmänhet, och palestinierna i synnerhet, ignorera denna aspekt av problemet, eller skjuta upp det till efter det att konflikten har lösts. Detta systematiska problem kan åtgärdas och måste åtgärdas som en förutsättning för, eller åtminstone parallellt med, alla försök att finna en lokal eller särskild lösning. Ändå ignoreras det mestadels i dag.
Oavsett om man anser att konflikten bör lösas genom att landet delas upp i två nationalstater eller genom att det omvandlas till en demokratisk stat, måste man inse att det krävs en extern myndighet med tillräcklig styrka – och demokratisk legitimitet – för att ingripa när så krävs för att genomdriva en sådan lösning och skydda den. I den nuvarande internationella ordningen finns ingen sådan myndighet och den kommer säkerligen inte att ”dyka upp” om vi fortsätter att skjuta upp diskussionen om den.
FN:s karaktär och mänskliga rättigheter
Förenta nationerna har uppenbarligen inte den makt som krävs för ett sådant ingripande, eftersom budgeten för enbart Israels försvarsministerium är flera gånger större än den sammanlagda budgeten för alla FN-organ. Eftersom FN inte har någon statsmakt och inte kan ta ut skatter från de globala rika och deras företag, är organisationen helt beroende av frivilliga bidrag från de rikare medlemsregeringarna, som ger mycket lite.
Men än viktigare är att FN inte har den demokratiska legitimiteten som krävs för att ingripa, eftersom FN inte tillhör världens nationer på ett demokratiskt sätt, utan enbart de regeringar som härskar över dem. Det är detta kännetecken för FN, som mer än något annat, visar den största svagheten hos rörelsen för palestinsk självständighet: i dagens värld finns det inget verkligt unikt med det faktum att de förtrycks av en regering som inte företräder dem. Öppet förtryckande regeringar har blivit standard, både rättsligt och normativt, i den nuvarande internationella ordningen. Man behöver inte blicka långt bortom Israel-Palestina för att se att denna pest breder ut sig över de flesta länder i Mellanöstern, över stora delar av Afrika och stora delar av Asien.
Vi bör därför inte förvånas över erfarenheterna från de senaste decennierna, som har visat att upprepade klichéer om ”brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter” inte har gjort mycket för att få ett slut på konflikten. Om vi nu tänker på ”internationell lag”: hur kan den på allvar kallas ”lag” om ingen är ansvarig för att se till att den efterlevs? På sin höjd borde det väl kallas för en ”norm”.
Mänskliga rättigheter är ett privilegium för nationella medborgare
Termen ”mänsklig rättighet” är på liknande sätt missvisande och föga användbar. Till skillnad från min palestinske vän åtnjuter jag nästan alla de rättigheter som anges i 1948 års ”Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna”. Men vad många förbiser när det gäller dessa rättigheters sanna natur är att jag inte åtnjuter dem för att jag är en människa, utan bara för att jag lever under en nationell regerings jurisdiktion som tillerkänner mig dessa rättigheter. Denna skillnad är mycket mer än semantisk, och den innebär att det jag åtnjuter i själva verket inte är mänskliga rättigheter utan endast nationella rättigheter, eller för att vara mer exakt: nationella privilegier.
Förstår man det så innebär det att varken jag eller någon annan i världen åtnjuter mänskliga rättigheter, och att det därför inte har förekommit några ”kränkningar av de mänskliga rättigheterna”, trots att många grymheter säkert har inträffat och fortsätter att inträffa i konflikten. Man kan inte kränka något som inte existerar. För att verkligen införa mänskliga rättigheter behöver vi mer än en deklaration och mer än nationella regeringar – vi behöver en universell federal regering som har ansvar och kan ställas till svars för att tillhandahålla dessa rättigheter till alla människor. Fram till dess, och så länge som den befintliga internationella ordningen endast tillåter nationella privilegier och inte några mänskliga rättigheter, finns det inget förvånande i det stora stöd som nationalistiska partier åtnjuter.
Valet
Det är alltför lätt att skylla på den ena eller andra aktören för att den följer sina snäva intressen, men det är mycket viktigare att peka på avsaknaden av ett globalt rättssystem som tillhör oss alla och skyddar oss alla. Vårt grundläggande val står med andra ord inte mellan en enstats- eller en tvåstatslösning för Israel och Palestina, utan mellan ett federalt statssystem för hela världen och tvåhundra suveräna regeringar som kommer att fortsätta att splittra oss.
Jag anser att det är hög tid att vi inser att jorden är vårt sanna hemland, och att det är hög tid att vi människor får en statsbildning.
Förverkligandet av visionen om en världsfederation kan främjas på många sätt, och ett av de mest lovande är skapandet av en parlamentarisk församling inom FN som så småningom skulle kunna omvandlas till ett världsparlament. En sådan församling, vars inrättande i rättsliga termer är relativt enkelt eftersom det inte kräver någon reform av FN-stadgan, skulle samla valda företrädare från både koalitions- och oppositionspartier från många stater. I likhet med Europaparlamentet kan man förvänta sig att dessa företrädare kommer att bilda transnationella grupper som kommer att driva fram många andra nödvändiga reformer och ytterligare demokratisering på global nivå.