Världsfederalism i påven Franciskus senaste encyklika “Fratelli tutti”

Pope Francis greets visitors in February 2018. Image:

Sedan den tidiga moderna perioden fastställs den officiella påvliga ståndpunkten i frågor av stor vikt i den auktoritativa formen av encykliska brev. Det senaste, ”Fratelli tutti” – Alla bröder – om syskonskap och social vänskap, undertecknades av påven Franciskus den 3 oktober 2020 vid den helige Franciskus grav i Assisi, Italien.

Kärnbudskapet

Påvens uttalande tar sin utgångspunkt i en värld av upplevd expanderande likgiltighet, ökande ovisshet och växande globala hot. Kärnan i hans budskap är en uppmaning att bekräfta attityder av mellanmänsklig empati, värdet av social omsorg och det mänskliga livets absoluta värdighet. Begreppet ”social vänskap” betecknar här den avsiktliga kvaliteten bakom kärleksfulla relationer som alltid ska ha sin grund i ett ömsesidigt samtycke och önskan. I ett vidare perspektiv är syftet med denna encyklika att främja den progressiva framväxten av en ny antropologisk världsordning baserad på en kosmopolitisk moral och den holistiska existensen av en mänsklig familj som överskrider alla slags sociala, etniska och nationella skillnader.

Vid sidan av individuella moraliska överväganden för påven fram en ny etik för internationella relationer. Det hävdas att en ny global politisk ordning behöver upprättas baserad på subsidiaritetsprincipen, rättsstatsprincipen och ett förnyat förtroende för internationellt samarbete.

Några veckor efter det att encyklikan offentliggjordes antog Democracy Without Borders en Theory of Change som beskriver organisationens huvudsakliga färdplan och strategiska handlingsplan för de kommande årtiondena. Den vägledande visionen är skapandet av en federal global konstitution. Påven Franciskus uppmaning att reformera den globala styrningen och att inrätta en ”världsmyndighet” bekräftar den prioritering som världsfederalismen bör ges. Påven anser vidare att “den som tror” att det räcker med att “förbättra det vi redan gjorde eller att förfina befintliga system och regler förnekar verkligheten” (paragraf 7).

Påven Franciskus talar till FN:s generalförsamling i New York 2015. UN Photo/Rick Bajornas

Globalt medborgarskap – på väg mot en ny antropologisk världsordning

Mångfalden av nationaliteter, språk, religioner och etniciteter strukturerar människors liv. De är, säger påven Franciskus, en kulturell rikedom som inte får suddas ut av en artificiell och enhetlig globaliseringsmodell. Enligt romersk katolicism är människor emellertid universellt sammankopplade genom en kosmogonisk berättelse, den bibliska skapelsemyten. Enligt denna är alla människor nära förbundna genom sin anknytning till en gemensam gud, som är ”skapare” och ”far”. Således överskrids alla slags sociala, nationella och kulturella gränser av detta globala föräldraskap.

En gemensam nämnare kan också finnas i det sekulära begreppet ”globalt medborgarskap”, ett koncept som lyfts fram i encyklikan. Som påven säger: ”Att ta hand om den värld där vi lever innebär att ta hand om oss själva. Ändå måste vi tänka mer och mer på oss själva som en enda familj som bor i ett gemensamt hem” (par. 17). Således är vi “medborgare” både i “våra respektive nationer och i hela världen.” (par. 66) För att stärka detta universella perspektiv finns det behov av att dekonstruera det globala mentala begreppet ”främling”, vilket är djupt rotat inom oss: ”Paradoxalt nog bär vi med oss vissa rädslor från våra förfäder som den tekniska utvecklingen inte har lyckats eliminera […]. Ännu idag ligger, utanför de forntida stadsmurarna, avgrunden, det okända territoriet, vildmarken. Vad än som kommer därifrån kan man inte lita på, för det är okänt, obekant, inte en del av byn. Det är ”barbarens” territorium, som vi måste försvara oss från till varje pris” (par. 27).

Att överbrygga detta forntida arv som har avlagrat sig i våra sociala perspektiv genom mänsklighetens historia är den största utmaningen för det globala medborgarskapets idé. Den antropologiska revolution som mänskligheten behöver idag kan förverkligas genom att undervisa öppenhet, dialog, acceptans och värdet av mångkulturellt utbyte. En prioritering av att skydda vårt klimat kan bidra till att ytterligare påskynda denna process: ”När vi talar om behovet av att ta hand om vårt gemensamma hem, vår planet, vädjar vi till den gnista av universell medvetenhet och ömsesidig omsorg som fortfarande kan finnas i människors hjärtan” (par. 117).

Global styrning – de internationella relationernas revolution

Att bygga ett globalt samhälle är också ett internationellt ansvar för stater, säger påven Franciskus. Påven påminner om att framgångsrika förebilder finns i Europeiska unionen och i många andra regionala integrationsmodeller. Eftersom världen står inför ett ökande antal konflikter, som bekräftar vårt internationella medansvar, är värdet av samarbete och multilateralism av största vikt. Detta kräver en ny etik för internationella relationer och en institutionell hantering av globala frågor som påven tror kan uppnås genom en omfattande reform av FN. I följande pragrafer går han mer in i detalj:

172. Det tjugoförsta århundradet bevittnar hur nationalstaternas mak minskar, främst för att de ekonomiska och finansiella sektorerna, eftersom de är transnationella, tenderar att ta överhand över det politiska. Med tanke på denna situation är det viktigt att utveckla starkare och mer effektivt organiserade internationella institutioner, med tjänstemän som är utsedda rättvist efter överenskommelse mellan nationella regeringar och med befogenhet att införa sanktioner. När vi pratar om möjligheten av någon form av världsmyndighet, reglerad av lag, behöver vi inte nödvändigtvis tänka oss en personlig auktoritet. Ändå borde en sådan myndighet åtminstone främja mer effektiva världsorganisationer, utrustade med makt att tillgodose det globala allmänintresset, eliminering av hunger och fattigdom och ett säkert försvar av basala mänskliga rättigheter.

173. I detta sammanhang vill jag också understryka behovet av en reform av FN-organisationen, och likaså av ekonomiska institutioner och av den internationella finansen, så att idén om en nationernas familj kan få verklig kraft. Det behöver inte sägas att detta kräver tydliga rättsliga gränser för att undvika att makten endast samordnas av ett fåtal länder och för att förhindra kulturella förtryck eller en begränsning av de svagare nationernas grundläggande friheter på grundval av ideologiska skillnader. […].

Även om det är oklart vad begreppet ”personlig auktoritet” som används av påven Franciskus avser, är det glasklart att han främjar en reglerbaserad internationell ordning, säkerställd av den verkställande makten hos en världsmyndighet som har anförtrotts verktyg för internationella sanktioner. I den modell för global styrning som påven föreställer sig respekteras varje land i sin kärna av suveränitet och makten får inte koncentreras till några få medlemsländer. Slutligen betonas att denna radikala omvandling av multilaterala strukturer och en mer inkluderande maktfördelning nödvändigtvis kommer att kräva en motsvarande omvandling av den internationella ekonomin. En alternativ politisk-ekonomisk modell kommer därför att behövas och kombineras med den nya institutionaliserade världsordningen, en modell som inte kan grunda sig i det rådande paradigmet om en obegränsad marknadsfrihet eller i en oansvarig kapitalism såsom vi praktiserar den idag.

Global demokrati – en polyedermodell

Även om det inte uttryckligen nämns i encyklikan kan man hävda att tanken om en global demokrati ändå är underförstådd. I sin ursprungliga spanska version använder påven uttrycket ”global lagstiftning” som en synonym för ”styrning” när han definierar bästa möjliga verktyg för att ta itu med globala frågor som migration. Den parlamentariska dimensionen saknas dock från påvens demokratiska tänkande, vilket är i linje med en traditionell diskretion från katolska kyrkans sida när det gäller frågor som rör konstitutionell utformning. Med detta sagt betonar påve Franciskus vid flera tillfällen behovet av att göra globala institutioner fullt inkluderande, med särskild hänsyn till de länder som drabbas av sociala och naturliga plågor: ”Vi måste uppnå en global juridisk, politisk och ekonomisk ordning som kan öka och ge vägledning åt internationellt samarbete för utveckling av alla folk i solidaritet […]. Ur ett helhetsperspektiv på utveckling förutsätter detta att ge fattiga nationer en effektiv röst i ett delat beslutsfattande […]” (par. 138).

Ett sådant rättssystem, säger påven, bör grunda sig i subsidiaritetsprincipen där globala och lokala frågor ska behandlas separat av behöriga jurisdiktioner. En sådan balanserad styrningsmodell skulle ge upphov till en gynnsam dynamik mellan lokala och universella frågor. Det är underförstått att global demokrati utgör den kompletterande och fortfarande saknade sidan av demokratisk styrning. I detta perspektiv bör varje individ agera både som medborgare i sitt hemland och som världsmedborgare, vilket är just det modus vivendi som påven Franciskus uppmanar till i globaliseringens tidsålder: ”Det globala behöver inte vara kvävande, och det partikulära behöver inte vara något torftigt; vår modell måste vara en polyeder, där varje individs värde respekteras, där helheten är större än den enskilda delen, men också större än summan av dess delar ”(punkt 145). Som nämnts vid flera tillfällen behöver de nationella demokratiernas kris ett institutionellt svar. Encyklikan, liksom andra offentliga förklaringar från påven Franciskus, hävdar att detta kritiska ögonblick skulle kunna överbryggas genom en global demokrati som ges en institutionell konkretisering.

Uppmaningen till en ”världsmyndighet” som ingår i denna senaste encyklika har djupa rötter i katolsk social undervisning. Som framkommer i denna analys lyfts liknande tankar fram i encyklikorna ”Laudato Si” av påven Franciskus 2015, i ”Caritas in veritate” av Benedictus XVI 2009 och i ”Populorum progressio” av Paulus VI 1967, bland andra.

Matteo Gorgoni
Matteo Gorgoni graduated in philosophy, linguistics and political science from Lausanne University. He previously interned with the European Parliament and the UN Office at Geneva. In addition to his voluntary commitment with Democracy Without Borders, he is also a member of the Young World Federalists, the Union of European Federalists and the Italian Democratic Party.