Albert Einstein hade rätt: vi måste demokratisera FN

Dela på email
Dela på facebook
Dela på twitter

Tre vägar till global demokrati?

När jag skrev Climate Change and the Future of Democracy 2018 diskuterade jag tre distinkta vägar mot målet att demokratisera den globala styrningen som svar på klimatkrisen. Den första vägen skulle helt gå förbi nationella regeringar för att organisera kommuner på global nivå. Denna metod förespråkades av Benjamin Barber i  boken If Mayors Ruled the World och har vidareutvecklats efter hans död 2017 av Global Parliament of Mayors. Den andra vägen skulle vara att skapa en federal union med etablerade demokratier som skulle kunna växa över tid. Idén att kombinera världens demokratier i en enda federal union förespråkades av Clarence Streit i  boken Union Now från 1939, och Europeiska Unionens utveckling sedan 1990-talet har fått denna strategi att framstå mer trolig än den gjorde under Streits livstid. Den tredje och mest ambitiösa vägen mot supranationell demokrati skulle vara att demokratisera FN. Den mest berömda förespråkaren för denna idé var fysikern Albert Einstein.

I ett öppet brev till FN:s generalförsamling i oktober 1947 förklarade Einstein att ”FN:s moraliska auktoritet skulle öka avsevärt om delegaterna valdes direkt av folket. Om de var ansvariga inför en väljarkår, skulle de ha större frihet att följa sina samveten. Därmed kunde vi hoppas på fler statsmän och färre diplomater.” Vid den tiden fördömde kritiker i både USA och Sovjetunionen Einsteins förslag, men idén att förse Förenta Nationerna med demokratisk representation har fortsatt att växa under de senaste sjuttiofem åren, och den har sedan främjats av kampanjen för en parlamentarisk församling inom FN (UNPA).

FN:s moraliska auktoritet skulle öka avsevärt om delegaterna valdes direkt av folket.” (Einstein)

Var och en av dessa tre vägar mot global demokrati har tydliga fördelar och nackdelar. Att förena styrningen av olika kommuner i ett globalt parlament erbjuder fördelen av att gå förbi nationalism, men riskerar att överge landsbygdsbefolkningen vilket kan förvärra de kulturella skiljelinjerna  mellan stad och landsbygd som har drivit på ökningen av illiberal politik runt om i världen.

Albert Einstein 1947. Källa: Public domain

En federal union av demokratiska regeringar är tilltalande eftersom demokratier har en lång historia av fredliga förbindelser med varandra, men den svåra frågan är hur den kan balansera politisk sammanhållning med demokratisk integritet när ett medlemsland väljer att lämna den, eller när en eller flera av regeringarna inom unionen upphör att vara en legitim demokrati.

Slutligen, idén att reformera FN genom upprättandet av ett valt världsparlament erbjuder den stora fördelen av den mest direkta och inkluderande vägen mot global demokrati, och erbjuder också möjligheten att representera människor både på landsbygden och städerna och dessutom människor som lever under alla former av regering. Nackdelen med denna modell är förenad med det oundvikliga problemet att icke-valda nationella regeringar skickar handplockade delegater till parlamentet som inte effektivt  företräder medborgarna i sina länder. Av denna anledning måste en parlamentarisk församling inom FN förbli ett rådgivande organ och får inte överväga någon form av bindande lagstiftning förrän alla dess företrädare har valts i fria och rättvisa flerpartival öppna för internationell övervakning.

En parlamentarisk församling inom FN som den lämpligaste responsen

I Climate Change and the Future of Democracy uttryckte jag kvalificerat stöd för alla dessa tillvägagångssätt och pekade på att de inte utesluter varandra. Icke desto mindre hävdade jag då att en federal union av etablerade demokratier var den stabilaste vägen framåt. Men under de senaste två åren har utvecklingen på två områden gjort det mer ambitiösa målet att inrätta en parlamentarisk församling inom FN till det mest lämpliga svaret på de utmaningar vi nu står inför.

För det första har tillbakagången av långvariga demokratier fortsatt att accelerera, vilket tyder på att varje federal union av demokratier skulle möta ett ännu svårare val mellan politisk sammanhållning och demokratisk integritet än det som Europeiska Unionen står inför i dag. För det andra har den ekonomiska och politiska krisen som orsakats av COVID-19-pandemin lagt vikten av smidig och medkännande global styrning i framkant. Denna kris, liksom de otaliga ekologiska och folkhälsokriser som kommer att uppstå till följd av klimatförändringar i en nära framtida, är av global karaktär och den kräver en passande respons. Om FN skall kunna möta denna pågående kris och andra i framtiden, måste organisationen bli mycket mer demokratisk, öppen och lyhörd än den är idag. Inrättandet av en parlamentarisk församling inom FN är det första nödvändiga steget i den riktningen.

Ett utdrag ur Climate Change and the Future of Democracy

Denna bok publicerades 2019 av Springer.

Om vi ​​inte kan föra lyhördhet, anpassningsbarhet och möjligheten till demokratiskt ansvarsutkrävande in i den globala regleringen av handel och industri, kommer vi inte att kunna hantera klimatförändringarna, eller de otaliga katastrofer och störningar som de kommer leda till. Om varje demokrati försöker rida ut den kommande stormen i det egna ”nationella intresset” kommer ingen att överleva, åtminstone inte i den form som vi ärligt kan beskriva som en demokrati. Demokratiska principer som korrekta rättsprocesser, integritet, pressfrihet och fria och rättvisa val har redan undergrävts under det tjugoförsta århundradet, och de kommer sannolikt inte att överleva i en värld där extrema väderhändelser, torka, hungersnöd och massmigrationer behandlas av ett anarkiskt samhälle av suveräna nationstater, som var och en vinklar till sin egen fördel i ett nollsummespel. Omvänt, om vi kan utvidga dessa viktiga principer för demokrati utöver nationalstaten, kommer vi att öka våra egna chanser till överlevnad genom rationellt, ansvarsfullt och flexibelt samarbete. 

Genom att utvidga demokratins principer utöver nationalstaten kommer vi öka våra chanser till överlevnad

Den svåraste frågan om global demokrati är inte om vi borde ha det, utan hur vi kan uppnå det. Initiativet i detta fall kommer inte komma från regeringar utan från privata medborgare som går samman över nationella gränser. Avskaffandet av slaveriet under 1800-talet och kvinnans politiska frigörelse under 1900-talet är båda utmärkta exempel på hur rörelser från enskilda medborgare kan leda till grundläggande sociala, ekonomiska och politiska förändringar på global nivå. I sin essä från 2012 ”The State of the Species” beskriver den hyllade författaren Charles Mann omfattningen av enorma beteendeförändringar som har ägt rum under de senaste två århundradena, inklusive den statistiska nedgången av våld som dokumenterats av Harvardpsykologen Steven Pinker, den nästan totala utrotningen av slaveri och utvecklingen av kvinnors rösträtt över världen. Mann tillskriver dessa dramatiska förändringar till människors ”beteendeplasticitet”, ”ett utmärkande särdrag i Homo sapiens stora hjärna.” Med hänvisning till återkommande exempel observerar Mann att denna plasticitet ”betyder att människor nästan självklart kan ändra sina vanor, byta karriär, sluta röka eller blir vegetarianer, konvertera till nya religioner och migrera till avlägsna länder där de måste lära sig konstiga språk.” Även om det är långt ifrån oundvikligt att vi tillräckligt snart kommer att ändra vårt kollektiva beteende för att undvika katastrofala klimatförändringar, menar Mann att det åtminstone är en möjlighet.

Genom att peka på den enorma mänskliga potential som har befriats genom sociala framsteg under de senaste två århundradena, observerar Mann att genom att ”avlägsna kvinnors och slavars bojor har de undertryckta talangerna för två tredjedelar av mänskligheten släppts loss. Att drastiskt minska våldet har förhindrat slöseri med otaliga liv och svindlande mängder resurser.” Han ställer sedan den retoriska frågan om ”vi inte skulle använda dessa talanger och dessa resurser för att dra oss tillbaka från avgrunden?” Det är naturligtvis fortfarande en öppen fråga om de tidigare framgångar och mänskliga framsteg som Mann diskuterar förebådar framtida framgångar när det gäller att ta itu med klimatförändringarnas aldrig tidigare erfarna utmaningar. Men Manns resonemang om att befria ”de undertryckta talangerna av två tredjedelar av mänskligheten” tyder på att supranationell demokrati är det politiska system som har bäst förutsättningar att möta den utmaningen. Grundläggande fakta visar att skyddet av individuella rättigheter och tillgång till utbildning för kvinnor kan ge dramatisk utdelning i kampen mot klimatförändringarna. I boken Drawdown från 2017 rapporterar miljöaktivisten Paul Hawken  om vikten av att utbilda flickor och kvinnor. Det är ”den mest kraftfulla åtgärden som finns för att bryta cirkeln av fattigdom mellan generationerna, samtidigt som man minskar utsläppen genom att begränsa befolkningstillväxten.” Hawken citerar också forskning som rangordnar kampanjer för att utbilda flickor, till exempel de som leds av Malala Yousafzai i Pakistan, som bland de mest kostnadseffektiva alternativen för att minska koldioxidutsläppen, vilket kräver en ungefärlig investering på ”bara tio dollar per ton koldioxid. ”

Den långsamma och svåra expansionen av demokrati och individuella rättigheter i USA började på allvar först efter det katastrofala inbördeskriget. Under åren efter denna  katastrof skrev den amerikanska poeten Walt Whitman en uppsats med titeln ”Democratic Vistas” där han identifierade skapandet av ett universellt samhälle som hedrade varje individ som demokratins slutmål. Detta mål är ett kraftfullt etos som ”alltid försöker knyta samman, alla nationer, alla människor, i alla möjliga olika och avlägsna länder, till ett brödraskap, en familj.” Whitman identifierade detta djärva mål som ”den gamla, men ändå ständigt moderna drömmen om jorden. Jordens dröm som stiger ut ur hennes äldsta och hennes yngsta, hennes kära filosofer och poeter.” Även om Whitman såg en horisontell utvidgning av demokratin som omfattar hela mänskligheten, såg han samtidigt en begränsning av alla demokratiska regeringars maktutövande utifrån en nödvändig respekt för individens självständighet och ansvar. Som Whitman såg det var en ”regerings uppdrag” att ”utbilda samhällen på alla nivåer, med början och slut hos individen, till att styra sig själva.”

Nationalstaten, som har skyddat demokratin i århundraden, kommer att bli dess sarkofag om demokratiska institutioner inte får växa och utvecklas utanför den nationella gränsernas snäva räckvidd.

Förhållandet mellan en fjäril och dess chrysalis, eller puppa, erbjuder en biologisk analogi som kan belysa detta förhållande mellan demokratins ideal och nationalstatens skyddande institutioner. I de avslutande orden av Lincolns Gettysburg-tal hänvisade han till den vidare betydelsen av kampen för att bevara Unionen för demokratins öde över hela världen. I Lincolns resonemang var Unionens funktion  inte bara att skydda sina medborgares rättigheter utan också att erbjuda skydd åt en demokratisk rörelse som överskred nationella gränser. Liksom en chrysalis försvarar den långsamma förvandlingen av en larv till en fjäril, tillhandahöll Unionen ett oersättligt skydd där kultur och rättsliga institutioner i USA kunde mogna till en ny typ av demokrati: ”en ny födelse av frihet” som skulle vara utan motstycke i storlek och omfattning. Analogin av chrysalis och fjärilen, liksom så många analogier som dras från naturen, innebär både skapelse och förstörelse. För att fjärilen skall flyga, måste den riva upp chrysalisens skydd och lämna den bakom sig. Det som hade varit ett skydd skulle bli en sarkofag om denna process inte ägde rum. Nationalstaten, som har skyddat demokratin i århundraden, kommer att bli dess sarkofag om demokratiska institutioner inte får växa och utvecklas utanför den nationella gränsernas snäva räckvidd. 

Frågan som mänskligheten står inför under det tjugoförsta århundradet är inte om vi borde eller inte borde ha global styrning. Den globala styrning som vi redan har säkerställer det nästan friktionslösa flödet av varor och tjänster runt planeten genom att upprätthålla och utöka en transport- och kommunikationsinfrastruktur som får allt vi tidigare sett i mänskligheten historia att blekna. Den verkliga frågan är om vi kan göra den globala styrning som vi redan har mer rättvis, mer demokratisk och mer effektiv för att skydda liv och välbefinnande för de levande och de ännu ofödda.

R. S. Deese
Richard Samuel Deese is a Senior Lecturer for the Division of Social Sciences at Boston University. He studied history at the University of California at Berkeley, the University of Oregon, and Boston University.
If you like this article, consider making a donation