Anhängare av universella (globala) värderingar behöver ibland förklara varför de värderingarna borde omfattas av i princip alla människor – även om de skulle stå i motsättning till dominerande lokala värderingar. För de som förespråkar demokrati bortom nationalstaten är utmaningen på vissa sätt mycket större. De behöver förklara varför vissa principer bör gälla för gemensamma politiska institutioner och lagar som omfattar alla människor i regionala eller globala jurisdiktioner.
Då jag sedan länge förespråkat regional och global demokrati och ville adressera sådana utmaningar, vände jag mig till Bhimrao Ramji Ambedkar (1891-1956) och hans arbete. Ambedkar var en förgrundsgestalt bland indiens daliter och var den som utformade landets konstitution 1950. Han åberopade då universella principer om jämlikhet och mänskliga rättigheter mot dominerande seder som systematiskt exkluderade daliter. Han strävade efter att alla personer i landet skulle omfattas av ett jämlikt demokratiskt medborgarskap och att det skulle utformas robusta hinder mot det han kallar kast-hierarkiernas “arrogans” i Indien.
Ambedkar åberopade universella principer
I min senaste bok, The Humble Cosmopolitan: Rights, Diversity and Trans-State Democracy, argumenterar jag för att utvecklingen av demokratiska institutioner bortom nationalstaten på liknande sätt skulle möjliggöra att den nationella suveränitetens politiska arrogans kunde utmanas. Det här inlägget är dels ett svar på Hans Leanders insiktsfulla recension av boken här på Demokrati utan gränsers blogg, och dels utvecklar jag hur en kosmopolitisk ödmjukhet kan förhålla sig till lokala lojaliteter, inklusive nationell samhörighet.
Utifrån Ambedkars argumentation för jämlikhet utarbetar boken först en förståelse av politisk ödmjukhet. Att vara politiskt ödmjuk inbegriper ett bekräftande av andras jämbördiga ställning, och en öppenhet för synpunkter och utmaningar från dem i samhälleliga institutioner. Politisk arrogans innebär ett avvisande av båda dessa. Jag försöker visa att den nuvarande globala ordningen är strukturellt inriktad på politisk arrogans i och med att den bekräftar individuella rättigheter men samtidigt ger enskilda stater rätt att avfärda rättighetsbaserade utmaningar från medlemmar av sin egen befolkning eller utomstående. Utvecklingen av regionala och globala demokratiska institutioner skulle ge individen större resurser för att utmana staters arrogans och över tid bidra till en ordning som präglas av politisk ödmjukhet.
Den nuvarande globala ordningen är inriktad på politisk arrogans
I sin recension diskuterar Leander om Ambedkar kan representera “den ödmjuke kosmopoliten”. Han problematiserar det och pekar på ett av Ambedkars mest provokativa uttalanden som kritiserar lokal diskriminering och som avvisar all lojalitet gentemot en by eller en nation. Han tillskriver boken ett liknande avvisande av all nationell samhörighet.
Ambedkars uttalande var ett svar till de som kritiserade den relativt starka centralmakt som konstitutionen etablerade och som likt Mohandas Gandhi istället förespråkade en by-centrerad variant av indisk demokrati. I sitt kända uttalande avvisade Ambedkar kritiken och kallade byn för “en försjunken lokalpatriotism, en håla av okunnighet, trångsynthet och kommunalism…” För honom representerade inte den indiska byn Gandhis ideal av lokal samhörighet och delaktighet utan den plats där övergreppen mot och exkluderingen av daliter var som mest intensiv. Han beskrev den som “ett litet imperium” som helt dominerades av högkastiga hinduer.
Ambedkar avvisade faktiskt inte nationell samhörighet utan menade delvis att nationen, liksom politiska institutioner i allmänhet, ska ses som avgörande för individens välbefinnande. Som han sa 1942 i ett uttalande i radio i egenskap av ledare för Indiens Independent Labour Party: “Labour är intresserade av nationalism endast eftersom demokratins maskineri — såsom representativa parlament, ansvariga verkställande organ, konstitutionella konventioner, etc — fungerar bättre i en gemenskap som hålls samman av nationella känslor. Nationalism är för Labour endast ett medel för att nå ett mål.”
Kampanjen för daliters rättigheter och kosmopolitisk ödmjukhet
Men Ambedkar representerar inte “den ödmjuke kosmopoliten”, det är av större vikt för mig, utan är för mig snarare en aktör för politisk ödmjukhet. Han arbetade för att främja erkännandet av alla människors jämlika moraliska och politiska status och att politiska och sociala institutioner skulle vara öppna och inkludera alla människor. En mer specifik kosmopolitisk ödmjukhet exemplifieras bättre av de ledande figurerna i den nationella kampanjen för daliters mänskliga rättigheter (NCDHR). I arbetet med boken genomförde jag ett 50-tal intervjuer runtom i Indien med medlemmar i kampanjen som har fungerat som ett paraply för daliters intressegrupper. Kampanjen har även genomfört ett systematiskt arbete gentemot FN-organ för mänskliga rättigheter i syfte att sätta press på den indiska regeringen att motverka kast-diskriminering.
På grund av detta globala arbete har NCDHR-aktivister kritiserats för illojalitet med nationen och för att bistå neo-imperialistiska västliga krafter och att “bryta sönder Indien”. I bokens första kapitel återger jag ett svar från Paul Divakar, före detta sammankallande och ledande figur i arbetet gentemot FN:
“Du [måste] grunda oss i landet som människor rotade i landets mylla … och du måste även presentera oss som nationsbyggare, demokratibyggare, för utan demokrati kan kast aldrig avskaffas. … Vad du då har gjort är att du har blottlagt vår verkliga framväxt från myllan, från gemenskapen, från vårt slit. De vill framställa oss som folk som stöttas av västerlänningar … de vill göra oss till spöken när vi ber om demokrati, när vi ber om rättvisa, när vi ber om jämlikhet.”
Här och på andra ställen i boken framgår att Divakar försvarar användandet av globala institutioner för att främja daliters jämlika status och rättigheter i sitt eget samhälle, men han belyser även deras samhörighet med det samhället. Många andra NCDHR-aktivister har uttryckt liknande åsikter. Dessa uttalanden representerar alltså för mig en viktig kosmopolitisk politisk ödmjukhet. I bokens sjunde kapitel diskuterar jag relativt ingående, delvis utifrån Divakar och andra inom NCDHR, hur rättighetsbaserade system kan reflektera universell jämlik status men även en känslighet för lokala lojaliteter.
Slutligen, Leander påpekar med rätta att boken inte ger någon större uppmärksamhet till förslaget om en parlamentarisk församling inom FN (UNPA). Jag har i andra sammanhang skrivit relativt omfattande om idén med en UNPA, om UNPA-kampanjen, och några av de starkaste argumenten för den. Jag kommer att återkomma till UNPA i mitt pågående bokprojekt där jag tittar på några praktiska sätt att utveckla kosmopolitiska politiska institutioner på nationella, regionala och globala nivåer. Sammantaget ger UNPA-förslaget ett sätt att i närtid åstadkomma en relativt liten institutionell förändring som ändå kan ge påtaglig utdelning genom att möjliggöra en bredare begränsning av politisk arrogans och på så sätt främja grunderna för världsmedborgarskap.
Regler och villkor för att använda innehåll från denna hemsida.