Den ödmjuke kosmopoliten

Dela på email
Dela på facebook
Dela på twitter

Recension av Luis Cabrera, The Humble Cosmopolitan: Rights, Diversity, and Trans-State Democracy, Oxford University Press 2020

För en som propagerar för ett världsparlament kan det vara klädsamt med lite ödmjukhet. Det tycks vara utgångspunkten i en ny bok om kosmopolitism av Luis Cabrera. Cabrera är docent vid Griffith University i Australien och forskar om världsmedborgarskap, migration och global demokrati.

Boken intresserar sig för den kritik som kan växa fram när nationalistiska åskådningar utmanas av en kosmopolitisk position med universella anspråk om människors lika värde och rättigheter. Enligt Cabrera kritiseras då ofta kosmopolitismen för att vara arrogant av två skäl: 1) den bygger på en nedsättande syn på nationella och lokala lojaliteter och 2) den främjar en nedsättande syn på icke-västliga moraluppfattningar samtidigt som västliga moraluppfattningar, förklädda som neutral universalism, pådyvlas andra.

För att bemöta denna kritik fokuserar boken till stor del på daliterna – Indiens lågkastiga. Deras kamp mot diskriminering och det fientliga bemötande de utstått blir en ingång till bokens huvudsakliga argument: att bemöta arrogans-kritiken och peka på behovet av ändamålsenliga demokratiska institutioner på global och regional nivå som utifrån ett världsmedborgarskap skyddar grundläggande mänskliga rättigheter.

Bokens huvudärende åskådliggörs på bokomslaget där demonstranter håller upp en plansch som skydd mot vattenkanoner. Planschen föreställer B R Ambedkar, indisk politiker och förgrundsgestalt inom daliternas rörelse. Ambedkar, själv dalit, spelade en nyckelroll i utformandet av det självständiga Indiens nya konstitution och utgör en central gestalt i boken.

Cabrera påstår inte det, men bokens titel antyder att Ambedkar är den ödmjuke kosmopoliten. Hans engagemang var dock begränsat till indiska situationen och han kan därför knappast kallas kosmopolit. Men genom sin strävan för jämlikt medborgarskap blir han för Cabrera en aktör för politisk ödmjukhet vars tänkande har stor bäring på hur demokrati kan utformas på global nivå.

Förutom den indiska situationen tar boken upp fallstudier från Storbritannien och Turkiet. Forskare inom det kosmopolitiska fältet behandlas också. Boken är uppdelad i två delar. Grovt sett beskriver del 1 hur trans-nationella institutioner för världsmedborgarskap kan utformas utifrån Ambedkars texter och del 2 bemöter arrogans-kritiken mot en sådan hållning.

Politisk ödmjukhet

Boken diskuterar primärt den liberala kosmopolitism som utvecklats inom politisk teori de senaste 50 åren och som fokuserar på jämlikhet och individens rättigheter. Bokens främsta styrka är att en indisk dalit får representera den kosmopolitiska position som ofta förknippas med Europa eller västvärlden. Det är Ambedkar som blir föremål för de indiska nationalisternas arrogans-kritik när han står upp för daliternas rättigheter. Trots anklagelser om att gå västvärldens ärenden, att vara illojal med sin nation, rent av vara en förrädare, stod han upp för att alla människors lika värde även skulle gälla för Indiens kastlösa. Utifrån Ambedkars tänkande skissar Cabrera konturerna av en ny världsordning.

Politisk ödmjukhet utarbetas i boken som ett politiskt ideal. Ödmjukhet definieras då som att se den andre som en jämlike, att vara öppen för synpunkter och utmaningar, och inneha en viss blygsamhet kring den egna positionens slutgiltighet. Politisk arrogans innebär istället motsatsen till dessa egenskaper. Cabrera poängterar att han inte diskuterar egenskaper hos enskilda politiker eller ledare utan hur politiska institutioner och ordningar kan utformas för att underlätta politisk ödmjukhet snarare än arrogans.

Cabrera visar hur politisk arrogans är inbyggt i den nuvarande ordningen med suveräna stater. Den nationella suveräniteten förhindrar ofta rättighetsfrågor från att behandlas på ett rättvist sätt. Istället förordar han en förändrad global ordning som är utformad för att understödja politisk ödmjukhet och som bygger på världsmedborgarskap. Han efterlyser överstatliga demokratiska institutioner. Vissa finns redan, andra behöver utvecklas. Här nämns bland annat UNPA-kampanjen (s 157).

Vilka risker finns med en sådan ordning? Är det en förtäckt neokolonialism? Nej, svarar Cabrera. Genom en sådan ordning kan kritiska synpunkter från olika perspektiv och kulturer framföras, även kritik om förment universalism och neokolonialism. Trångsynthet och etnocentriska fördomar kan synliggöras och utmanas. Cabrera avvisar också tanken på en skrämmande världsregering. Alltför mycket centralisering skulle riskera att hota de rättigheter som globala institutioner finns till för att skydda. Istället förordas en mer utspridd modell där nationella, regionala och globala nivåer balanserar och kontrollerar varandra för att grundläggande rättigheter ska skyddas från hot från nationell såväl som från övernationell nivå.

Boken rymmer också ett intressant kapitel om EU, Brexit och Turkiet. Cabrera diskuterar argumenten från UK Independence Party (UKIP) om att överstatlig demokrati är omöjligt eftersom det saknas ett sammanhållet demos. Men som Cabrera visar ryms idag en omfattande pluralism i nationella gemenskaper. I Indien, som är en demokrati, finns t ex lika många språk som i EU.

Vilken roll spelar nationen?

Ett spännande inslag är när Cabrera jämför Ambedkar med Mohandas K. Gandhi. Gandhi spelade en nyckelroll i den indiska självständighetskampen och är sedan dess en nationell ikon. Han såg sig som en förkämpe för de kastlösa men menade ändå att kastsystemet kunde bidra till harmoni i samhället. Det skulle därför bibehållas men reformeras så att kasterna var jämlika.

Ambedkar, som istället ville avskaffa kasterna till förmån för ett rättighetsbaserat nationellt system, anklagades ofta för att vara illojal mot nationen. Cabrera återger i detta sammanhang Ambedkars uttalande till Gandhi, att han ”inte har något hemland” (sid 226). För Ambedkar är lojaliteten till nationen villkorad: En nation som systematiskt diskriminerar en del av befolkningen förtjänar ingen lojalitet.

Detta leder till en viktig frågeställning, som bara delvis behandlas i boken och som hänger samman med det polariserade samtalsklimat som kan uppstå när nedärvda lokala praktiker utmanas av universella anspråk. I ett svar på arrogans-kritiken uttryckte Ambedkar:

”Det sägs att den nya konstitutionen borde ha utgått från den gamla hinduiska statsmodellen och vara byggd på lokala råd snarare än att inkorporera västliga teorier /. . ./ Men vad är byn annat än en försjunken lokalpatriotism, en håla av okunnighet, trångsynthet och kommunalism? Jag är glad att utkastet till konstitutionen har avvisat byn och antagit individen som enhet.” (sid 223)

Här framställs byn och den lokala nivån i nedsättande termer. Det är förståeligt att det kan bli så i den polariserade situation som Ambedkar befann sig i. Men det är synd att Cabrera inte diskuterar om en sådan attityd är fruktbar för att bemöta arrogans-kritiken, och om den är särskilt ödmjuk.

Risken är att nationell eller lokal samhörighet utifrån det polariserade sammanhanget framstår som negligerbar och att Cabrera därigenom signalerar att människan primärt är autonom snarare än en social och kulturell varelse. Det saknas exempel på att en kosmopolitisk betoning av individens rättigheter oavsett grupptillhörighet går utmärkt att förena med partikulära lojaliteter.

Ett exempel från nationell nivå är den svenska regeringsformen där kommunalt självstyre framträder som en grundläggande princip. Självstyret innebär att landsting, regioner och kommuner har stor rätt att själva bestämma hur de ska sköta sina arbetsuppgifter och fördela sina resurser. Ett sådant självstyre står dock inte i motsättning till att varje svensk medborgare har vissa rättigheter som är oberoende av var i landet hen bor. Skulle en motsvarande modell vara fruktbar på global nivå?

Cabrera ifrågasätter med rätta om nationen är det enda sammanhang som skapar värdefull samhörighet. Hans kritik av den nationella suveräniteten som politisk arrogans är likaså träffande. Men trots detta är nationen av allt att döma ett viktigt sammanhang för många människor. Frågan är om den ändå kan få rymmas i form av en kritisk lojalitet, tillsammans med andra kritiska lojaliteter, i en kosmopolitisk vision.

Hans Leander
Hans is a board member of Democracy Without Borders-Sweden
If you like this article, consider making a donation