Vi behöver ett globalt hälsosystem för att hantera pandemier

Affischer av Li Wenliang på Hosier Lane, Melbourne, Australien, som var en av de första som varnade för coronavirusutbrottet i Wuhan, tystades av säkerhetsmyndigheterna och dog senare av en coronavirusinfektion den 7 februari 2020. Bild: Adli Wahid/Unsplash
Dela på email
Dela på facebook
Dela på twitter

Utbrottet av coronaviruset COVID-19 har satt fokus på behovet av ett globalt hälsosystem. Utbrott av infektionssjukdomar är ett globalt problem som nationalstater inte kan hantera  på egen hand. För att minimera skadan och effektivt hålla tillbaka ett utbrott krävs ett enhetligt globalt gensvar. 

För närvarande innebär bristen på effektiv samordning och tillsyn på global nivå att varje lands gensvar är en återspegling av de egna systemen för politik och sjukvård, vilka skiljer sig enormt åt länder emellan och i stor utsträckning beror på nivån av tillgängliga resurser inom ekonomi och sjukvård. Detta kan resultera i att ineffektiva strategier implementeras som står i strid mot internationellt samarbete. Till exempel har nu många länder, inklusive USA, infört resebegränsningar, tillfälliga gränsstängningar och verkningslösa flygförbud.

Pandemisk beredskap är en global angelägenhet

Nyckelfrågan är att sjuvårdssystemen för närvarande är de nationella regeringarnas ansvarsområde.  Det blir tydligt nu när åtgärder beaktas för att begränsa spridningen av COVID-19-utbrottet. Men det innebär att det råder ett suveränitetsproblem eftersom pandemisk beredskap är en global angelägenhet och gensvaret måste delvis ske transnationellt. Exempel på aktiviteter som utan tvekan måste ske på global nivå innefatttar utveckling av globala riktlinjer och normer, forskning och utveckling av vacciner och behandling, övervakning av utbrott och tidiga varningssystem och hantering av spridningen av sjukdomar över gränserna. Idealiskt skulle vara att alla dessa aktiviteter också finansierades och administeradess på global nivå. 

Men i praktiken rapporteras det att dessa aktiviteter är underfinansierade, och även om den internationella finansieringen ökade något efter ebola-utbrottet, så upprätthölls inte denna resursförstärkning. Det finns en underinvestering av dessa områden eftersom det handlar om gemensamma angelägenheter, vilka lider av det som vi inom den ekonomiska forskningen kallar för snålskjutsproblemet, det vill säga att människor kan dra nytta av en tjänst utan att betala för den. De kan till exempel dra nytta av de utbrottsbegränsande åtgärder som ett land genomför utan att vara med och betala för kostnaderna.

Global finansiering är nödvändig

Dessutom är bidrag från länder frivilliga, och under 2017 har det påpekats att 78% av finansieringen av arbetet med globala angelägenheter endast kom från fem internationella finansiärer (inklusive två regeringar). För att undvika detta problem behöver vi gå mot obligatorisk finansiering av global folkhälsa, där alla länder uppmuntras att bidra i enlighet med sina tillgångar, genom innovativa finansieringsmekanismer på global nivå såsom global beskattning och/eller en finansiell transaktionsskatt.

Under de senaste åren har finansieringsmekanismerna ökat för att stödja det globala gensvaret på utbrott. Efter Ebola-utbrottet bildades till exempel Coalition for Epidemic Preparedness Innovations (CEPI), ett partnerskap mellan offentliga, privata, filantropiska och civila samhällsorganisationer, för att utveckla vaccin mot sjukdomen och stöder nu vaccinutveckling även mot COVID-19. Världsbanken inrättade också Pandemic Emergency Financing Facility, en pandemisk nödfinansieringsresurs för att hjälpa världens fattigaste länder att agera mot utbrott. Men det finns nu en mängd globala finansieringsinitiativ för enskilda hälsofrågor, vilket leder till  att finansieringen fragmenteras. Idealet vore att fonder slås ihop till en enda pool för att finansiera det globala hälsosystemet i sin helhet på ett effektivt sätt.

Ett enhetligt globalt hälsosystem

Det finns också utmaningar för nu gällande ordning av ledning och styrning vad avser global hälsa. Medan Världshälsoorganisationen (WHO) har mandat att tillhandahålla ett antal verksamheter inom hälsosystem  på global nivå så är finansieringen otillräcklig.

Dessutom är WHO: s budget i högsta grad  beroende av bidrag från enskilda länder, och finansieringsnivåerna kan vara ojämna, vilket beror på förändringar i ledarskap och ändrade politiska prioriteringar. Till exempel tillkännagav USA nyligen en plan för att minska de globala hälsoutgifterna med tre miljarder dollar och minska finansieringen av WHO med hälften.

WHO:s makt utmanas ytterligare av avsaknaden av en global verkställighetsmekanism för att hantera länder som inte följer det Internationella hälsoreglementet (IHR), ett globalt ramverk för att förebygga och skydda mot spridningen av hälsorisker inklusive infektionssjukdomar.

Om vi ​​effektivt skall kunna hantera globala hälsoutmaningar som sjukdomsutbrott, vilket kommer att bli allt mer utbrett, behövs  ett enhetligt globalt hälsosystem.

Ett världsparlament

En viktig del av detta globala hälsosystem skulle vara ett världsparlament som fastställer budgeten för global hälsovård och säkerställer fiansieringen genom obligatoriska globala bidrag och finansiella mekanismer, och att regelverket kan säkerställa ett konsekvent gensvar mellan länder som bygger på evidensbaserad global hälsopolitik. Slutligen skulle ett världsparlament också tillhandahålla den nivå av legitimitet, ansvarsskyldighet och tillsyn som krävs för att detta system skall accepteras generellt. Utvecklingen av ett enhetligt globalt hälsosystem kan börja nu och skulle vara ett viktigt steg mot ett världsparlament.

 

Josephine Borghi
Josephine Borghi is a Professor in Health Economics at the London School of Hygiene & Tropical Medicine
If you like this article, consider making a donation