Globala lösningar kräver globala institutioner

FN:s högkvarter i New York, sett från Roosevelt island. Källa Wikipedia Commons
Dela på email
Dela på facebook
Dela på twitter

”För det första måste man inse att detta är ett globalt problem, så det krävs en global lösning.” Så sa John Hassler i Studio Ett i P1 (15/1-20) med anledning av Konjunkturrådets nya rapport ”Svensk politik för globalt klimat”. Hassler, Konjunkturrådets ordförande, lyfte särskilt en av rapportens slutsatser, nämligen att den svenska klimatpolitiken behöver ha ett tydligare globalt perspektiv. Han syftade bland annat på risken att för stora satsningar på elektrifiering av svenska bilar minskar exporten av grön el till kolberoende länder som Polen. Klimatminister Isabella Lövin, som också medverkade i programmet, försvarade sig och den förda politiken med att det visst finns ett globalt perspektiv och argumenterade för att även Polen måste ställa om. Den svenska omställningen kan visa vägen för andra, menade Lövin. Men då måste det ske på ett kostnadseffektivt sätt, annars följer de inte efter, svarade Hassler, som föreslog att det snarare borde vara finansministrar som sköter internationella klimatpolitiska förhandlingar. ”Då tror jag det ordnar sig”, sa Hassler. 

En nationell regering styrs ytterst av mandatet att värna nationella intressen.

Två dagar senare fick finansminister Magdalena Andersson faktiskt möjlighet att göra ett internationellt klimatpolitiskt utspel då hon skulle kommentera EU-kommissionens nya rekordsatsning på en europeisk ”green deal” som ska göra unionen klimatneutral till år 2050. Problemet är bara att det kostar. Därför meddelade finansministern att Sverige säger ”blankt nej” till finansieringen. Sveriges fokus är inte en europeisk klimatomställning utan att EU:s budget tvärtom kan minskas och Sveriges medlemsavgift värnas, klargjorde Andersson. Kanske förståeligt utifrån en svensk finansministers perspektiv. Men knappast en inställning som kan erbjuda lösningar på klimatkrisen.

Frågan är om det är rimligt att förvänta sig att nationella regeringar har ett globalt perspektiv i sin politik. En nationell regering styrs ytterst av mandatet att värna nationella intressen. Ofta kan globala och nationella intressen harmoniseras. Men allt för ofta kan de inte det. Så fungerar det även på mer lokal nivå. Ingen förväntar sig exempelvis att Sveriges kommuner ska kunna lösa nationella problem, varken själva eller genom mellankommunala förhandlingar. Lika lite bör vi förvänta oss att nationella regeringar och internationella förhandlingar ska kunna lösa klimatkrisen. 

Globala problem kräver globala lösningar. Och globala lösningar kräver faktiskt globala institutioner med demokratisk legitimitet och mandat att fatta bindande beslut när det gäller frågor som rör hela mänsklighetens och planetens framtid. Att sådana institutioner idag saknas utgör det enskilt största hindret för att klimatkrisen ska kunna hanteras på ett rättvist och effektivt sätt. 

Globala problem kräver globala lösningar. Och globala lösningar kräver faktiskt globala institutioner med demokratisk legitimitet och mandat att fatta bindande beslut när det gäller frågor som rör hela mänsklighetens och planetens framtid. Att sådana institutioner idag saknas utgör det enskilt största hindret för att klimatkrisen ska kunna hanteras på ett rättvist och effektivt sätt. 

Föreningen Demokrati utan gränser driver två förslag som skulle kunna utveckla Förenta Nationerna i en sådan riktning. Det ena förslaget är att det upprättas en parlamentarisk församling inom FN (UNPA). En UNPA skulle bestå av parlamentariker med mandat att representera världsmedborgarna och att utöva parlamentariska funktioner inom FN. Genom att ge röst åt mänsklighetens globala intressen skulle en UNPA kunna komplettera Generalförsamlingen där medlemsstaterna representeras av sina regeringar och därmed i hög utsträckning styrs utifrån nationella intressen. En UNPA skulle initialt endast kunna vara rådgivande, men den moraliska tyngden i församlingens rekommendationer skulle ändå kunna få avgörande betydelse. En UNPA kan ses som ett första pragmatiskt steg på väg mot ett framtida direktvalt beslutsfattande världsparlament. 

Det andra förslaget är att det upprättas ett världsmedborgarinitiativ inom FN (UNWCI). Med inspiration från exempelvis det europeiska medborgarinitiativet är tanken att en sådan kanal skulle kunna stärka människors möjlighet till deltagande och direkt påverkan i FN. I korthet går det ut på att om ett världsmedborgarinitiativ får stöd av ett visst antal individer med tillräcklig geografisk spridning så måste frågan upp för behandling av antingen Generalförsamlingen eller Säkerhetsrådet, beroende på förslagets innehåll.

Både en UNPA och ett UNWCI kan upprättas av Generalförsamlingen enligt artikel 22 i FN-stadgan. Detta innebär att det inte behövs någon ändring av stadgan och därmed kan inte heller Säkerhetsrådet eller enskilda Veto-makter blockera beslutet. Båda förslagen skulle ge FN som global institution demokratisk och moralisk tyngd. Därmed skulle mer rimliga förutsättningar skapas för att hantera klimatkrisen på ett ansvarsfullt sätt. 

Det är förstås bra med en ambitiös och genomtänkt nationell klimatpolitik. Men det enskilt viktigaste som Sverige skulle kunna bidra med till att lösa klimatkrisen är att initiera reformer som kan göra FN bättre rustat för att möta vår tids globala utmaningar. I år då världsorganisationen firar 75 år är ett utmärkt tillfälle att ta tag i detta.

Petter Ölmunger
Petter is chair of Democracy Without Borders Sweden
If you like this article, consider making a donation